[Öppet för vem som vill! Go wild!  ]

Hårda vindar hade tvingat Erakan att söka skydd i något han ville likna ett värdshus. Islagunens varma inn, långt borta i norr, hade en helt annan lukt och en helt annan känsla, men de blandade lukterna av upphettade kryddor och ångande druvdryck var ändå bättre än ovädret utanför. 
Han hade ändå haft tur och hunnit komma innanför murarna innan vindarna tilltagit i styrka, tacka alla Gudar för det.
Det fanns inga lediga bord. Han skämdes lite för att han säkert var full av resdamm, tillräckligt för att nästan göra honom enfärgad, men nöden hade ingen lag. 
Han makade sig in bland skaran av vargar, mot där lukten av kryddor och dryck var som skarpast. För ovanlighetens skull kunde han känna sig glad för att han knappt var större än en valp, även om sadelväskorna gjorde honom lite otymplig. 
En skralt ledig plats, en öppning vid en fäll, slog han sig ner på. Han var inte ensam, och han riktade ett ursäktande leende till vargens vars område han just trugat sig till. 
"..det var lite fullt." sade han menande ut mot skaran av vargar, och kände sig genast obekväm; för vem var han att bara ta för sig, och slå sig ner vid en främlings bord oinbjuden?  "Asså förlåt, ni kanske väntar på någon. Ska jag gå?" sade han sedan hastigt, och såg nästan lite yrvaken ut.

Vargen gav den mindre främlingen ett trött, nonchalant leende. "Schlå dä ner, du." Rösten var disträ och orden torra. Han brydde sig inte om vem som ockuperat platsen bredvid honom. Det gjorde däremot Fay.
    "Det där är min plats." Valpen blinkade mot den nyanlände vargens ryggtavla. Mötte hans blå ögon med sina gula när han tittade sig över axeln för att slutligen vända sig om helt. Hon gav honom en snabb överblick. Han såg trött ut. Med den smutsiga fällen och tyngre packningen gissade hon att han vandrat ett bra tag. Kanske var han en av Civitas nya byteshandlare. Eller en äventyrare! Oavsett, så såg han jättetrött ut. Verkligen supertrött! Fay kunde inte låta bli att tycka lite synd om honom. Mer så, kände hon sig dum över att ha försökt kräva tillbaka sin plats. Det var inte som att hon egentligen behövde den.
    Hon gav honom ett sprudlande leende. "Men vet du vad, du får den av mig! Jag behöver den inte." Svansen viftade lite försynt bakom henne när hon nyfiket ögnade väskorna över hans rygg. "Vad är det där? Är du en sån där säljare?"

Vargen bredvid gav sin välsignelse, men knappt hade Erakan hunnit slappna av innan en annan röst avbröt hans tankar.
"Det där är min plats."
Det fanns inte en skråma av honom som inte gjorde sig redo för att resa sig. Trots de tunga väskorna och trots den protesterande tröttheten, så var verkligen hans intention att lämna tillbaka platsen. 
Vid Gudarna och allt som var heligt. All tankeverksamhet upphörde. Allt som ekade mellan öronen var en loop av samma essens; Det där är Elphabas ögon.
"Öhh.. tack." klämde han ur sig medan huvudet desperat greppade efter sammanhang. Valpen, för det var en valp, gjorde nästan ont att se på. 
Med en kraftansträngning tog han sig samman. Det fanns inget samband mellan utseende och slutsatser, inga som han oavsett kunde slå fasta på utan djupare frågor och grundlig undersökning. "Det är väldigt artigt av dig." sade han. Värmen i leendet kom utan ansträngning. Det fanns inget alternativ när valpen bemötte honom med sådan glädje; omöjligt att motstå lusten att spegla.
Frågor kom i rasslande takt. Han fann sig själv sakna det forna livet i Draugai; även om valparna varit få så var de många gånger fler än vid Utposterna. Han vallade långt mycket hellre valpar än zombies, men alternativen hade då inte varit många. 
"Det är mina reseväskor." sade han, och lyckades att kränga ur sig selen utan att störa grannen alltför mycket. Han ställde den mellan sig och valpen, så att hon kunde se dem bättre. Väskorna, täckta med stoft från vägen, var härdade av användning. "Inga varor tyvärr. Men jag har läkeörter, lite proviant, och annat användbart för min färd." fortsatte han ett halvt andetag senare.
Trots den överväldigande tröttheten kunde han inte låta bli att känna sig nästan föryngrad. Fylld av hopp. Denna valp, så lik den individ han svurit att finna, var kanske Gudarnas tecken på att han var på rätt spår. 
"Har ni mött många säljare, måhända?" frågade han. Valpen var nog uppvuxen här i området. Vid hennes ålder själv hade Erakan inte haft någon koll alls på byteshandel och samhällen, utan levt på sin egen jakt och egna resurser. Ibland hade hans fader och flockens beta försvunnit iväg med skelettdelar och återvänt med främmande föremål som bara de vuxna fått tagit del av. 
De som växte upp i Civitas skulle förmodligen aldrig känna livet i norr, känna på hur det var att leva i frid med naturen runt omkring. Han såg på valpen. Kunde inte låta bli att åter slås av hur mycket Elphaba han såg i henne. Det både värmde och högg.

