Harli hade helt klart repat sig efter att flocken tagit så väl hand om henne, samt efter kvällen då hon helats från de yttersta skadorna som Meteus orsakat henne. Såren hade läkt fint, men pälsen var fortfarande något tunn på vissa ställen och vid plötslig beröring skyggade hon som om beröringen vore slag. Såren i hennes hjärta dock, var allt annat än läkta och hon hemsöktes av fruktansvärda mardrömmar vilka fick henne att vakna i panik om nätterna.
     Den första tiden hade hon tytt sig till Rien som varit en trygghet för henne innan hon lärt känna fler medlemmar i flocken. När han, tillsammans med många andra, hade lämnat reviret för att gå i krig hade hon till en början varit så orolig att hon knappt vågat lämna lyan. Men nu började nyfikenheten ta över och hon hade vid ett antal tillfällen vågat utforska reviret, men även utanför det. 
     Höstsolen stod lågt på himmelen denna dag och den friska vinden kittlade de mäktiga lövträden där hon travade fram utmed en upptrampad stig. Hon hade spenderat hela dagen med att inreda sin lya. Visst var hon tacksam över att ha hittat en plats att spendera natten på, men den var alldeles för spartansk för hennes smak. Hon hade behövt svälja en bortskämd fnysning när en flockmedlem visat henne lyorna. 
     Harli var uppvuxen i en familj av adligt blod, där hennes liv hade kretsat kring att någon annan gjort precis allting åt henne. Hennes familjs hem hade varit dekorerat av de finaste av tyger och prydnader, så den jordiga lyan med en sliten eldplats liknade mest ett råttbo i hennes ögon. Därför hade hon under dagen hämtat saker att dekorera sin lya med. Hon hade noga fyllt i inristningarna i träkarmen med silverfärg, men hennes oerfarenhet av hantverk hade lett till att hennes framtassar, bröst och nos nu glänste av silverfärgen. 
     Hon hade lånat en djurhud från Riens lya och pyntat med granris och färgglada bärkvistar. Hon hoppades inte att han skulle bli arg för att hon lånat hans bädd. Att få somna med nosen nerborrad i hans doft lugnade henne, samtidigt som den fyllde hennes unga hjärta med längtan.
     Hon stannade upp mitt i ett steg på stigen, i munnen bar hon en bukett med blommor som ännu inte vissnat av höstens kyliga kvällsfingrar. Tiaran på hennes hjässa blänkte till och hennes lilla kropp stelnade likt en staty. Någonting stort rasslade i buskarna och verkade ha en väldig fart. Ett grymtande och en stark stank av svin nådde hennes pryda nos och plötsligt dundrade en argsint vildsvinssugga ut några meter framför den lilla silvervargen. 
     Paniken tog ett järngrepp om Harlis hjärta och hon stod alldeles förstenad när suggans mordiska blick fästes i Harlis ljuslila. Suggan satte full fart mot tiken, osande av raseri och Harli lyckades vända och satte full fart. Käkarna var så spända att hon lyckades hålla kvar buketten i ett hårt grepp. Hjärtat slog hårt. Rien, varför var du tvungen att lämna mig?

