Hon strök fram igenom den brända skogen som nu erövrats av spirande grönska. Även om hösten snart var här och luften var lätt kylig så släppte inte naturen sitt grepp om den förkolnade skogen. Till en början hade Lamia blivit besviken på skogen, att den inte var ett anda hav av aska och glöd, sedan hade hon blivit intresserad och förundrad över den spirande skogen. Nu var hon bara trött på den. Hon drev runt utan att veta vart hon satte tassarna med en ökande ångest inom sig. Hon hade ingen plan, hade först bara gått i hopp om att komma på någon lösning och sedan bara gått i förtvivlan och nu gick hon i ren hopplöshet. Desperat försökte hon komma på vad hon skulle göra, om hon skulle söka sig tillbaka till numoorislätten eller om hon skulle ta sig ner söderut i landet. Hon hade redan rundat Mardouf så hon antog att det var det alternativ som var troligast. För inte orkade hon gå tillbaka ännu en gång.
Hon hade sedan länge tvättat bort flockdoften med hjälp av jord och vatten, men sedan hon träffats sin syster hade hon gjort om proceduren. Rullat och gnuggat in sig i jorden och sedan badat av sig smutsen. Allt för att lukta som en ensam vandrare. Hon hade egentligen ingen större plan för vad hon skulle göra om hon faktiskt hittade Draugai. Att smyga sig nära helt ohörbart och avlyssna var inte riktigt hennes grej. Hon antog att hon fick improvisera om det någonsin skulle få för sig att hända. En suck lämnade henne och hon fortsatte framåt.

[Tezuka]

[Ursäkta för att jag inte svarat på alla evigheter, glömde lite bort att jag skulle svara ^^'']

Hon hade vandrat ovanligt långt ifrån reviret. Sedan hon blev medlem i Draugai hade hon inte rört sig speciellt långt ifrån revirgränsen. Nu däremot var hon en dagsvandring bort från reviret och hade tagit sig en bra bit in i eldskogen. Hon var nyfiken på denna skog. Hon kom ihåg lövskogen den varit tidigare, hon kom ihåg röken och värmen från branden som hon inte varit i närheten av. Nu däremot bröts det svarta av ljusgröna spiror som trängde upp genom marken och upp mot himlen. Det fanns någonting väldigt oskyldigt över den nya skogen som började växa där en tidigare skog brunnit ner.
Trots att skogen gav henne ett visst lugn visade hon inte detta genom en min. Blicken var målsökande trots att den inte sökte någonting och ansiktet var som hugget ur sten.
En brun strövande fläck fångade hennes intresse och Tezuka närmade sig på tysta tassar. När hon kom närmare såg hon att det var en varg, en ungvarg av kroppsbyggnaden att dömma.

De ljusa tassarna drogs längsmed marken och rev upp de spirande snåren. Hon hade gett upp att spana, att nosa, att leta över huvud taget. Men just då det hela kändes så hopplöst att hon bara ville sätta sig ner och ropa på sin moder och bli en hög av skam så hände något. En vargdoft nådde hennes nos. Och det var en doft av en flockvarg. Hoppets gnista slog rot i henne och den blodröda blicken sökte över området. Snart fick hon syn på en vuxen hona en bit bort som kom gåendes emot henne. Den vita svansen slog ett ensamt slag bakom henne och hon började ge den andre till mötes.
"God dag!"
Ropade hon entusiastiskt och ökade på stegen.

Ungvargen fick syn på henne och klev snabbt på mot henne. Tezuka stannade och såg granskande på ungvargen som närmade sig. Hon var egentligen inte nära reviret men det fanns ändå en beskyddande instinkt över att inte låta för mycket information glida henne ur munnen.
En hälsningsfras kom flygande mot den grå tiken. Hon höjde huvudet och öppnade munnen.
"God dag." svarade hon.
Ungvargen var något mindre än henne, det var inte en stor skillnad men den fanns ändå där. Hon såg inte ut att vara gammal nog att vandra ensam i detta land, men det verkade inte någon utav de unga vara... inte hennes egna heller...
"Vart är du på väg helt ensam?" frågade med en tonlös röst och ett ansikte hugget ur sten, ingenting vittnade om att hon brydde sig ens det minsta.