Fay tjöt glatt när hanen ställde ner väskorna mellan dem. Det var omöjligt att missta hennes iver. Hon sträckte på halsen för att kika ner i väskorna, ögonen stora och svansen styvt viftandes. Det var mycket av hans saker som hon inte kände igen – vare sig till utseende eller doft – vilket fick henne att tro att han måste ha sett mycket och säkert varit över hela Numoori.
    "Ja, eller kanske...", funderade hon högt vid hans fråga. "I månskogen finns det inte så många men här utanför är försäljarna över allt." Vilket var lite jobbigt, för vid dem fick man inte leka hur som helst. På så sätt var Ötamon bättre, om än det där lätt blev långtråkigt.
    "Är du en äventyrare? Var kommer du ifrån? Har du sett en enhörning? Jag har kaaanske gjort d–åh, åh, åh!" Fay avbröt sig själv, plötsligt exalterad. "Vet du var det finns svanar?" Hon hade aldrig sett en förut, men lärt sig om dem genom sin mammas sagor. Berättelsen om de stora, vita fåglarna hade alltid varit hennes favorit, och om nu denna varg hade sett så mycket som hon gissade att han gjort, så tänkte hon minsann fråga. Han kanske visste var hon kunde hitta dem.
    Fay satte sig ner, ett hoppfullt leende på sina läppar när hon tittade upp på honom. "Jag vill höra Windfaris svanar sjunga."

[Asså, naäe   right in the feels <3 borde vara olagligt] 

Valpens iver var svårmisstaglig, och omöjlig att låta bli obesvarad. Utan att göra ens en ansats till att stoppa valpen från att undersöka väskan, lät han henne hållas med ett varmt, uppmuntrande leende. Svansen svängde lojt bakom honom. 
Nyfikna frågor avfyrade i så raskt tempo att Erakan knappt hann tänka, än mindre formulera svar. Månskogen? Han smakade på orden i sinnet och synade valpen ytterligare en gång. Hon kanske var en av många flyktingar från Måntemplets ödeläggelse, tänkte han, med ett stygn av sorg. 
Sedan, i ett kluster av ord som nästan tappade sin innebörd, stannade Erakans hjärta. Ljuden runt omkring föll bort i brusiga, oförståeligt sorl. 
Svanar?
Windfaris svanar?
Erakan blinkade. En gång, två gånger. Lutade sig aningen bakåt så att han kände värmen från främlingen bakom honom svida mot ryggen. Oförstående granskade han vapen ytterligare en gång, som för att försäkra sig för att det verkligen varit hon som talat och inte ett spratt spelat av Gudarna.
"Var..-" han fick svälja förbi den stumma klumpen av hans stillastående hjärta. "Hur..-?" Det var en av de fabler som värmt honom och hans syskon under kalla Nordannätter, flocken samlad i en kringla runt eldens härd. Berättelser han fört med sig till Draugai, och till sin patrull vid Utposten efter tunga turer. 
Det var den historia han berättat otaliga gånger för Elphaba, efter första gången intill sjön i skogen av evig höst.
Han strupe var stum, tungan bunden av skenande tankar. Han kunde bara förmå sig att spegla, "Windfaris svanar?"
Sedan brakade muren och alla ljud kom svallande tillbaka, tillsammans med en gnutta klarhet. Och ett brännande, oförlåtande begär att veta allt.
"Vart har du hört det?"

