''Men kom igen brorsan, du måste ju försöka se seriös ut'' utbrast Devaron med en spelad irritation efter att Dathomir hade börjat skratta när de knappt ens hunnit börja med leken. Dock kunde hans glädje inte undvika att smitta empatikern och hon brast också ut i skratt snart efter. ''Men sluta''. Hon puttade till honom med tassen som för att få honom att skärpa sig. Det här var faktiskt en mycket viktig och allvarlig lek som hon hört nämnas av några av de lite yngre vuxna, och som hon velat prova själv. Sen att hon kanske faktiskt var den sämsta vargen i världen för att ta sig an en stirrtävling där man inte fick skratta, så som hon påverkades av andras känslor, var faktiskt en helt orelevant poäng. Om Dath skulle skratta så där fort så hade inte ens hennes kraft chansen att ge henne ett handikapp.
''Okej, seriöst nu'' sade hon och påkallade broderns uppmärksamhet samtidigt som hon tog några djupa andetag. ''Ett, två, tre, kör''. Hon spände blicken i broderns och försökte verkligen att fokusera på allting annat än känslor, typ som att bara studera hans ögonfärg.

Dath försöker kväva skrattet men det pyser ändå ut mellan läpparna. Han sätter ena tassen för munnen men det går inte att sluta skratta. Särskilt inte när Devaron stämmer in i hans skratt. Skärpning! Han försöker kommendera sig själv i tanken och biter sig i läppen. Så tar han ett djupt hackigt andetag… och så andas han ut igen. Skrattet ebbar ut till fnissningar och sen harklar han sig och ruskar på huvudet.
”Okej, en gång till”. Säger han, rullar axlarna och gör sig redo.
Ett, två, tre, kör
Dathomir fokuserar på punkten precis mitt emellan Devarons ögon och försöker tänka på annat än det bubblande skrattet inom honom. Han försöker verkligen… lovar! Det går bättre den här gången. Han lyckas hålla sig och stirrar utan att blinka på den där punkten mellan systerns ögon. Dathomir känner sig faktiskt lite stolt över sig själv och den koncentration och mentala stabilitet han lyckas hålla. Men så dyker helt plötsligt Gretas stränga och tillrättavisande blick upp för hans inre och Dathomir skrattar rakt ut.

Sekundrarna går, allt fler och fler passerar. Gud vad det började klia bakom örat helt plötsligt, får inte klia, måste stirra. Känslan får örat att börja vicka fram och tillbaka och hon känner hur hon tappar koncentrationen mer och mer. Det fullständigt skriker glädje om Dathomir och det gör inte hela saken bättre. De båda syskonen brister ut i skratt igen, den här gången i princip samtidigt.
''Alltså du är så bubblig och glad, du gör det här helt omöjligt!'' sade hon med en teatralisk suck. Det här var ett sådant tillfälle när hon önskade att hon kunde stänga ute andras känslor, så hon bara kunde fokusera på sig själv. ''Det där blev oavgjort, så vi måste köra igen faktiskt''. De kunde ju inte lämna det sådär, Dev behövde faktiskt sopa banan med honom helt och hållet.

Oavgjort.
Nej så kan de verkligen inte lämna det. Dath nickar instämmande.
”Okej. En gång till. Kom igen nu!” De sista tre orden är möjligt att han säger mer riktat till sig själv. Han försöker faktiskt. Men att stirra och fokusera på samma punkt en längre tid är rätt svårt. Han vet inte hur andra kan lyckas hålla ut. Tankarna är för många i den mörka hanens huvud. Och surpris-tankar som den med Greta går bara inte att avvärja sig från.
Dath spänner käkarna och ruskar på huvudet.
”Brrrruuuuuh” låter det från honom och öronen fladdrar vilt i takt med att huvudet ruskas på. Han fokuserar sedan åter blicken på systern.
”Okej. Jag är redo”. Han fuktar nosen med tungspetsen och räknar sedan in för nästa omgång.
”Ett, två, tre, Kör!”

