Luften var så kall att den kändes krispig. Så kall att Iltas andfådda andetag formade en vit, dimmig rök.
     Snöslätten var ekande tyst, och lugn under det böljande ljuset. Det djupa snötäcket, mjukt och evigt böljande för vindens nyck, förde med sig problem för Iltas framfart. Där skaren tidigare burit Iltas vikt sjönk hon nu till hasorna i de djupa snödynerna. Lätt pudersnö som låg på ytan yrdes upp av fartvinden. Ett språng, och hon sjönk ännu djupare. Benen var helt begravda i snö, som gick henne hela vägen upp till magen. Hon kunde lika gärna försöka simma i detta vita hav.
     "Perkele," svor hon bittert och försökte hasa sig fram, skutta där hon kunde. Ansiktet, nosen, pälsen täcktes i pudersnö som klibbade sig till klumpar i det spretiga, långa taglet. Det var en miljö hon var van vid, men med brådska i stegen var minsta dröjsmål ett irritationsmoment. Konstant vändes blicken mot skyn, som för att försäkra sig om att Zelenoch fortfarande var där. Det vackra, smaragdgröna ljuset ingav ro. Sällskap i Snöslättens enslighet. Ilta fortsatte åla sig genom snölandskapet.
     En skepnad skar sig mot allt det vita, och Ilta hickade nästan till. Det var så länge sedan hon sett någon annan, än längre sedan hon faktiskt talat med någon. Hjärtat slog hårdare bakom revbenen, trots att Ilta saktat in och framfarten blivit mindre ansträngande. Hon blev uppspelt, nervös och lite orolig på samma gång. Främlingar kunde vara farliga, men hon såg inget farligt med vargen som blev tydligare och tydligare. Hon var inte mycket större än Ilta själv. Fjäderklädd, men diffus, badande i norrskenets dansande ljus. Ju närmare Ilta lyckades hasa sig, desto tydligare blev skepnaden. Skatlika teckningar klädde en mörk, bevingad varg. Bevingad, något sådant hade hon aldrig sett tidigare. "Numoori är mycket stort ska du veta, Ilta. Större än de här bergen. Här bor många vargar, och många så olika oss." Ord Ilta lagt på minnet, men hon tänkte inte att Mielikki menat det så bokstavligt.
     Snön här blev mer och mer hårt packad, och Ilta slapp dras med kylan ända upp till buken. Stegen blev lättare, längre, och snart tog hon sig ur den sista snödrivan. Ilta skakade av sig oron, och där fanns nu ingen tvekan i hennes rörelser, möjligtvis en närgången nyfikenhet när hon på lätta små tassar trippade fram mot den skattecknade fakargen. "Hallå du där framme, Skatvargen," ropade hon ut över slätten. Ilta övervägde inte hur hennes ordval kunde uppfattas som en förolämpning, skator var ju ganska fantastiska fåglar. Med en direkt och saklig ton fortsatte hon. "Nå kan du int säga mig vart de här ljuse leder riktigt?"
     Eriinari. Ilta visste redan. Hon var också mycket väl medveten om att hon kunde hamnskifta och ta till luften, för att se efter själv. Sanningen hon själv undantryckte var hur desperat hon var efter sällskap. Uppspelt tänkte hon att de kanske till och med kunde slå följe en bit. Det var inte som att det kunde vara farligt. Blev det trubbel, kunde Ilta alltid fly. En viss förväntan fanns att finna i de stora, honungsfärgade ögon när hon mötte fakargens blick.

