Det var morgon, dagen för hennes stora föreställning, och Malva och Lupin stod inför en stor lerpöl.
"Lupin, lyssna.."
Trugade hon med en hörbar irritation i rösten. Hon hade verkligen inte tid för det här.
"Det är inte mitt fel att Du misslyckades med att fälla ett stort nog djur i tid för Juno att göra en kostym åt dig."
Hennes bror var alldeles för storvuxen för den lilla rekvisita de samlat upp i lagren genom årens gång, och han hade misslyckats med att få fram material till att skapa något nytt.
"Vi kan inte ha en rosa sten, ingen komma fatta vad du är, så antingen får du ge upp din stund i strålkastarljuset eller så rullar du dig."
Tonen var mycket kort och konstaterande. Det här handlade om föreställningen, rena fakta, och hade inget alls att göra med till exempel att Lupin fått reda på flockens stora hemlighet innan henne.

[LupIIN]

Lupin tittade lite irriterat på sin syster och fnös hårt åt hennes dryga ord. "Är inte mitt fel att du kommer i sista sekund och kläcker ur dig det." orden var aningen torra men han orkade inte heller diskutera det mer med henne. Slutade aldrig väl och han tyckte typ om sin syster nog mycket för att inte vilja bli på dåligt humör idag. Dom ljusa ögonen tittade mindre imponerat på systern och sen ner på leran som hon på fullaste allvar menade att han skulle rulla sig i. "Du vill, att jag ska rulla i det där?" Lupin ogillade smuts men hade inget emot att smutsa ner sig om det lönade honom. Rulla sig i äcklig lera för ett litet spel tänkte han inte göra. Om inte. "Som du vill kära syster." ett drygt leende hängde i läpparna och han tog ett djupt andetag. En ung, nästan valpig känsla bubblade upp och den stora rosa vargen mer eller mindre slängde sig i pölen så det for lera överallt. Lupin ställde sig upp lika fort som han landat i pölen och sparkade lite lera mot Malva. Han visste att hon skulle bli fly förbannad men det hade helt klart varit värt det. Ett retsamt skratt kom från honom och och la sig ned igen och var tvungen medge att det inte var helt illa, sval och skönt.

Hon borde kanske ha kunnat förutse det. Och kanske var det just för att hanens reaktion var så uppenbar som hennes omedelbara reaktion snarare var förvåning över sin egen förvåning snarare än ilska. Men den hettande vreden var inte långt efter.
"LupIIN!"
Fräste hon och backade bort från honom i det fall han skulle få för sig att sprattla upp ännu mer smuts på henne. Hon naglade fast honom med blicken med en ovanligt intensitet.
"Tur för dig att jag inte hunnit sätta på mig min dress för pjäsen än."
Väste hon. Men sen drog hon ett djupt andetag. Hon hade inte tid med det här, eller energin för det. Lupin fick klara sig själv, hon hade alldeles för mycket att göra.
"Jag har Viktigare saker att stå i."
Konstaterade hon nedvärderande.
"Du vet vad din roll är, rulla in dig ordentligt nu så ses vi backstage när pjäsen ska börja."
Med dessa orden vände hon nosen åt himlen med all avsikt att bestämt stega därifrån.

Nog alltid reagerade hon men inte på det vis Lupin hade förväntat sig. Lite fundersamt studerade han henne och log lite självbelåtet. 
"Äh, du behöver lära dig att slappna av lite." stämman var retsam och han rullade runt lite extra för att täcka all färg. Lupin vet inte när han sist såg sin syster ta det lugn och bara vara i nuet. 
Snabbt kom han på benen och såg bak på svansen sin som var allt annat än täckt. Högt harklade han för att stanna sin syster som irriterat vände sig om. Om blickar kunde döda så hade Lupin hängt på en vägg nu. 
"Jag behöver hjälp, eller vill du ha en rosa fläckig sten? Menar mig för det inget." ett brett lite slugt leende sprack fram. Om det var något Malva hatade så var det när saker inte var perfekt. Helst hade han legat under en fäll men fanns tydligen ingen i hans storlek, Lupin vet att hon ljuger och vill bara se honom göra sig till åtlöje. Men hon skulle minsann få se. 
"Och vad har du tänkt göra med dessa?" dom ljusa ögonen tittade upp mor dom stora skruvade hornen. 
"Ska du ha en sten med horn?"