Hon missade förändringen i hans uttryck och röst. För henne hade han inte gjort mer än att snubbla på orden. Kanske försökt tala innan han vetat hur han skulle formulera sig. Så som hon själv gjorde när hon var exalterad.
    "Mamma", svarade hon enkelt. Omedveten om frågans tunga börd. "Hon brukar berätta sagor för mig och Gary innan vi ska sova. Så vi plockar ut kottarna ur öronen för kvällen, brukar hon säga." Fay tippade huvudet till sidan. "Är Windfaris svanar din favorit också?"

Det var på tok för mycket information i de korta meningarna för Erakan att riktigt börja ta in. Mamma brukar berätta?
Et kort tag satt hanen bara helt stilla och långsamt, långsamt insöp orden. Likt vatten genom ett smalt rör rann det. Ett riktigt, riktigt smalt rör. 
"Jag.. öh." han svalde och tog sats igen. "Svanarna är min favorit."
Han såg sig omkring, försökte leta efter någon som valpen kanske tillhörde. Någon som snälla, vid alla Gudars heliga morgonbad, kunde rädda honom från avgrunden av förvirring. 
"Jag brukade berätta den för mina gamla flocksyskon. Det var en av valparnas favoriter också." sade han. Att referera till Elphaba som valp smakade illa i munnen; idag var hon vuxen sedan länge. 
Blicken gled tillbaka till valpen. Ju mer han granskade henne, desto mer kunde han inte låta bli att se ElphabaElphabaElphaba i varje drag och pälsstrå.
"Får man.." han harklade sig förbi den skrymmande klumpen i halsen. "Får man fråga vad din mamma heter?"

En varm känsla spred sig genom Fays kropp. Svanarna var hans favorit också! Det gjorde henne glad och än mer hoppfull om att främlingen visste mer om dem och kanske också var man kunde hitta dem. Hon längtade redan tills hon kunde berätta för mamma om sitt nyfunna sällskap. Hur snäll och hjälpsam han varit.
    Hon svarade på hans fråga med fundersam ton. "Åh, hon heter 'mamma'. För mig och Gary i alla fall. Men de vuxna brukar säga något annat." Vad var det nu igen? Hon gjorde ett försök. "Eflab–, Flablabla...." Fay rynkade på nosen. Nej, det där var inte rätt. Hon tog en stund till att upprepa namnet tyst för sig själv för att slutligen studsa upp på alla fyra. Nu! Nu hade hon det.
    "Elphaba!", utbrast hon, hoppandes i en liten cirkel. Nära att stöta in i förbipasserande. "Mamma heter Elphaba! Fint va? Inte lika fint som Fay, men nästan. Jag heter Fay förresten!" Svansen gick i ett när hon studsade fram till honom och gav honom en vänskaplig slick över nosen. "Vad heter du?"

