Malva hade just presenterat Kidas dansnummer och hennes syster sträckte på sig lite extra och spanade ut på arenan. Men Daphne valde att dra sig undan lite längre bak och slog sig ner intill Flippa. Även om hon själv såg sämre härifrån på grund utav sin mycket låga höjd så prioriterade hon att vara hos den coola vännen just nu.
"Du var så duktigt när du presenterade."
Viskade hon och buffade sig mjukt mot den äldres sida i en tillgiven gest.
"Malva har tur som har dig."
Rösten var genuin men blicken svävade iväg och blev fundersam, det syntes tydligt att Daphne tänkte det hårdaste hon kunde.
"Det kan tyckas vara en liten grej..."
Försökte hon trevande.
"Men hon skulle aldrig klara sig... om du .. inte va här, utan sa nej.. eeh..  Du är god som leverpastej?"
Hon gav sin vän en tveksam blick och brast ut i skratt över sitt dåliga försök till poesi.

[Flippa]

Trots att hennes del av showen var över och Flippa infann sig i säkerheten på balkongen så var nervositeten fortfarande skriven i hennes anlete. Men den genomlystes av ett nyfunnet mod och stolthet. Hon hade gjort det. Hon hade faktiskt stått där på scen framför alla i arenan.
     Ett lite förläget leende var redan klistrat på hennes läppar när Daphne kom fram. De upplyftande orden lugnade den kvarliggande spänningen något.
     “Tack,” svarade hon mjukt tillbaka och bemötte hennes buffande med att trycka nosen mot hennes panna. “Jag hoppas bara jag inte såg lika nervös ut som jag kände mig,” erkände hon.
     Daphnes något tafatta rimmande fick henne att fnittra förtjust.
     “Det där var… nytt!” påpekade hon när skrattet lagt sig. “Har du hittat en ny grej nu?” frågade hon med en lite retsam ton, men kärleksfull. Fli var väl medveten om Daphnes många, och väldigt intensiva, intressen. Om något så verkade det var hennes grej. Att ha mycket grejer för sig.

Flis ton var något retsam men hon visste att väninnan inte hade ett ont ben i kroppen så hon tog inte illa vid sig. Kärleken och värmen hördes också tydligt i hennes röst. Hade hon hittat en ny grej nu? Ja, kanske. Daphne hade aldrig sett på det så förut, aldrig tänk på sina "grejer" som just sådana.
"Men visst var det förtrollande?"
Besvarade hon istället vännen med en motfråga och stora glittrande ögon. Flippa var bara lite äldre än henne men hon hade spenderat betydligt mer tid i Skuggfall och var Malvas syster så teatern var inte speciellt ny för henne. Trotts denna insikt hade Daphne faktiskt lite svårt att förstå hur någon skulle kunna ta del av detta utan att bli påverkad av det.
Visst hade Daphne alltid varit fascinerad av språk. Uppväxten med två föräldrar som hade så olika sätt att uttrycka sig på hade tidigt väckt hennes förståelse för det magiska i kommunikation. Men poesin, rimmen, det var något helt eget.
"Och du såg inte nervös ut, jag tyckte du var cool.."
Hjärnan jobba febrilt för att försöka imitera uppbyggnaden av föreställningens avslutande dikt, det som låg henne färskast i minnet.
"Imponerande för att vara din debut.... Du strålade som en sol."
Hon nickade bestämt för att understryka vad hon sagt, nöjd med både ordvalet och budskapet däri.

“Självklart,” intygade hon med intensiv blick, rädd att Daphne trodde hon antytt något annat.
     Flippa log ett tacksamt och medkännande leende åt henne. Ett kvävt fnitter lämnade henne.
     “Jag hoppas det,” erkände hon med något förläget i blicken. “Men nu när jag provat det, stå på scen alltså, så vet jag inte om det är något för mig.” Flippa kände redan skuld över att det kanske skulle göra Malva besviken. Men Malva hade pondus och utstrålning som hon på något sätt lyckats tygla och vapeniserat. Hon hade sett det med egna ögon, hur hon på nästan ett övernaturligt sätt kunde ta över vilken plats hon än befann sig på. Om det så var bland självgoda gladiatorer eller erfarna byteshandlare. Flippa kunde inte ens föreställa sig ha den sortens kraft.
     “Men du däremot,” hon flyttade fokuset till Daphne, “du med dina ord, du skulle kunna hänföra hela Skuggfall.” Hon log ett uppfordrande leende.

"Tror du?"
Frågade Daphne storögt och andlöst, helt för upptagen av komplimangen för att tänka på några bra rim till frågan. För många tankar susade genom huvudet. Kunde hon få stå på scenen en dag och hänföra folk med episka berättelser? Skulle hon ens synas där nere på golvet så liten som hon var? Ville hon det? Just nu var hon förtrollad av upplevelsen men var det något hon ville delta i? Dans och skådespel? Det var orden som hade sitt grepp om henne, hade haft sen hon var mycket liten och lyssnade på Evens sagor. Att spinna berättelser var helt klart något hon ville, men det övriga kändes mer osäkert. Kanske kunde hon bara hitta på skådespelen likt hon fått berättat att Stephano gjort.
Givetvis delade hon alla dessa många funderingar med sin vän och de låg och viskade genom hela den första gladiatorsmatchen. Det var ändå inget Daphne hade något överdrivet intresse i, hon skulle nog helt ärligt inte ens få gå fram till kanten för att se om hon försökte. Då och då försökte hon sig på att rimma igen i det hon sa, skulle behöva all övning hon kunde få oavsett vad hon valde att göra.

Men så ändrades stämningen plötsligt och en stor uppståndelse uppstod runtom dem på balkongen. För några ögonblick hann hon resa sig på baktassarna för att se Alonos ligg nertryckt på arenagolvet. Sedan hon Nephania och vallade henne och övriga unga bort från faran. Hon sneglade oroligt på Flippa samtidigt som Malva tog befälet bakom dem och hennes far blixtsnabbt försvann ner mot inkräktarna.