"Hej Harli! Värst vad brå–OOF!"
     Arceus var för sen på att reagera och istället för att kasta sig åt sidan blev rörelsen bara ett påbörjat hopp. Vildsvinet kolliderade med hans ben. Slog runt dem så att han rullade över dess rygg och – smidigt nog – landade på andra sidan på alla fyra tassar. Den tog ingen större notis till honom, hans kropp inte mer än ett hinder på dess väg.
    Med adrenalinet rusandes genom kroppen högg Arceus efter svinets bakdel, tänderna skrapandes mot dess sträva hud och borst. Tillräckligt för att dra blod men inte för att få stopp på den. En skällande morrning och han avancerade på nytt. Använde all kraft i sina bakben för att skjuta efter djuret. Få det ur kurs. Han gav den en kraftfull tackling. Högg den över ryggen. Vildsvinet skrek. Ett fruktansvärt läte som instinktivt fick honom att vilja dra sig undan. Tillsammans tumlade de till marken i ett moln av damm. Arceus släppte inte sitt grepp. Istället nyttjade han kraften i rörelsen till att slunga suggan bort från sig.
    Knak.
    Ett sus gick genom skogen. Följt av kråkors hesa röster när de lyfte från trädkronorna. Därefter tystnad. Arceus ruskade på sig, ett fundersamt uttryck över sitt ansikte när han– åh. Till sin högra sida såg han vildsvinet ligga. Huvudet vikt under kroppen i en onaturlig vinkel. Ihopsjunken. Stilla. Blicken föll på det intilliggande trädet, vars grova stam fått barken avskalad av kollisionen. Åh. Åh. Oj...
    Han hade önskat att han varit så kvicktänkt men faktum var att Arceus inte alls planerat det här eller hade tekniken för att utföra det. Ren tur – eller otur – beroende på vem man frågade.  För vildsvinet var det nog det sistnämnda. Han svalde osäkert – det här hade inte varit tanken – och kände dåligt samvete. Åtminstone fram tills han kom ihåg att det var den här dumma grisen som börjat allting. Det var den som dundrat in här, jagandes Harl– Harli?! Arceus kastade om, nära att ropa innan blicken föll på henne, en bit bort från scenen. Han ställde sig lite tafatt framför vildsvinet – som för att dölja det – när en del av honom skämdes. Om han inte låtsades om det, kanske inte hon heller skulle göra det.
    "VAD var det där?! Är du okej? Är du skadad?" Hans blick var vild och stirrig när skyndade fram till henne med ord som ramlande alldeles för snabbt ur munnen. "Jag försökte stoppa den. Den kom från ingenstans och–" Arceus blinkade dumt. "Din, eeeeh..." Han pekade tassen mot Harlis hjässa. "Huvudgrej...", försökte han. Han visste inte vad det hette, bara att den saknades. "Har du tagit av dig den, elleeeer? Jag menar, jag brukar alltid se dig med den så jag tänkte om... om du tappat den nu eller, ja."

[Ta ett vääääldigt spretigt, kaos-svar i sann Ace-anda.]

Harli noterade inte ens hanen i hennes väg då hon var blind av skräck. Inte heller hörde hon hans skall bakom sig då blodet susade så högt i öronen när hon försökte få sina taniga ben att förmå sig att öka farten. Hon ville inte dö. Hon ville inte dö. Hjärtat dundrade i den späda bröstkorgen. Nog hade tiden i flocken gjort att hon gått upp i vikt och hälsan var mycket bättre, men hennes fysisk var inte alls redo för en sprint som den här. Mjölksyran sved i hennes ben och när tumultet bakom henne lyckades ta sig igenom hennes adrenalinsus så föll hon bara ihop mot marken. Skakandes slöt hon ögonen och var beredd på att grisen snart skulle eliminera henne med sin blotta tyngd. 
     Men grisens klövar krossade inte hennes rygg, utan den gav ifrån sig ett fruktansvärt skrik som fick Harli att knipa med ögonen ännu hårdare. Så hördes en röst och hon slog upp ögonen. Hennes första reaktion på Ace var att trycka sig ännu hårdare mot marken. Svansen var inte ens synlig då den var så långt intryckt mellan bakbenen. De lena, snövita öronen låg slickade mot det smäckra huvudet. Hon fick inte fram ett ljud och lyckades inte svara på hans första fråga. Hon hade fullt upp med att kippa efter andan. Hennes blick flackade, hamnade på den stilla grisen en bit bort. 
     "Är den död?" gnydde hon fram med tårar som glimmade i ögonen. 
     Hon lyckades ta sig upp sittandes, men hennes kropp skrek fortfarande av rädsla och utmattning. Så uppfattade hon att han frågade efter hennes tiara och hon kände plötsligt hur naken hennes hjässa kändes. En ny panik. En matriell panik. "Å nej, nej nej nej" pep hon och blicken for runt om henne. "Min tiara. Jag måste hitta den" hon tog ett vacklande steg i riktning mot grisen. "Snälla, hjälp mig leta Arceus" bad hon och såg uppgivet på honom.

