Tanken hade funnits hos henne sedan hennes föräldrar lämnat hennes sida, och kanske tidigare än så. Zelenoch hade alltid varit en viktig och central del av hennes liv. Redan som ett litet knyte hade hon samlats med resten av sin familj för att tillbe gudinnan. Eftersom de alltid hade varit på resande fot hade ett altare inte varit så praktiskt. Istället hade de fångat de vackraste platser för att beundra henne, där hon dansade på himlen. 
    Men, eftersom Astrid och syskonen skulle stanna här ett tag  så fanns det all potential att göra något bra. Numoorislätten var ett perfekt ställe att skapa en plats att kunna be i lugn och ro.
    “Vad tror du om här?” Astrid sneglade på platsen framför henne. Hon hade gått runt området flera gånger, under både dag och natt för att hitta den bästa platsen. Hon ville att både solens strålar och månens sken skulle kyssa altaret, och att om norrskenet uppenbarade sig så skulle det speglas i den.
    “Nej, det kanske inte duger.” Hon bet sig i läppen samtidigt som hon med en fundersam min vände sig om mot sin hjälpreda. “Det kanske var bättre där borta ändå, vid kullen?”

[Lev]

Det var lustigt hur han fann nöje i även de mest världsliga sysslorna så länge det var med Astrid. Han hade följt med henne vid tidigare tillfällen då hon spanat efter tänkbara platser, och nu när hon bestämt sig för att faktiskt välja ut en plats verkade det svårare än hon anat. Lev kände sig egentligen inte speciellt rättfärdigad att ge henne några råd gällande det här, han var inte något nämnvärt nära gudarna i övrigt, och kanske minst Zelenoch. Dock kunde han erkänna att hans intresse för henne hade växt på honom. Men så var det väl om allt Astrid pratade om; förmodligen mest för att det var just hon som pratade.
     “Tror båda duger utmärkt,” log han åt henne. Om än han kanske hade haft synpunkter om han verkligen tänkte efter, så ville han låta det här vara hennes val. Istället valde han bara att försöka uppmuntra och stötta henne.
     Lev tog några steg fram till henne, snuddade vid hennes sida när han nådde fram. De båda platserna hon nu velade mellan hade uppfyllt alla kriterier som hon tidigare nämnt för honom. Men Lev anade att det egentligen inte hade med platserna att göra, utan snarare Astrids starka vilja att göra rätt för Zelenoch. Det var viktigt för zimaern, och hennes familj. Ett beslut som vägde tungt på grund av dess betydelse.
     “Är inte platsen i sig som kommer göra det till ett bra altare,” hans gröna blicken som legat på platsen framför dem sökte sig upp till henne igen, “det är ni. Er trofasthet och uppskattning för henne.” Lev log uppmuntrande åt henne.

Astrid var inte den som brukade ha beslutsångest, men det här kändes som ett av hennes viktigaste beslut på länge. Det enda hon ville i den stunden var att göra Zelenoch och sin familj stolt.
    En lätt fnysning lämnade henne vid hans kommentar. Den kommentaren var ju ingen hjälp alls. Båda platserna hon valt kanske dög, men vilken var den bästa? Varför kunde han inte bara säga sin åsikt?
    Astrid såg på honom, men hann inte säga något innan han slutit upp vid hennes sida. Han rörde vid henne, och all hennes förvirring och irritation försvann på bara ett par sekunder.
    “Nej, du har rätt,” svarade hon lågmält. Hennes kinder kändes varma av skam över hennes plötsliga irritation, men även på grund av det faktum att han stod tätt intill henne.
    “Du har helt rätt.” Det ryckte i hennes läppar och hon mötte försiktigt hans blick. “Vill bara att det ska bli rätt. Men jag tror hon hade uppskattat det oavsett vart vi placerat den.”
    Astrid gav honom en knuff i sidan och riktade blicken mot högen metall som låg framför henne. Egentligen visste hon inte riktigt vilken typ av metall det var, men det skulle duga. Hon hade bytt till sig det av en handlare i Svartstrand, ovetandes vad det egentligen skulle komma till för nytta.
    “Då är det bara att du börjar jobba då, visa mig vad du kan göra för magi.” 

Lev var ingen med särskilt starkt sinne för detaljer, men ändå verkade inget gällande Astrid undgå honom. Han såg skiftandet från den flyktiga frustrationen till den omedelbara förtroligheten. Han förundrades över hur alla känslor tycktes klä henne, även de ogynnsamma. Han längtade efter att få upptäcka alla hennes sidor, alla hennes miner hur sura de än var. Ett mjukt skrockande lämnade honom när något i magen plötsligt fladdrade till vid hennes beröring.
      “О, дорогой зайка*,” han gav henne ett leende över axeln när han stegade fram till de blandade bitarna metall, “visste inte att du kunde vara så bossig.” Lev slog sig ned framför högen och spred ut dem framför honom. Han lät sin kraft omfamna dem, testade deras böjlighet. Det blev snabbt klart för honom att vissa bitar var bättre än andra, och han sorterade dem i grupper efter hur han trodde de skulle fungera tillsammans.
     “Det här är inget som är gjort i ett ögonblick,” förklarade han med ett snett leende i mungipan. “Kom, sätt dig. Berätta, vad betyder hon för dig?” Lev hade hört om gudinnan förut, och vad för syfte hon höll. Men det var oftast ganska brett och vagt, saker som alla kunde relatera till. Lev ville veta mer, han ville veta vad Zelenoch betydde för Astrid, och specifikt henne. Kanske var det bara i själva verket en ursäkt för att få veta mer om zimaern som han kände så starkt för.