Lamia log svagt åt främlingen. Hon var inte säker på om hon kunde definiera honans doft, men än att den var den av flock. Men en nyans i den, en liten aning, var att den doften var den hon jagat efter så många dagar nu. Så många dagar att det nog till och med blivit veckor. Leendet växte, men hon ansträngde sig för att enbart se vänlig ut - ej så lömsk som hon kände sig.
"Jo det är så att jag söker flocken Draugai"
Ett litet fnitter lämnade henne, och hon tycke själv att det lät ytterst genuint. Längre än såhär hade hennes plan inte riktigt tagit form. Så det var dags att improvisera.
"Du vet inte var de håller till?"

Hade inte fnittret slunkit ur del lilla valpen hade hon inte reagerat riktigt så illa. Som det nu var smalnade hennes röda ögon av och hon granskade valpen i nytt ljus. Visst hade fnittret låtit övertygande, men Tezuka hade aldrig litat mycket på dem som fnittrade.
När valpen ville veta vart dem höll till piskade Tezukas svans irriterat till.
"Vad vill du med oss?" frågade hon och det fanns den svagaste ton av ett morr i rösten. Hon litade inte längre på valpen, inte ens lite.
Svansen hade höjt sig och höll sig nu i en dominant position, förutom det hade hon höjt huvudet så att hon såg ner på valpen.

[Haha, skeptiska tanten]

Score! Jackpott. Bingo. Alla de där orden. Hon hade äntligen hittat. Den vita svansen började långsamt röra sig från sida till sida, lite tveksamt efter honans aggressiva ställningstagande. Det var helt enkelt bara att fortsätta impovisera. Att prata ur mycket information ur den vresiga honan verkade inte gå, eller iallafall inte vara enkelt.
"Kan ni ta mig till er ledare?"
Frågade hon med beslutsamhet i blicken.
"Jag ämnar gå mer i er flock!"

Hon var fortfarande skeptisk till den unga varginnan och slutande inte granska henne med samma skeptiska blick. Inte en chans att hon skulle lita på den här slyngeln.
"Hur vet du om oss?" frågade hon misstänksamt. Hon var väl medveten om att dem var en liten flock och hon kunde inte tro att ordet spridit sig så. Inte heller kunde hon någonting om flockens historia, hade därför ingen aning om vilka flockar dem varit i slagsmål med eller vilka som var allierade. Erakan och Aisu hade i och för sig förklarat lite, men det hade varit ytligt och ingenting Tezuka hade lagt på minnet.

Den här tiken var verkligen enträgen. Att det skulle vara så svårt att bara få kontakt med ledaren, hon misstänkte att hon skulle få en liknande utfrågning där i och för sig, så det kanske bara var bra med ett genrep. Hon log svalt åt främlingen.
"Jag hörde att det var en flock som hade vågat ge sig på TBB, från en yngling jag träffade i Kaiwood."
Ljög hon och tyckte själv att det lät höst trovärdigt.
"Och jag blev imponerad då jag hört att TBB är en krigarflock, och jag tänkte att den flocken måste jag se vad det är för något"
Hennes leende växte och svansen slog några slag bakom henne. Det här kanske skulle komma att gå bra, man kunde ju alltid hoppas. Men hon behövde vakta sin tunga. Det var väldigt viktigt vad hon sa, och inte sa.
"Om du bara tar mig till er ledare så ska jag berätta allt för honom!"
Hon hade i ärlighetens namn ingen aning om vem som ledde Draugai numera, så hon gick på gamla uppgifter. Det sista TBB sett av Iwaku var en hane som dödade en medlem och sedan försvann år ett annat håll än flocken, men vad kunde hon veta om det. Han kunde ha återvänt, och TBB visste inget annat så det var lika bra o gå på de uppgifterna. Speciellt om hennes lögn innefattade någon av TBBs medlemmar. Vilket den nu kommit att göra. Hon nickade kort för att understryka sina ord.