Harli tog sig upp på tassarna. Oskadd men omtumlad och med tårar i ögonen. Arceus klandrade henne inte. Hans egna hjärta rusade och raggen stod fortfarande över ryggen efter händelsen. Han följde silvervargens blick till vildsvinet han än gömde bakom sig och bet insidan av sin kind, lite generad över hennes fråga.
     "Yep, stendöd", konstaterade han och klev åt sidan när han insåg att det inte fanns något att försöka dölja. Det hade aldrig varit hans mening att döda den. Han kände sig stor och klumpig, snarare än stark och smidig. Tur var ingen skicklighet och inget han ville förlita sig på men flocken hade åtminstone mat för kvällen. Han kunde väl alltid låtsas att det varit med vilje. Med en ruskning skakade Arceus av sig känslorna och såg till att sträcka på sig och höja blicken från marken. Adrenalinet började långsamt dö ut. Han tog ett djupt andetag, rösten mjuk när han såg mot Harli.
    "Du, hur gi—" Hennes panikslagna stämma tystade honom. Insikten om att tiaran saknades sköljde över henne som en svallvåg och Arceus kunde nästan se desperationen i hennes ögon när hon tittade kring om sig. "Lugn Harli, lugn." Han var snabbt vid hennes sida, rädd att benen inte skulle bära henne när hon tog ett osäkert steg framåt. "Vi hittar den", försäkrade han och lät henne stödja mot hans framben. "Vi följer bara bakspåret så dyker den nog upp, ska du se. Ingen fara."
    Egentligen förstod han inte riktigt vad som var så viktigt med tiaran. Det var ju bara en grej. En grej som – så vitt han visste – inte gjorde något. Men oavsett om han förstod sig på det eller inte, så betydde den uppenbarligen mycket för den lilla silvervargen. Och vem var Arceus till att döma. Aurinkos nostryffel, det var klart han skulle hjälpa henne leta. "Och du, kalla mig Ace. Mitt fulla namn låter så... stelt."

Harli stödde sig försiktigt mot hans framben och hennes tonårshjärta kunde inte låta bli att skutta till i hennes späda bröst. All kontakt med det motsatta könet hade den effekten på lilla Harli. 
     Benen skakade och hon kände sig en aning svimfärdig efter flykten. Hade det inte varit för paniken över tiaran som skrek i hennes blod så hade nog inte benen burit henne. 
     "Tänk om vi inte hittar den? Nej nej nej, vi måste hitta den" pep hon förtvivlat. "Tänk om den är trasig, å Arceus, den får inte vara trasig" Gråten satt som en hård klump i halsen på henne och fick hennes annars så ljusa röst att bli ännu ljusare. "Jag vet inte hur man lagar den om den är trasig" Tankarna bara for och hon kunde inte få sig själv att tystna. "Vi måste leta"
     Hon tog ett darrande steg i riktningen mot det döda svinet. Dess höga borst och smutsiga betar skrämde henne, trots att dess bröstkorg var alldeles stilla. Harlis ljusa svans trycktes hårt mellan bakbenen. Att han bad henne kalla honom för Ace gled förbi. Harli var uppfostrad i en värld utan smeknamn. Smeknamn är till för smutsen, hade hennes mor sagt. Det hade inte passat sig för en dam att kalla någon något annat än dess riktiga namn.
     "Är du säker på att den är död?" viskade hon och tog ännu ett försiktigt steg mot svinet. Varenda muskel i hennes unga kropp var spänd och hon lyfte ena frambenet för att sakta ta ännu ett steg närmare den döda grisen. När en plötslig vindpust ruskade till svinets borst tryckte hon sig hårt mot marken och knep ihop ögonen. Något mod hade Harli aldrig ägt. Hon gömde nosen under sina små nätta tassar. "Arceus!" pep hon ljust.