*Kära nån, bunny

Astrid kände en lättnad över att Lev inte verkade irriterad eller arg på hennes plötsliga förändring. Det var inte oftast de sidorna visade sig hos henne. De gånger de faktiskt syntes var när något var väldigt viktigt för henne.
    “Det är mycket du inte vet om mig skaru veta,” hon gav honom först en allvarlig blick, men det skiftade snabbt till något busigt. Egentligen kändes det som om Lev visste allt om henne, som om han känt henne hela livet och kunde henne inifrån och ut - men det fanns så mycket han inte visste, som hon så gärna ville visa honom.
    Hon rycktes ur sina tankar av hans uppmaning att sätta sig bredvid honom, och det tog inte många sekunder innan hon slagit sig ner vid hans sida, tätt intill. Den ljusa blicken vändes upp mot honom. Ett seriöst uttryck hade spridit sig över hennes anlete.
    “Hon betyder allt.” Det fanns inte så mycket mer att säga, men samtidigt ville hon förklara för honom. “Hon har hjälpt mig att hitta vägen. Hjälpt min familj att följa hjordarna genom åren, hjälpt oss i nöd. Hon har varit våran vägvisare.” Hennes blick vandrade fram mot metallhögen. “Jag har inte berättat det här för någon men,” Astrid tvekade ett par sekunder. “Några veckor innan jag hittade valparna bad jag till henne. Zelenoch alltså. Jag kände mig… kände mig vilsen, och jag behövde verkligen hennes hjälp. Jag vet att hon alltid lyssnar på mig, på oss… ändå kände jag för en sekund tvivel på att hon faktiskt lyssnade på lilla mig. Jag är ju trots allt bara en liten del av den här världen. Men när jag hittade dem visste jag. Hon har gett mig livet. Hon vägledde mig till dem, och det har i sin tur gett dem livet.” Hon tystnade. “Förlåt, det var inte meningen att tråka ihjäl dig. Gud, är jag så lik min far?”

Tron på gudarna hade aldrig legat honom nära, trots att den funnits med i hans uppväxt. Närvarande, men inte så aktiv. Men när Astrid pratade om Zelenoch ville han gärna tro.
     Medan han arbetade lyssnade han uppmärksamt till henne. Han försökte förena de olika metallerna med varandra. Förstärka några av de sämre bitarna genom att blanda i delar av de starkare. Det var en relativt omständlig process, men som han var mån om att göra för att försäkra sig om att statyn skulle hålla. Ett stygn av osäkerhet hade sakta slagit rot, inte för att han inte var osäker i sitt bändande men för hur viktigt det här var för Astrid och hennes familj, och således zimaerna. Det var svårt att inte tveka på hans färdigheter, och om hans var rättfärdigad att göra det här, som den utböling han var. Men om det var någon kultur som var accepterande av andra, så var det väl ändå zimaerna.
     Lev var inte speciellt kreativ och hade aldrig gjort något liknande tidigare, men med hjälp av det han upplevt av zimaerna hade han ändå en bild av vad han ville göra. Zimaerna var ett säreget folk, och dess seder och egenskaper hade lämnat avtryck hos honom. De förmedlade en känsla av hem, och trygghet.
     “Du kommer aldrig tråka ihjäl mig,” log han mot henne. En tystnad föll över dem som bröts emellanåt av Astrid. Kanske ville hon inte störa honom, uppenbart uppslukad av sysslan.
     Långsamt byggdes statyetten upp framför honom. Ibland fick han stötta upp metallen med sina tassar för att få den att böja sig som han ville. Två relativt platta, om än skrovliga bitar, fogades samman för att forma något som skulle efterlikna zimaernas karaktäristiska tält. Detaljerna av djurhudar var inget han kunde skapa, men han hoppades att formen i sig skulle vara förklarande nog. 
     Sedan började det mer komplicerade och tidskrävande arbetet. Levs redan dåliga sinne för detaljer sattes på prov när han långsamt försökte arbeta fram silhuetter ur klumpen metall. Det tog pinsamt lång tid innan det gick att urskilja ett vargansikte. Han fick justera det många gånger, till och med be Astrid vara modell åt honom, innan han fick till det tillräckligt för att vara nöjd. En varggestalt stående, med blicken vänd uppåt mot himlen. Sedan formade han två mindre valpgestalter, hopkurade framför den vuxna. Medan han finjusterade de sista detaljerna så gott han kunde hade han bett Astrid leta reda på två stenblock där ena kunde fungera som en bas och den andra som bakgrund. Tanken var att de vid ett annat tillfälle kunde försöka måla något som skulle efterlikna norrsken på bakgrunden.
     När han hörde att hon var på väg tillbaka den andra gången, kämpandes med det sista blocket avbröt han henne.
     “Stanna,” när han reste sig upp insåg han hur stel han blivit. Nacken ömmade när han sträckte på sig. “Vänd dig om. Ska göra iordning,” Lev log uppfordrande mot henne. Ett roat skratt lämnade honom när hon till synes motvilligt gjorde som han sa. Han knuffade och drog stenarna på platsen han gjort iordning. Det bakre stenblocket stod upprätt, fastkilad i en liten grop han sett till att förbereda, och med basblocket som tyngd stod det stadigt.
     Lev placerade statyetten på stenblocket. Han hade sett till att spara en del metallbitar som han gjort till stänger och lagt under det undre blocket, och för att vara säker på att statyn skulle stå säker på platsen trots vind och regn, låste han fast den med små trådar av metaller som gick likt ett tunt nät över stenen.
     “Så,” Lev pustade nervöst ut. Han såg om mot Astrid. “Du kan komma.”
     Det hade hunnit bli solnedgång. Det böljande landskapet hade färgats gyllene. Trots att metallbitarna inte var speciellt blanka såg de nästan ut att gnistra av det eldiga ljuset. Han följde noggrant hennes blick, förväntansfull liksom rädd över hennes reaktion.
     “Vad tycker du?” frågade han tyst. Hon hade bara sett bitar av den vuxna vargen, och han hoppades att åsynen av helheten skulle beröra henne, precis som hennes historia gjort med honom.