Det lät ju okej... Inte så otrovärdigt som valpen hade låtit från början. Hon hade ju själv hört om slaget mot TBB, men hon visste också att det var någonting som resterande flocken inte tyckte om. Ingen hade velat kriga mot TBB, som hon förstått hade dem inte heller haft något tydligt mål med attacken. Personligen tyckte hon att den förra ledaren hade varit bra dåraktig som attackerat med så få medlemmar, dem hade ju varit dömda att förlora redan från början.
När valpen åter igen krävde att Tezuka skulle ta med henne till ledaren, som hon verkade tro var en han - män kunde ju knappt leda flockar ens om deras liv hängde på det - fick den grå varginnan åter igen ett skeptiskt uttryck i ansiktet.
"Ledaren du talar om är inte kvar, flocken lämnade honom. Vi har en ny ledare." sa hon och tystnade. Hon funderade i några sekunder och rätade sedan på sig.
"Du kan få tala med ledaren, men du sätter inte en tass på reviret! Om du gör det ska jag personligen bita av din svans och se till att du ångrar dagen du bestämde dig för att leta upp oss." så vände hon sig om och började gå mot reviret. Hon skulle stanna en bra bit utanför reviret, kalla på Aisu och personligen se till att valpen inte satte så mycket som en klo på reviret innan Aisu godkänt det.

Lamia kunde inte tro det. Redan nu hade hon fått värdefull information - Iwa satt inte kvar vid makten - och dessutom verkade den tjurskalliga honan faktiskt ge med sig. Lamia var inte den som automatiskt respekterade andra, men något i främlingens beslutsamhet gjorde att hon bara tyst nickade och satte sig ner som respons på honans ord. 
"Tack"
Viskade hon tyst. Hon hade fortfarande lite för mycket självrespekt för att uttala ordet högt.
Den grå främlingen började röra sig in mot sitt revir och Lamia satt förväntansfullt kvar.

[ Ja, då derpar Aisu in här då xD ]

Hon hade strövat runt längs med flockens gränser under dagen. Det hade inte hänt någonting och tristessen hade varit enorm mer eller mindre hela dagen. Just därför blev blev hon glatt överraskad när hon hörde Tezukas kallelse.

Det tog inte lång stund innan hon mötte den unga tiken och hon hälsade på henne med en kort nickning.
"Ni kallade?"
Tezuka berättade om den unga tiken som befann sig utanför deras marker, och hur hon var intresserad av att gå med i deras flock. Ledarinnan blev överraskad, men tillräckligt intresserad för att följa med Tez och möta denna unga tik.

När hon en kort stund senare hade den unga vargen framför sig, som var så ung som fortfarande i valpstadiet, lade hon misstänksamt bak öronen, men ingenting hos henne visade dock någon fientlighet. Detta var trots allt bara en valp.
"Vem är ni och vad gör ni här?" frågade hon sakligt, om än en aning kyligt. Hon frågade, trots att hon visste svaret på åtminstone den sistnämnda frågan, hon ville bara höra valpens egna svar på det hela.

[ Tillstånd av Punkis att PP:a Tez. Säg till om jag tog mig för mycket friheter! ]

Hon var lättad över att Aisu hade följt med, hon visste inte riktigt vad hon skulle gjort annars.
När valpen hade kommit inom synhåll hade hon saktat in en aning, låtit Aisu leda med en huvudlängd. Den röda manen hade börjat spraka och knastra som om den höll på att fatta eld. Hon litade inte på valpen och ville ha krafterna redo. Till skillnad från Aisu höll Tezuka en något fientligare kroppshållning mot valpen och släppte den inte med blicken.