När Harli kastade sig mot marken drog Arceus roat på munnen. Med nosen gömd under sina tassar pep hon hans namn, vanan tydligen för stark för att brytas i detta läge. Det kändes lite dumt att skratta åt hennes rädsla men å andra sidan fick han nu chansen att visa sig modig. Kanske till och med framstå som en hjälte.
    Han gick fram till den stilla kroppen under trädet och sträckte ut framtassen. "Kolla här ska du få se". Harli kikade fram mellan sina tassar när han demonstrativt petade vildsvinets sida. "Helt stilla. Död som e—AAAAH!!!" Han skrek plötsligt till, av ingen annan anledning än att skrämmas. Det hade varit en chans för klockren för att missa. Han kunde inte låta bli att retas, hur elakt det än var av honom. Skrattandes försökte han lugna den skärrade silvervargen. Stoppa henne från att storma i väg eller kanske rent av börja gråta.
    "Förlåt, förlåt, förlåt. Det var dumt av mig. Förlåt Harli", småskrattade han under tiden hon skällde på honom. Med allt rätt. Han gav henne en stor omfamning hon inte kunde undkomma även om hon ville – en form av vapenvila. Hjärtslagen slog hårt innanför den lilla bröstkorgen. Morikos morrhår, han hade nog ärrat henne för livet. Ändå upplevde inte Arceus något verkligt agg i hennes röst. Hon var skärrad – visst – men hade nog inte tagit det hela på allt för stort allvar. Hoppades han, åtminstone. De flesta visste hur han var.
    När det kändes som att Harli lugnat ner sig något gav han henne utrymme, läpparna sträckta i ett ursäktande leende. "Jag lovar att du får ge igen, när helst du känner för det. Men på riktigt, det är ingen fara. Den är död, titta!" Denna gång gav han suggan en rejäl knuff. Precis som innan förblev den stilla. Arceus hade lite dåligt samvete. Inte minst efter att han halvt skrämt Harli till döds.
     "Vet du, om du behöver en stund till att samla dig så är det okej." Han rundade vildsvinet innan han såg tillbaka mot henne. "Du ser lite ostadig ut", förklarade han. "Vi kommer hitta din tiara. Jag kan leta själv tills du känner dig lite bättre." Det var väl det minsta han kunde göra efter sitt lilla prank.

När Ace skrek till så pep Harli till och om marken hade gett vika för hennes lilla kropp så hade hon försvunnit rätt ner under jorden. Hon knep hårt med ögonen och inväntade att grisen skulle kasta sig över henne, men rätt snabbt insåg hon att Ace bara retats. Hennes ljuslila blick var fylld av tårar och hon skakade. Hur kunde han tycka något sånt var kul?! Ville han skrämma ihjäl henne? 
     Hans småskratt tände dock en irritation inom henne och hon ställde sig upp. "Du din- din-" nej Harli hade helt glömt bort vad tjänstefolket hade kastat för fula ord omkring sig. Skällsord hade Harli själv aldrig lärt sig. En dam smutsar inte ner sig med sådana ord, hade hennes mor lärt henne. "Din usla-" försökte hon igen men kom inte på någon bra slutkläm. "Din elaka- elaka-" Hon hann inte längre innan han omfamnat henne. 
     Den plötsliga närheten gjorde henne först alldeles stel. Hjärtat rusade iväg i den späda bröstkorgen och hon blev alldeles knäpptyst. Men snart bultade hennes hjärta av tonårshet. Av det faktum att en hane kramade henne. Kinderna hettade när han släppte henne och hon flackade blygt undan med blicken. 
     Hon kastade en kort blick på den döda grisen, andades ut. Den var verkligen död. När han nämnde tiaran så ryckte hon till, som om hon på nytt insett att den var borta. Hon hade lite glömt av den mitt i Aces spratt och kram. "Tiaran" viskade hon. "Vi måste hitta den. Vi letar tillsammans" 
     Hon började, om än fortfarande lite skakigt, gå mot den riktning där hon tidigare sprungit för sitt liv. Hon sneglade blygt på Ace där han gick bredvid. Vad skulle hon säga till honom? Tankarna rusade i hennes unga sinne. "Tack för att du räddade mig från... grisen" Hon svepte till med den ljusa svansen. "Du är verkligen modig" hennes ljusa röst var full av beundran. Hon önskade att hon hade lite av hans mod. "Och stark" Meet fan girl Harli.

"Vi letar tillsammans."
    Harlis påstående fick Arceus att syna henne med kortvarig skepticism. "Säker? Okej, kör till men säg till om du behöver en paus eller så." Han lät henne leda och tillsammans vandrade de sida vid sida längst med stigen hon kommit från. Marken bar på sina ställen spår efter jakten och hennes doft var fortfarande stark i området. Arceus tvivlade att tiaran hade hamnat långt från stigen och där hon själv rört sig.
    När Harli tackade honom bjöd han på ett leende. "Inget att tacka för. Du hade gjort likadant om rollerna varit ombytta." Det var inte förrän hon komplimenterade honom som han kände kinderna hetta till. Tacksam över att pälsen dolde det harklade han sig. "Ja nä, det vet jag väl inte om jag är. Men jag försöker", avfärdade han och motstod frestelsen att skruva på sig. Det var dock tydligt att han tagit till sig av det hon sagt, för där var nu ett språng i hans steg som tidigare inte funnits. Arceus sträckte på sig och bar omedvetet huvudet lite högre. Det här kunde han bli van vid att höra.
    "Den här tiaran. Vad, eh..." Han skannade marken med blicken under tiden han letade efter rätt sätt att formulera sig. Han ville ju inte låta helt dum i huvudet. "Vad gör den? Är det en prydnad eller vad är grejen? Den verkar viktig."

