Sylvassa stenar knastrade under Dawns tassar men hon besvärades inte utav dem. Därifrån hon ursprungligen kom ifrån hade underlaget alltid varit tufft och hennes tassar hade sedan länge vant sig. Hon hade kommit till ett mycket underligt ställe. Marken var täckt utav sten och grus och stora stenblock här och var men inga träd. Ingen vegetation som hon kunde söka skydd i och hon drog också slutsatsen att särskilt många bytesdjur heller inte vistades här. Hon kände svaga dofter utav vargar men hade inte sett några färska spår än så länge. Hon gillade det här nya landet men det fanns definitivt områden som var helt värdelösa, som det här. Hon letade efter en bra plats att leva på och det här var inte rätt så hon hade börjat vika av mot sydöst igen. Problemet var att allt såg likadant ut och hela tiden gick hon på helspänn för det skulle vara lätt för en annan varg med onda avsikter att gömma sig bakom ett stenblock och anfalla när hon passerade. Bäst att vara vaksam, tänkte hon.

Dawn suckade djupt för sig själv och kollade upp. Molnen hade skingrat sig lite och en gnutta sol sken igenom. Hon tog ett språng upp på närmsta klippblock och la sig tillrätta. Hon hade inte bråttom så varför inte ta en tupplur? Hon lade sina framtassar i kors och sänkte seden ner huvudet. Hon tog en extra noga koll runtomkring sig men såg inget så hon slöt ögonen och slappnade av. Det enda som inte var avslappnat var hennes mörka öron som hela tiden lyssnade efter minsta lilla ljud. Om man bortsåg från hornen var hon väldigt bra kamouflerad där uppe på stenen. Hennes mörka päls med skiftningar var inte helt olik stenens egna mönster skapad av naturen. Hornen var dock väldigt avslöjande. Ingen annan hon träffat hade haft horn och ofta var dom mer i vägen än till nytta. Men dom satt där dom satt och kanske fanns det fler annorlunda vargar här i det här nya landet. Hon hade dock inte haft nöjet att stöta på någon än. En stor gäsp avslöjade Dawns stora gap och hon bytte position, stenen var obekväm! Kroppen blev stel av att ligga här så tillslut gav hon upp och satte sig i en halvsittande position och spanade ut över landskapet..

[I think det typ borde vara snö där nu, men venne x)]

Mirrow hade tagit sig bort från Demes skyddande närvarande för att försöka se om han skulle hitta något att äta på egen hand. Hans ursäkt i allafall. Men han var trött på det eviga sällskapet han hamnat i. Men han förstod henne, det var på hennes ansvar hans liv hängde men han var inte den lilla valp han först varit då de gav sig iväg med henne. Han hade vuxit och blivit mer en ung varg än en valp. Inte de korta valp benen och stora tassarna som man alltid måste kolla så man inte föll över, och den mjuka valp pälsen höll på att bytas ut mot en strävare vargpäls. Tyst hoppade han från det ena stenblocket till det andra då han tog sig fram, tassarna hade fått rejält med stryk så länge de färdats på denna steniga plats, men han höll på att vänja sig. Tystnaden, det var den han älskade. Nu på vintern tog han var på den varje minut han kunde få, för till våren så skulle han inte få träffa tystnaden på väldigt länge, ormarna skulle ständigt följa honom och han kunde inte stänga dem ute, irriterande. Fast han var också nyfiken på vad de hade att säga, det hade tagit så länge innan han förstått att han kunnat höra dem och vänja sig vid det, för han hade aldrig hört någon annan som kunde prata med ormar, eller andra djur för den delen..

Huvudet vändes upp mot den grå molniga himlen och de röda svagt lysande ögonen tittade upp mot solen, slöts i några sekunder som om han fångade den lilla skinande energin han kunde få. Hans nos fångade upp doften av varg och de röda ögonen slogs upp och huvudet rycktes genast åt det håll han känt vittring av en främling, fast honan doften kom från kunde han ännu inte se mellan alla stenar. Överläppen drogs en aning upp så att man kunde skymta de vita tänderna och svansen gjorde ett snabbt piskrapp bakom honom. Men sen så blev hans ansikte uttryckslöst och en kort fnysning var det ända som lämnade honom innan han tog ett kort hopp ner från klippblocket han stått på och började sen ta sig fram mellan stenarna mot främlingens håll.

