Han mindes inte vems idé det varit, men då floden de följt började rinna in mellan massa klippor hade de valt att skiljas från den och istället följa den låga bergskammen österut. Såhär i efterhand en korkad idé, även om Dew lyckats samla med sig lite vatten så var det åter igen varmt och torrt och olidligt runtom dem. Mer än en gång hade han övervägt att föreslå att de bara skulle vända, men nyfikenheten tillät det inte. Benkusten var ett namn som lät lite för coolt för att inte besökas när man ändå var här på Numooris kant.
Men då de rundade den sista klippan och plötsligt såg kusten sträcka ut sig framför dem var det något helt annat än ben som tog Dews uppmärksamhet. Havet. Det evighetsstora blåa som sträckte sig åt alla håll så långt ögat kunde se. Han hade aldrig sett något så vacker, så mäktigt, och blev helt tagen. Men var snabbt med på noterna och sprang ut i vattnet. Bottnen var ojämn, sand blandades med grus och vassa stenar och den solbrände Alek grymtade missnöjt att vattnet sved mot huden. Men Dew kunde inte känna sig lyckligare, mer hemma. Han skuttade runt i vågorna helt lyrisk och försökte ta in upplevelsen fullt ut. Kraften kändes stark och och närvarande igen och det var ren lycka som fyllde honom. Så fick han syn på ett underligt litet ansikte under ytan. En krabba - ännu något han aldrig sett förut - som då han fick syn på den genast kilade in under en större sten. Uppspelt började han gräva med hjälp av kraften för att jaga ut den igen så kan kunde få en bättre titt. Samtidigt som en lika nyfiken Kremla tog en stor klunk av havsvattnet.


[Öppet för grävlingarna, döskallegänget, the Neudachniks if ya feel like it]