---

En skiss på skapelsen!! Tänk väldigt primitivt, + att Lev inte är så duktig på sånt där så ja. Förmodligen ganska ful. Men bara för att få en idé om hur det kan tänkas se ut. 

Astrid berättade om allt och ingenting under tiden Lev arbetade. Han verkade uppskatta det, och det gladde henne att han inte tog illa vid hennes prat.
    Även fast tiden gick och dag började övergå till kväll så kändes det som om de bara hade hållit på i ett par minuter. Astrid insåg att hon älskade att se honom arbeta, att få hålla honom sällskap och se underverk skapas. Så när han bett henne att leta reda på ett par stenblock hade hon glatt gett sig iväg. De skapade något tillsammans, och det kändes nästintill magiskt.
    På väg tillbaka insåg hon att hon plötsligt var nervös. Tänk om hon inte kom på något att prata om nu? Om det skulle bli stelt? 
    Astrid rycktes ur sina tankar av Levs uppmaning om att stanna. Utan att säga emot lydde hon hans order och vände sig om. Nu kändes tiden däremot som en evighet, och hon ville inget annat än att titta bakåt för att få en liten blick av formationen. Dock lyckades hon stå emot sina impulser, och stirrade intensivt på sina egna tassar tills dess att han talade igen.
    Så fort han talade snurrade hon runt så snabbt att hon nästan snubblade till på sina egna tassar. Hennes blick föll först på Lev, och sedan på det lilla altaret han skapat. Med ens fick hon inte fram ett ord.
    “Jag…” Astrids röst var låg. Det var som om ingenting hon skulle säga skulle få honom att inse hur mycket hon uppskattade det. Den var perfekt. Den tog fram exakt det hon ville få sagt.
    Astrid kom på sig själv med att stirra på altaret i tystnad. Hennes ögon hade blivit fuktiga av tårar. Lyckotårar, självklart.
    “Jag älskar den,” hennes röst var lägre än vad hon väntat sig och hon harklade sig något ursäktande. Ett varmt leende spred sig på hennes läppar. “Älskar den. Jag tror du är den första som gjort mig mållös, Lev av Torano.”

Det var svårt att göra något annat än att le när han såg den genuina uppskattningen i hennes uttryck. Hennes glädje och tacksamhet. Den tidigare osäkerheten över hans verk var tillintetgjord. Istället fylldes han med en form av stolthet.
     Ett lågt, nästan generat skrockande lämnade honom till svar. Den gröna blicken släppte taget om henne för ett ögonblick. Han såg ut att söka efter ord i det frodiga gräset under dem. Efter ord som kunde förklara hur han kände. Hur lätt hans hjärta kändes när han var med henne. Hur hon lyste som den starkaste polstjärna i hans blick. Hur allt det mörka som alltid smög i utkanten av hans sinne skingrades så fort han tänkte på henne.
     Lev såg på henne igen med ett förläget leende men kärleksfull blick.
     “Glad att du gillar den, зайка.” Var det här känslan av att vara lycklig?
*bunny

[Avslutat]