Malva gav sin bror en trött blick.
"Hur svårt ska det vara att bara doppa den, har du ingen svanskontroll eller?"
Suckade hon. Men Lupin bara fortsatte mala på, nu om sina skruvade horn. Ett snett leende delade hennes ansikte.
"Vi får väl såga av dem."
Svarade hon med en spydig ton. Inväntade att se om han tog henne på allvar eller inte innan hon fortsatte.
"Nej men vadå, fäst lite löv på dem eller något. Så blir du ett helt sceneri själv. Landskapet Lupin."
Även om hon helst skulle vara klar med den här konversationen nu så var det ganska roande att munhuggas och retas.

Den stora leriga vargen skruvade på sig lite till i lerhögen och viftade vilt med den långa blöta svansen. Stack det fram rosa så fick hon minsann skylla sig själv. "Jag tror vi kom överens om det redan som små att det har jag inte." ett litet skratt lämnade honom och minnena av när dom var små dök upp lite kort. Så många gånger som han har gått förbi sin syster och viftat till henne i ansiktet går inte ens att räkna på alla tassar i Civitas. 
- Vi får väl såga av dem.
Förskräckt räckte han upp tassarna för att ta på sina breda ståtliga horn för att försäkra sig om att hon inte redan hade hunnit göra det. Dom satt kvar, än så länge. Med ett stelt och fundersamt uttryck satt han kvar i lerpölen, osäker på om han längre var säker utanför den eller om hans galning till syster verkligen skulle få för sig att kapa av dom. Skulle faktiskt inte förvåna honom.
"Om du hittar åt någon av småglinen så kan dom gott göra det, så länge dom väljer ståtliga löv. Aldrig kommer du se ett så stiligt landskap, kommer bära den titeln med stolthet." med en tung suck reste sig Lupin ur pölen och gick upp bredvid sin syster och tittade på henne med ett slugt leende. Helt utan förvarning kastade han sig mot Malva med en öppen famn, vid Gudarna viste han hur mycket hon hatade smuts. Trotts suget att smutsa ned henne så mycket som möjligt så vek han undan i sista ögonblick och hoppade valpigt runt henne. "Du skulle ha sett minen din!"

Malva skrek förskräckt då Lupin kastade sig mot henne, han hade redan lerat ner henne tillräckligt - hon hade ett framträdande att vara ren inför. Ett gutturalt morrande slutade i en högljudd suck och hon blängde på sin bror. Han var verkligen helt hopplös, en valp i en alldeles för stor kropp. Något hade ju gått fel i skallen på honom, kanske skulle de inte ha testat Itrozos rosor som unga. Verkade ha gett honom permanenta hjärnskador.
"Ugh okej, Flippa hjälper dig säker gärna, hon borde vara backstage."
Hon log ett stelt leende utan det minsta försök att få det att se genuint ut.
"Jag har massvis att göra så du får klara dig själv, måste komma i min dräkt. Adjö mitt kära landskap."
Utan mer avsked än så vände hon sig om och gick. Hon hade viktigare saker att göra, viktigare personer att träffa. Och helt ärligt kändes varje sekund i Lupin sällskap som att utmana ödet, när som helst kunde han tappa den lilla impulskontroll han ändå besatt och helt sabba hennes utseende med gyttja och gegg. Ett något belåtet leende spred sig över hennes ansikte då hon gick därifrån, påmind om att hon faktiskt fått honom att helt dränka sig själv i lera. En del av henne kunde uppskatta dedikationen, det var fint hur alla samarbetade för att få föreställningen att bli så bra som möjligt. Samtidigt kunde hon inte riktigt skänka den nivån av respekt till Lupin, speciellt inte när han var täckt av geggamoja. Vilken tönt.


[Avslutat]