Tiden i havssamhället hade erbjudit en väl behövd gemenskap och en paus från det rotlösa liv han hade på fastlandet, men han hade tillslut blivit rastlös och inte klarat av att stanna. Fortfarande fann han det väldigt svårt att dyka längre stunder, och även om han och Ophelia hade utforskat korallrevet ihop så hade han inte lyckats se Djupet än. Dessutom hade dagarna då hans havsvargsvänner hade ärenden där nere till slut blivit outhärdliga. Han lyckades inte skaka av sig känslan att något hemskt skulle hända varje gång de skiljdes åt och han märkte att de kände av hans ångest. Det hade börjat tära på relationen, iallafall på Dews sida. Han fann sig ömsom skämmas över sina känslor, och ömsom infann sig en obekant bitterhet över att konstant bli övergiven av de han trodde sig ha en gemenskap med. Det hjälpte knappast att Kaine och Ophelia var faktiskt släkt, och att alla i Shendu tycktes känna varandra eller vara besläktade på något vis. Känslan av att vara exkluderad vann slutligen över hans behov av närhet. Ännu en gång klarade han inte av att säga adjö ordentligt, bara tanken på det fick honom att vilja gå under, så en dag hade han helt enkelt bara simmat iväg från ön.
Nu befann han sig i Yanamore, staden som hans tidigare sällskap, Alek och Katya, skulle besöka. Han visste inte om det var i hopp om att stöta på dem igen som han rört sig hit. Staden var mindre än Civitas, men sprudlade av aktivitet. Han hade snabbt noterat väktarna med läderkragar som patrullerade gatorna. En gammal handlare hade berättat att det var flocken som drev staden, IsilAnar, och att de isolerat sig något innanför murarna efter ett krig med fiendeflocken. Det hela väckte hans nyfikenhet, men framförallt fick det honom att vara försiktigare då han försökte sno åt sig mat. Ville inte bli utpekad som nån sorts sabotör eller spion av den ängsliga flocken.
Han hade varit i staden några dagar då han plötsligt fick sin på något mycket oväntat. Ut från portarna till kärnan, flockens högborg, kom en bekant figur haltande. Honan såg sliten och härjad ut, ögonen röda som att hon gråtit och det enda frambenet tydligt brutet och tillrättalagt med hjälp av två grenar och mjuka lindor.
"Xihali?"
Yttrade han tveksamt, trotts att det så uppenbart var hon. Det närmsta han haft till en mamma.

[Xihali, utspelar sig kort efter kriget mot Lykoris.]

Tomheten Xihali kände var obeskrivlig. Det var som att den fysiska smärtan och den känslomässiga smärtan tog ut varandra. Att ha förlorat sin bror var mer än hon kunde hantera just nu. Det var som att Xihali spenderat sitt liv med att fly undan hemskhet efter hemskhet för sedan alltid se allt komma ikapp henne när hon minst anade det. Xihali hade verkligen börjat ifrågasätta hennes plats här. Samtidigt så var det här det närmsta hem hon någonsin hade haft. Hon var född i den här skogen, och banden hon hade knutit i flocken var genuina och hennes kära. Men de traumatiska minnena från den här platsen började läggas på hög i hennes sinne, och med allt hon bar på, varför skulle hon stanna när en ny attack kunde ske när som helst. Och samtidigt grep paniken tag i henne. För om hon inte skulle stanna kvar här, vart skulle hon ta vägen då?

Xihali.

Hon frös till is när hon hörde sitt namn och hade tittat upp och såg ett ansikte som var.. Skrämmande bekant. En instinkt i henne skrek att fly direkt, för det tog inte länge innan hon insåg vem det var från hennes skamfyllda förflutna av misslyckande som hade hittat henne, som att ödet skulle spela henne ännu ett spratt med något hon hade desperat försökt lägga bakom sig.

"..Dew? Är det verkligen du?" Hennes röst var skör som det tunnaste glas och hon stod blickstilla. Rädd för hans reaktion. För även om han varit en valp när de sist sågs, så var han uppenbart stor nu. Stor nog nu att med lätthet kunna ta ut sin hämnd mot henne om han så önskade. En del av Xihali ville fly, men hon visste att hon var chanslös med sina skador. Det var dags att möta sitt förflutna nu.