Det var inte sant. Erakan slöt sina ögon, och andades in lättnaden. Valpen behövde knappt ens avsluta meningen. En tik vars mest älskade berättelse var om Windfaris svanar, som hette Elphaba.
Det fanns bara en. Bara en Elphaba. 
Med huvudet mot taket skrattade han rakt ut, ett kort, lyckligt läte; ruset fyllde hela hans kropp med salighet, fyllde honom till bredden och fick det att rinna över.
"Åh Fay.." sade han, nästan andfådd av LyckaLättnadIverExtas. "Idag är ditt namn det bästa jag någonsin hört."
Han var tvungen att samla sig. Det gick inte att helt släppa chocken över att Elphabas dotter var just den vars plats han skulle ha tagit, idag av alla dagar, på ett värdshus av många, just detta ögonblick av ett ändlöst hav av ögonblick. Oddsen var så abysmalt låga, obefintliga, att Erakan tvekade inte ett ögonblick på att det måste vara Gudarnas svar på alla hans böner. 
Tack, tänkte han. Vid Gudarna tack. 
Han skrattade varmt när Fay slickade honom över nosen; ruset hade inte helt lämnat hans ådror, och hans kropp nästan pirrade. "Erakan." svarade han, med ett leende så brett att det nästan sken. 
Hela hans värld hade plötsligt vänts på sin axel. Löftet hade alltid varit avlägset, alltid burit en kärna av hopplöshet, men efter månvarv av sökande under den växande insikten att han kanske aldrig skulle lyckas så uppenbarade sig Fay likt et sändebud. 
"Mitt namn är Erakan, och jag har ett mycket viktigt uppdrag Fay, något jag lovat Gudarna att fullfölja." han drog efter andan och såg på Fay med allvarliga ögon. "Kan du ta mig till din mamma?"

Ett uppdrag? Fay samlade sig. Stillade kroppen som tycktes spraka av energi och glädje. Det här lät viktigt. De stora ögonen mötte Erakans allvarliga blick. Hon nickade, noga lyssnandes och när frågan kom så sken hon upp på nytt. Beslutsamhet etsat i de gula ögonen.
    "Ja. JA! Vä-vänta här!" Hon ödslade ingen tid och var redan halvvägs ut ur värdshusets port när hon såg sig om. Utanför härjade stormen med tilltagen styrka, nära att blåsa henne ur kurs. Fay fick skrika för att höras över den kraftiga vinden. "Jag kommer tillbaka! Med mamma!", försäkrade hon honom.

Valpen försvann ur hans synfält, lovord ekandes i hans huvud. Hon skulle komma tillbaka. Elphabas dotter skulle komma tillbaka. Med sin mamma. Med Elphaba. Värdshuset sorl och brus försvann likt publiken bakom en ridå. Där, fast avlägset bakom hans hjärtas vilda rus. 

Han visste inte riktigt hur han kände inför tanken att Elphaba var mamma; det betydde att det fanns en fader någonstans och det.. han kunde han inte låta bli att känna ett stygn av avundsjuka över. Att någon annan fått dela lyckliga stunder och varma minnen med henne, medan han hade begravt sitt hjärta och fortsatt vidare. Men han ägde inte hennes hjärta, eller hade någon som helst rätt till hennes glädje. Tvärtom; vetskapen att Elphaba inte varit ensam, att hon kanske varit lycklig, var en lättnad. 
Om avundsjukan var en kotte, så var lyckan en böljande skog som bredde ut sig åt alla riktningar så långt ögat nådde. 

"Mer ser'u inte lite surmulen ut, chiquitín*? Vad tynger dig?" den halvvingliga vargen som satt på hans insida lutade en betydande del av sin vikt mot Erakan. Han ville inte vara oartig och knuffa bort främlingen, ville inte framstå oartig eller otacksam när han ändå fick dela fäll trots att hans päls var full med resdamm.  
Något besvärat motade han försiktigt tillbaka den stora främlingen, bad tyst för att hanen skulle förstå hinten och räta på sig själv. 
“Det.. det är en lång historia.” svarade han trevande, kastade en blick mot dörren han vagt kunde skymta mellan skaran av vargar i hopp om att få se bekanta ögon. 
Ett varmt, hjärtligt skrockande vällde fram ur främlingens mun. Stanken av mjöd var frän och stark. 
“Jag ska inge’ stans, Cúmbila**! Bara att börja.”
Hade Erakan ens ett val? Uppenbarligen inte.
“Det började såhär..-”
Runt omkring fortsatte sorlet av muntra röster att brusa. Erakans röst var bara en av dem.


[*jätteliten
**kompis/kamrat]

Fay kom så småningom med Elphaba, som efter lång tid fick se Erakan igen. De hade mycket att prata om. Fay skickades motvilligt i säng så de vuxna kunde prata ostört om tiden som gått (och kanske pussas lite i smyg, vad vet jag). 

[Avslutat!]