[Gud wack, men ja hej Laali :) ]

Norrskenet hade svept in över landet utan förvarning, stort och mäktigt på ett vis det endast varit en gång tidigare. Laalis planer hade ändrats, och istället för en rak väg västerut fann hon sig nu på en kall och snöklädd omväg, jagandes de böljande slingorna av ljus på himlen. Det skulle dröja lite längre innan hon nådde Civitas igen, men Mikaele skulle nog förstå. Om inte annat så gav det honom mer tid för förberedelser, och i värsta fall visste hon vart hon skulle sända bud om han behövde komma till henne istället.
     Laali hade tvingats landa igen efter en stunds flygning. Hennes vingar var inte gjorda för sträckflygningar, och hur gärna hon än förnekade det så påverkades hon av platsens kyla, och den extra vikt hon nu bar. Hon hade fått fortsätta till fots, och hade tacksamt konstaterat att hon ännu var lätt nog att till större del hålla sig ovanpå skaren som täckte det tjocka lagret snö under henne. Hon ogillade de hårda klumparna av is som bildades mellan tårna så fort hon sjönk igenom till den mjukare snön därunder. Sen skulle hon väl inte klaga. Det var hennes eget val att vika av från Kaiwoods stigar och ge sig ut hit istället.
     Laali stannade upp när en röst kallade över snölandskapet. När hon såg sig om föll blicken snabbt på en klar-orange fläck av päls som kom pulsande i hennes riktning. Hon väntade in främlingen, med fjädrarna uppburrade såväl i jakt på värme som av hälsosam misstänksamhet, men de slätades snabbt ut igen när vargen som kom mot henne blev tydligare. En ung, fluffig tik med energisk och oskyldig uppsyn.
     "Eriinari, skulle jag tro", svarade Laali, och mötte tikens blick efter att kort ha följt ljuset på himlen igen. "Kanske Islagunen. Västerut i alla fall." Hon lyfte en baktass för att klia sig i sidan under väskorna hon bar, och under den långsamt rundare buken. "Är du på väg dit?" frågade hon, och studerade främlingen framför sig. En tjock päls och breda tassar som gjorda för ett snölandskap. Det tog ett ögonblick innan Laali insåg att den yviga pälsen på tikens rygg troligt var en svans snarare än en ovanligt placerad tuss av päls.

[ ]

"Åh! Nå men så bra!" utbrast Ilta snabbt när fakargen bekräftade det hon redan visste. "No niin, det är min plan. Hoppeligen finns där något slags rastplats. Vart är du på väg då, riktigt? Västerut också?"
Iltas ögon glittrade. Hon blev som hastigast distraherad från fakargens klargula blick för att följa en kloklädd baktass som kliade sig under väskorna. Det där var något Ilta inte lagt märke till förrän nu. Fakarghonan bar visst flera väskor. I synnerhet den hon bar över ryggen väckte Iltas nyfikenhet. "Oj se vilket tassarbete du bär på. Har du gjort dem helt själv?" Zimaern gav sig inte ens på att försöka dölja hur imponerad hon var.
"Hej, jag slogs just av en idé. Vi kunde ju slå följe? Jag heter Ilta, förresten. För nog är det är ju allt roligare att strosa ihop än att gå helt själv, eller va?"

Främlingen utstrålade genast en ivrigt vänskaplig aura och pratade glatt på efter att ha fått svar. Laali log roat till svar. Det fanns mycket att uppskatta hos folk som kunde prata på.
     "Japp, västerut. Vill se vart det här leder", hon nickade mot himmelsljusen ovan, "och sen vidare. Har en vän att möta upp. Och ja." Laali skrattade kort åt den lurviga tikens entusiasm. "De är mina egna. Lite för vandringen, och lite varor att byta." Hon hade fått tag på en liten blandning av torkat och saltat kött i Yanamore, innan hon gett sig av mot Nordan.  Laali hade medvetet inte tagit av sina reserver under den vandringen, då de kunnat jaga i skogen, utan hade sparat det för resan västerut i hopp om att komma fram så fort som möjligt utan att behöva stanna för jakt. Nu skulle hon nog få stanna och byta till sig något nytt i Islagunen sen, om det skulle räcka till Civitas.
     "Tror nog jag skulle kunna gilla dig", svarade Laali på den andras entusiastiska fråga. "Trevligt att träffas Ilta. Jag är Laali." Hon nickade en inbjudan att börja gå, och fortsatte vid Iltas sida. "Är du härifrån? Ser lite bättre passad ut för här i snön än vad jag nog är."