En doft av varg slog plötsligt i mot henne där hon satt uppe på stenblocket. En hane att döma av doften. Nu var frågan om hon skulle sitta kvar här uppe eller hoppa ner. Hon överlade snabbt med sig själv och hoppade sen smidigt ner från stenblocket. Kyla strålade upp ur marken och tassarna stampade ett par gånger på stället. Doften av främlingen blev starkare och hon tog sig runt stenen och stannade till kort. Skulle hon gå och möta honom eller bara vänta? Vänta passade henne bättre, hon var inte den som sprang efter någon. Så i ett försök att se smått upptagen och ointresserad ut satte hon sig ner och började putsa sin svans vilket var helt onödigt då hennes päls redan var skinande ren. Öronen lyssnade efter tecken på den andre men resten av Dawn kunde inte sett mer ointresserad ut.

Hon vred på huvudet när hon hörde ett ljud och såg en ung hane. Han såg ut att vara i ungefär samma ålder som hon själv eller möjligen en aning yngre till och med. Det här kunde bli roligt! Hon saknade att retas med sina bröder och den här hanen kanske kunde fungera som substitut en liten stund? Hon reste på sig och strosade sakta i riktning mot hanen, höjde lite på ögonbrynet och sa med neutral röst: - Vem kan du tänkas vara då?

Han rörde sig smidigt fram med nacken en aning sänkt och de aningen stora öronen spetsade på huvudet, men hans ansikte gick inte att tyda på några tecken vad han hade i tankarna. Han svängde runt en av de större klippblocken och kunde nu skymta tiken han känt doften av innan. Han stannade upp i ett halvt steg, bara några få sekunder innan han fortsatte framåt igen. Honan var inte så värst gammal, kanske i något runt hans ålder såg väl rätt normal ut om det inte varit för hornen hon hade på huvudet. Han hade sett vargar med horn förr, men aldrig med ett bytesdjurs horn. Men det lämnade hans tankar rätt snabbt då hon talade till honom.

Öronen rycktes åt sidan en aning av den främmande rösten och han stannade där. De röda ögonen granskade henne under den tjocka lila pannluggen i några sekunder innan han bestämde sig för att svara.
"Mitt namn är Mirrow" sa han en aning kyligt och fortsatte granska henne innan hans blick riktades uttråkat bort.
"Vem frågar?" sa han sen och bollade enkelt tillbaks frågan och det ryckte en aning i ena mungipan, fast han inte såg henne riktigt intressant ville han ändå veta hennes namn, han krävde att få veta.
Kanske kunde det hela ändå bli intressant?

Det första som slog henne var att hanen hade lila, LILA pannlugg. Hemma hade vargar sett ut som vargar med undantag från henne själv då. Intressant, här kanske alla såg mer annorlunda ut?
Hon tog ett par steg närmare och granskade oförskämt "Mirrow" ingående. Hans röst lät kall och hård som marken dom stod på och det roade henne så ett litet förnöjt leende uppenbarade sig i Dawns ansikte. Tur att han inte var en hopplös liten mes, då hade hon nog behövt slå lite vett i skallen på honom. Nej han verkade faktiskt påminna om hennes yngre bror. Hon skakade diskret på huvudet för att skingra tankarna som flög omkring i huvudet och sa sedan: Mirrow, kan man se sig själv i dina ögon kanske? Eller har ditt namn någon vettig betydelse? Hon höjde på ögonbrynet och kollade noga på honom. Hon var inte direkt ute efter att provvisera, mer att få en reaktion av något slag. vilken som. Hon hade alltid tyckt att överraskande ord och agerande var bästa sättet att ta reda på vem någon var. Hon gick ett par steg åt höger som i en halvcirkel runt omkring honom, han skulle nog bli en stilig hane när han blev äldre.
Han hade trotts allt frågat om hennes namn så det var väl bäst att svara. Inte för att han hade frågat på ett tillfredsställande vis men hon hade inget i mot att identifiera sig, ingen kände henne här i alla fall. Hon stannade upp och sa med varm röst: Mitt namn är Dawn. Hon tog ett andetag innan hon fortsatte: Skulle du kunna vara vänlig att tala om för mig var vi befinner oss? Jag är inte härifrån..