''En sista gång nu... viskade hon med en målmedveten stämma och gjorde sig redo när brodern började räkna ner. Hon hade verkligen tänkt att fokusera nu, helt och hållet, så pass att hon nästan fick ont i ögonen och huvudet av hur envetet hon stirrade in i hans orangea ögon. För en kort stund krympte världen ner runt om dem och det enda som återstod tycktes vara de skarpa blickarna. I nästa ögonblick fann hon sig själv stirra rakt in i ett annat par orangea ögon, ett par omgivna av vitt och grått istället för svart. Hon insåg efter ett tag att det var sina egna ögon hon såg, genom ögonen på brodern? Vid insikten så rycktes hon snabbt ut ur den utomkroppsliga upplevelsen och tog ett stapplande steg bakåt innan rumpan sjönk ner på marken.
I några långa sekunder, medans brodern sade någonting i bakgrunden som hon inte riktigt uppfattade, satt hon där med något utav en hjärndimma och försökte förstå sig på vad det var som hände. Det var inte första gången hon hade lämnats med sådana här underliga känslor, men det var definitivt den första gången hon faktiskt insett att det skedde under tiden. Vad betydde det? Var det en kraft? Vad för någon i så fall? Hon hade aldrig ens hört om någonting liknande.
''Jag antar att du vann, eh'' utbrast hon efter en stund med ett kort skrockande och vände upp blicken mot honom, bara för att genast slås av någon form av yrsel och illamående som tvingade henne att sluta ögonen. ''Jag tror jag stirrade lite för mycket''. Hon lade en av framtassarna över nosryggen tills det att den värsta yrseln lagt sig.

Devaron fick ett underligt uttryck i ansiktet och Dathomir glömde bort leken för en stund. När Dev sjunker ner i sittande tar Dath steget fram i ren reflex. Fasan får det att för en stund stå still i hans huvud. Han känner rädsla, fasa och chock på samma gång och känslorna tar all plats. Han vet inte hur han ska reagera. Tänk att han är till så lite hjälp när något händer hans syster, hans familj. Dathomir gillar inte att känna så här.
”Eh… är du okej?” Det var helt klart att något hänt men han hade ingen aning om vad. Ovissheten är en väldigt äcklig känsla. Vad hände? Är hon skadad?
”Devaron?” Han försöker få kontakt men hon verkar för en stund inte nåbar. Hennes blick är som i en dimma och det skrämmer honom att se sådan tomhet i hennes annars livfulla ögon. Har hon åkt på en spontan hjärnskada? När systern tillslut ger svar, som om inget har hänt så ser Dath misstänksamt på henne. Han kan inte slappna av riktigt ännu och tippar huvudet på sned. Devaron tror att hon stirrade för mycket? Daths ögon smalnar när han ser på henne.
”Så lätt kommer du inte undan. Vad hände?”

Hon kanske inte uppfattade hans ord, men känslorna av rädsla och chock som strålade ut från brodern grep tag om hennes inre som om de vore hennes egna, vilket fick henne att känna sig ännu mer överväldigad. Hon tog ett par djupa andetag för att försöka samla ihop känslorna igen. Hon började bli bättre och snabbare på att mota bort känslor som inte var hennes egna, men fortfarande så var hon väldigt dålig på att stänga ute dem till att börja med. Speciellt väldigt starka, plötsliga eller ovanliga känslor hade en tendens att leta sig in och nästla sig fast inom henne. Hon behövde verkligen träna mer på det där, det var så väldans utmattande.
Då Dathomir försökte påkalla hennes uppmärksamhet ännu en gång så lyckades hon vända upp blicken för att möta hans utan att drabbas av någon mer yrsel, kanske det hade lagt sig nu?
''Jag vet inte hur jag ska förklara det, förstår det nog inte själv ens...'' började hon och suckade något besvärat. ''Lova att inte säga till någon annan'' var hon sedan snabb med att inflika. Hon ville inte att alla skulle tro hon var knäpp, speciellt Esseles. Ville inte ge systern mer anledningar till att reta henne. Men det kändes som att hon kunde lita på Dath. Hon inväntade en bekräftelse från brodern innan hon fortsatte.
''Ibland ser jag saker, saker som sen inträffar efteråt, och ibland kan jag svära på att det inte är genom mina egna ögon''. Med en något osäker blick såg hon upp mot brodern och inväntade hans reaktion. Hon hade aldrig nämnt detta för någon annan, utan hade försökt lista ut det själv. I början hade hon bara trott att det var konstiga sammanträffanden eller underliga drömmar, eller att hon bara var knäpp, men på sistone så hade det börjat bli allt tydligare att det var någonting mer. ''Du måste tro att jag är knäpp'' tillade hon med ett osäkert skrockande och vinklade genant ner öronen.