"Jag med," instämde Ilta snabbt när den andre nickade mot himlen och det väldiga ljusskenet, och tillade lite mystiskt, "för det måste ju vara nånting alldeles extra."
     De började gå sida vid sida under gudinnans sken, västerut, men för att de började gå hävdes knappast Iltas nyfikenhet. "Trevligt att träffas. Ja, nog är jag härifrån alltid, eller nästan i allafall. Där oppe," gestikulerade hon mot bergen i norr. "Därifrån kommer jag."
     Att plötsligt vända blicken mot bergen, se silhuetten av dem där de tornade sig långt bortom Snöslätten, fyllde Ilta med en märklig känsla. En lite ensam känsla, lite som om hon var vilse nu när hon kommit ifrån de där bergen. En känsla hon konstant tryckt undan, tankar hon inte fått plats för i närvaron av Zelenochs ljus.
     Snabbt skakade hon av sig de melankoliska känslorna och riktade blicken mot Laali. Det var helt klart att det här var rätt sak att göra. "Nå var kommer du ifrån då? Slår vad om att du kan flyga riktigt långt med de där." De där sa hon, och nickade entusiastiskt mot Laalis vikta vingar.

Laali såg uttrycket i Iltas ansikte förändras när honan såg mot de avlägsna bergen. Ilta var ung, ingen tvekan om saken. Kanske var det här hennes första färd. Laali kraxade ett kort skratt och lyfte vingarna något i svar på den andras kommentar.
     "De här? Kommer en bit kanske, men de är lite för korta för långflygning, och det är tyngre att flyga än gå just nu. Blir jag trött på tassarna och missar ett steg står jag kanske på hakan, men ingen skada skedd. Missa ett vingtag så lär man sig snabbt hur mycket hårdare marken är från en höjd." Hon gav Ilta en lekfullt menande blick, och nickade mot bergen i fjärran. "Kommer du därifrån gissar jag att du kanske har lite erfarenhet av höjder." Ett roat flin drog i Laalis läppar. Höga berg var inte hennes grej. Raukake var högt nog. Och ändå hade hon en förmåga att hamna i dem.
     "Kommer söderifrån själv. Långt söderifrån. Inte lika mycket snö att fastna i där. I vanliga fall hade jag tagit en av vägarna längre söder om här, men med detta," hon nickade till himlen igen, "får man göra lite undantag." Laali fokuserade för ett ögonblick på att inte snubbla över sina långa klor i snön, innan hon såg på Ilta igen, hennes ögonbryn nyfiket höjda.
     "Är det din första tur söderut?" Inte för att det här var särskilt långt söderut, men Kaiwood var nära, och för en från bergen var det ändå en bit.

Det fanns ett genuint intresse i Iltas blick medan hon lyssnade. Tyngre att flyga än att gå, just nu. Ilta nickade som om hon begrep den innebörden och sneglade mot Laalis väskor. "Jag förstår, för du har så tung packning."
     Hon besvarade Laalis lekfulla leende med sitt egna. "Om jag har erfarenhet! Högt oppe i bergen kan varje snedsteg bli ens död. Precis som vid flygning."
Ilta hade egen erfarenhet av att flyga, men inte i den här skepnaden. Det var lockande att demonstrera, men Ilta tyckte om att ha sina hemligheter.
     "Jo nog är det så, kom precis norrifrån. Bott där oppe hela mitt liv. Men nu kallar Gudinnan, så..."
Ilta bytte snabbt tillbaka till spåret Laali var inne på nyss. Söderut. Bara Iltas fantasi och Mielikkis sagor hade fyllt hennes huvud med idéer om vad som kunde finnas där. Men verkligheten skilde sig ofta från sagorna.
     "Men så vad finns söderut, riktigt? Om du har nåt att berätta om. En del av mig vill se det med egna ögon men å andra sidan tycker jag om att bilda en uppfattning så man hinner undra på färden."