Harli trippade på vid hans sida. Hon hade ett sätt att röra sig graciöst i varje steg, även när målet var att söka efter något. Kanske var det hennes stränga uppfostran där hon fått höra att en dam aldrig släpade tassarna efter sig, kanske var det bara hur hennes kropp var byggd lika lätt som en fjäder. Solen lekte över hennes ljusa päls och hennes lila blick såg fortfarande på sin hjälte.
     När han frågade om tiaran påmindes hon om varför de ens gick där, sida vid sida. Hennes fantasi hade för en sekund burit henne någon annanstans., 
     "Den är det enda minnet jag har av mitt hem, eller alltså, nu är ju det här mitt hem, men du vet, innan- innan det här var mitt hem" babblade hon på och blicken slogs blygt ner i backen när hon kände att hon babblat på alldeles för förvirrat.
     "Jag fick den vid min födelsecermoni" berättade hon. Hon visste inte om sådana existerade här. "Jag minns det såklart inte" fnittrade hon lågt till. "Och sedan var det flera år när min mor aldrig lät mig ha den på mig" Hon skakade på huvudet. "Men vid min första vinterbal, då visade hon mig den och berättade att jag nu var en ung dam. En ung dam ska glittra så alla ser, och ja, sedan dess har jag burit den. Enda gången jag inte har burit den var när Meteus-" hon tystnade tvärt. Minnena av hans skarpa ord. Hans anklagelser. Du tror du är värd så mycket mer än mig, eller hur? Du värdelösa lilla Harli, tro inte att en tiara gör dig betydelsefull. Ta av den!
     Hon frös till i steget. Traumat. Ärren över hennes späda kropp verkade svida som om de slitits upp igen. Blicken tappade all sin gnista. Meteus hårda ord ekade i hennes huvud, blandat med hur han hade tröstat henne när hon brutit ihop och önskat att få återvända hem. Hur han övertygat henne om att han ville hennes bästa. Att han älskade henne. Att det var meningen att de skulle vara tillsammans. Hon kunde väl inte lämna honom nu, när han offrat allt för att vara med henne? Han älskade henne. Och hon, hon hade älskat honom. 
     "Förlåt" viskade hon, om det var till Arceus eller minnena av Meteus, det var oklart. 
     Hon såg på Arceus med sårad blick. "Du, du behöver verkligen inte hjälpa mig att leta. Jag förstår om du har viktigare saker för dig. Och, jag menar, det är bara en tiara. Den betyder ju ingenting, eller hur? Jag vill inte att du tror att den är livsviktig. Det är den inte, jag lovar. Jag kan leta själv, det är helt säkert. Matriella ting, vad spelar väl de för roll? Gå du, jag, jag letar själv" Munnen svamlade fram en hel massa och rösten försökte låta övertygande, men den inre paniken över att Arceus också skulle tycka att hon tyckte att tiaran gjorde henne viktig, den lyste igenom.