De minuter som fortlöpte i ensamhet tillät henne att varva ner. Hon hade gått in i detta alldeles för oförberedd, bara improviserat sig framåt. Och visste var hon bra på det, rent ut sagt en naturbegåvning om hon fick säga det själv, men för att ro detta i hamn behövde hon en plan.
Hon hette Alecta, hon var en ung flocklös tonåring som förlorat sig familj i en storm. Var det för klyschigt? Hon visste inte, hon kanske inte skulle gå in på detaljer så himla noga sådär i början. Den bestämda honan och hennes ledare återkom allt för snabbt. Hon svalde och så med förväntansfull min emot den mörka vargen. Den vita svansen sänktes av respekt.
"Hälsad."
Sade hon och nickade.
"Mitt namn är Alecta och jag önskar gå med i er flock.."
Sade hon lugnt. Behövdes något mer yttras egentligen? Ledaren hade frågat vem hon var, men det kändes konstlat att börja dra en sådan historia nu. Hon ville inte verka misstänksam. Gud så tacksam hon var att hon varit ifrån flocken länge och ännu inte gjort något namn för sig. Tacksam för de lerbad som dödat alla dofter i hennes päls och som dessutom fått henne att se precis sådär sliten ut som en ensam valp måste göra. Hon hade nog an chans att ta sig igenom detta test faktiskt.

Så, den lilla ynglingen önskade gå med Draugai?
"Varför?" var det enda hon kunde komma på att fråga. "Varför just oss?" utvecklade hon vidare. Ingen av de medlemmarna flocken hade hittills hade inkommit på grund av att de sökt upp flocken. Alla medlemmarna var värvade av redan existerande medlemmar, många av Aisu själv. Öronen ryckte till lite på huvudet, men hölls fortfarande halvt bakåtstrukna. Hon slängde en blick på Tezuka. Hon ville höra Tez åsikter om det hela sedan, då hon trots allt var den som antagligen haft en längre konversation med den främmande valpen, så hon hade mer information att komma med i ämnet än vad ledaren själv hade. Men till en början ville hon höra vad valpen, Alecta, hade att säga. Tungan gled fram mellan tänderna och drogs över läpparna medan hon väntade på svar.

Lamia tittade med stora ögon på den hona hon visste var Aisu. Så hon var ledare nu, intressant.
"Åh.." Svarade hon den mörke.
"Det är så att jag hörde att ni vågat utmana TBB, och det imponerade mig"
Svarade hon, hade tänkt dra hela den påhittade berättelsen men insåg att det kanske skulle tyckas misstänksamt.
"Jag har också hört att ni är visa strateger, att ni vet när ni ska backa men kan använda list för att få ett övertag."
Fortsatte hon och hänvisade till det hon lärt sig om Bushi och hennes tillfångatagande. 
"Jag önskar lära mig, och får jag det är jag er trogna"
Avslutade hon till sist. Nu var det bara att hålla alla fingrar och tår för att de köpte hennes lögn.

Hon kunde inte låta bli att skratta, halvt roat halvt hånfullt. Hånet i sig var inte riktat till Alecta, utan snarare till det hon sade.
"Så Draugais lilla kamp med TBB imponerade er?" hon flinade roat. "På något sätt kan jag inte riktigt tänka mig det", fortsatte hon. "Jag är inte imponerad av vad vi åstadkom - och jag är ledaren. Sedan skulle jag gärna vilja veta varifrån ni hört allt detta?" Hade någon i flocken pratat bredvid mun? Kanske Leviathan hade råkat säga något inför någon utomstående, för i sådana fall skulle hon se till att tillrättavisa honom senare. Hon skulle inte hävda att flocken var imponerande i nuläget, än hade de en lång väg att vandra...

[ sorry för superkort svar... ]

Lamia höll en stadig lugn min. Hon kunde det här, hon skulle klara det här. O även om hon inte skulle klara det så hade hon iallafall fått reda par de befann sig och att de bytt ledare. Om hon mindes rätt av moderns lektioner om landet så var det här Aisu, dotter av Mivria. Syster till Iwaku. Något blänkte till i den röda blicken men var lika snabbt borta.
"Mod kan vara imponerande i sig, oavsett vad man får ut av det.."
Sade hon med ett svagt leende.
"Jag stötte på en mörk ynglig i Kaiwood, han talade givetvis inte högt om er men jag blev likväl påverkad. Kanske bara för att se om ni kunde försvara er mot hans skitsnack."
Leendet växte o hon kisade lätt med det ena ögat.