Han märkte att hon också granskade honom men lät henne göra det och höll fortfarande blicken fokuserad på något bredvid henne, tills hon började cirkulera runt honom i en sorts halvcirkel och började i stället följa henne med blicken med svagt bakåtstrukna öron. Men fnös sen och sen drogs mungiporna upp i ett leende, dock inget vänligt, mer slugt.
"Finner du något intressant?" sa han och höjde lite på ett ögonbryn och tittade på henne. Hon hade frågat om hans namn hade något betydelse, Mirror.. ordet drog genom hans huvud som en viskning, det var han, son av León, men han var inte längre Mirror, det var det förflutna.
"Ser du dig själv i mina ögon?" sa han och höjde blicken en gnutta så att han skulle kunna möta hennes blick, men sänkte den sen efter någon sekund.
"Nej, det betyder inget..." kylan var tillbaks i hans röst och leendet hade försvunnit från de svarta läpparna.

Men så äntligen talade hon om hennes namn, och den bitande känslan försvan. Dawn.. Ordet svävade i hans tankar en kort stund, skulle inte vara svårt att komma ihåg. Öronen rycktes framåt då hon frågade var de befann sig, Mirrow var tyst ett tag innan han bestämde sig för att svara.
"Vad jag fått höra, så är denna steniga plats Ken-Yak"

När hon rörde sig runt honom fick hon en tydlig reaktion, bakåt strukna öron. Han var uppenbarligen inte förtjust i att bli noga studerad. Hans ord gjorde det hela en aning mer roande dock och hon svarade med retsam röst:

Det vet jag inte ännu, skulle du själv vilja påstå att du är en intressant individ? Hon mötte plötsligt hans blick då han höjde på huvudet och slutade gömma sig bakom luggen. Ögonen var röda men något mer avslöjade dom inte. Ögonkontakten försvann och hon valde att inte svara på hans fråga som förresten hade låtit mer retorisk än något annat. Det verkade som om Mirrow här hade intressanta hemligheter trotts att han var så pass ung, Dawn älskade hemligheter! Men det skulle förmodligen ta tid och ansträngning att ta reda på dom och det kanske det inte va värt?

Hon backade undan ett steg och log svagt, Ken-yak sa henne verkligen ingenting men hon skulle inte fortsätta på det ämnet i alla fall, det var inte tillräckligt viktigt. Hon började känna sig avslappnad men också uttråkad och hon tog till orda igen: Så, Mirrow, du kanske har lust att berätta något om dig själv eller om landet vi är i? Hon sökte ögonkontakt igen men det var svårt. Hon log istället lite större och hoppades att det skulle ha önskad effekt.

Hennes retsamma röst fick det att rycka i mungiporna som om han kom på sig själv med en rolig tanke eller något liknande. Skulle han på stå att han var en intressant individ? Han hade aldrig tänkt på det, men nej.. han såg sig själv inte intressant, inte tillräkligt i allafall. Men han kunde inte ge något vettigt svar på hennes fråga med alla omkring springande så valde att inte svara på frågan.

Han tittade upp och såg att hon log, varför? Det kändes av någon anledning konstigt och han kunde inte tränga bort den lilla irritation som uppkom. Men visade inte det. Sen en fråga om han ville berätta om sig själv, eller numoori? Han rynkade pannan, en sorts fråga hade han aldrig fått förut och visste inte riktigt hur han skulle hantera den. Han höll oftast information om sig själv väldigt sluten och ville bara veta om andra, men skulle han nu behöva säga något om sig själv?
"Vad är det du vill veta?", hans huvud vippade en aning på sne, ett svagt leende smög sig fram på läpparna då han tittade på henne.
"..Vivimos en un mundo loco" [Vi lever i en galen värld] hans röst hade fått tillbaka sin bittra klang då han mest sade orden till sig själv än till Dawn. Hon förstod honom väl ändå knappast. Blicken sänktes och han rätade på sig.

Nej nej nej tänkte hon. Hon var uttråkad och det rykte i hennes muskler. Hon visste inte riktigt vad hon skulle hitta på. Mirrow var svår, stängd och inte särskilt rolig. Så antingen fixade Dawn de här eller så var de kört. Fy skam den som ger upp. Så Dawn började röra sig runt Mirrow igen. Vad hon ville veta? Allt. Hon svarade med en förförisk röst:
- Allt. Var kommer du ifrån? Vad gör dig till dig? Har du några fiender? En flock? Ett hemskt förslutet? Ge mig något Mirrow, sluta vara som en mussla, du är varg eller hur? Hon log provocerande och fortsatte cirkulera runt Mirrow, inte för att vara elak eller otrevlig utan mer för att hon inte visste annat att göra. Hur fick man en tråkmåns att göra något oförutsägbart och spännande? Hon spetsade öronen, hon hörde orden men hon förstod dom inte. Så hon stannade upp och frågade nyfiket:
- Vad betydde det där?