Av Harlis målande historia var det mycket som lät främmande i Arceus öron. Varken födelsedagsceremonier eller vinterbaler var koncept han var bekant med vare sig från Qu eller IA och han insåg att han inte visste särskilt mycket alls om henne och hennes bakgrund. Utsmyckningar var inget nytt. Om än han själv inte bar dem hade han sett både det enda och det andra. Själv föredrog han de mer praktiska aspekterna med att bära metall på kroppen, så som för att skydda sig. Att bära metall för att glittra och synas lät i hans huvud snarare som en dålig sak. Åtminstone om man inte ville dra blickar till sig.
    "Mete-vadå?" Han rynkade ögonbrynen och såg mot Harli, som tvärt och utan förvarning avbrutit sin berättelse. För ett ögonblick fick han ingen kontakt. Hon stod frusen i sitt steg, blicken frånvarande och härjad av gamla minnen. Arceus stannade även han, lika delar orolig som nyfiken över hennes reaktion. Vad än Meteus var; om det var en plats, individ eller något annat så var det uppenbarligen inget Harli ville minnas i just denna stund. Hon bad sedan om ursäkt och Arceus förstod ingenting av helomvändningen hon nu gjorde; hävdandes att tiaran inte alls var viktig längre.
    "Eh, va? Den verkade rätt viktig bara för en stund sedan", försökte han argumentera men hörde själv hur osäker han lät. Han hade försökt hjälpa till och nu verkade han istället ha råkat förolämpa Harli med sina frågor. Typiskt. "Jag hade personligen, på mig själv alltså–", underströk han. "–föredragit något mer eh, praktiskt än bara en fin prydnad men om den är viktig för dig så är den det." Nu var det hans tur att famla med orden. "Och som jag sa, jag hjälper dig gärna att leta. Men eh, om du inte vill så kan jag gå också. Vill inte vara i vägen. Jag kan gå tillbaka så syns vi sen eller något." Det ansträngda skrattet han avslutade med var ett tafatt försök till att skämta bort sin egen osäkerhet men det hela lät istället bara än mer sorgligt. Arceus ville inget annat än att sjunka genom jorden. Det här gick inte så bra.

Paniken förgiftade hennes blod, stred sida vid sida med de vassa minnena och försvagade henne. Å vad hon hade behövt Rien nu. Hans varma famn som omfamnade henne. Hans dova hjärtslag mot hennes kind. Hon önskade att han kom springandes genom skogen och räddade henne, räddade henne från sig själv och minnena. Men Rien var död. Borta. Han hade övergivit henne.
     Tankarna var någon annanstans. Hon hade svårt för att höra vad Ace sa till henne och såg mest bara ynklig ut. Hennes ljuslila blick var blank av de tårar som hon försökte spärra in bakom ögonlocken. Hon önskade att hon kunde berätta allt för någon. Hon skämdes över att hon inte kunde styra över känslorna, över sin egen kropp. Men traumat var alltför djupt. Alltför färskt fortfarande för att våga tala om. Om hon talade om det blev det ännu mer verkligt. Nej. Nej, var tyst Harli. Du har skämt ut dig tillräckligt genom att triggas igång så lätt.
     Hon mötte Aces blick och skakade bara på huvudet. Öronen låg tryckta mot den ljusa hjässan och hon sänkte huvudet. Hela hon verkade mindre än vanligt. "Förlåt" fick hon blygt fram och skakade på huvudet ännu en gång. "Jag vet inte vad det är för fel på mig" viskade hon. 
     Blygt höjde hon blicken till hans ögon. "Men snälla, lämna mig inte" Hon slog ner blicken igen. "Leta med mig" Mest av allt ville hon nog be honom om något helt annat. Håll om mig. Var med mig. Rädda mig från panikångesten som sliter sönder mig. "Snälla?"

Han var totalt oförstående och stod mest dumt och blinkade mot Harli när hon pratade. Det här var... annorlunda. Hon ville att han skulle hjälpa henne leta, sen ville hon inte det och nu... ville hon ha hans hjälp igen? Hans huvud gjorde ont. Vid det här laget var han rädd för att fråga mer, i rädsla för att det skulle få henne att ändra sig igen eller krypa ihop än mer än vad hon redan gjort. Det gjorde ont att se och Arceus kändes sig oerhört dum eftersom han uppenbarligen inte hade en aning om vad Harli gick igenom eller hur han kunde hjälpa henne.
    "Det... det är inget fel på dig, Harli. Jag är lite förvirrad bara, det är allt", log han ursäktande. "Snälla, säg inte förlåt. Du behöver inte göra dig liten inför mig. J-jag vill hjälpa dig, jag vet bara inte hur. Men jag ska försöka göra mitt bästa, okej?" Han skakade av sig den olustiga känslan som hängt över honom och försökte sig på ett nytt, mer genuint leende. "Vad sägs om att fortsätta i den här riktningen? Och om du behöver en stund, säg bara till så stannar vi." Arceus bet insidan av sin kind, tvekandes om han skulle yttra nästa mening. Äsch, lite självsäkerhet var man ju tvungen att ha. "Vi kommer hitta den", lovade han.

[Tänker att jag sätter avslut här eftersom detta rollspel utspelar sig innan IAs hemkomst, vilket är jättelänge sedan nu hihi. Avslutat! <3]