Myllret av vargar var fortfarande tydligt i hennes öron trots att det numera bara var skuggor i bakgrunden. De hade följts åt i tystnad när Varya börjat styra stegen tillbaka till Civitas. Stämningen kändes spänd av det osagda, men hon valde att inte avbryta den. Inte förrän hon lyckats samla sina egna tankar.
       “Vill du prata om det?” Hennes röst var låg och osäker. Nästan ungdomlig. Varya stannade upp för att se på honom på honom uppriktigt. “Jag är inte arg på dig, det vet du va?” Vad skulle hon säga? Det var något hon fann sig tveka över mer och mer ju äldre han blev. Han var ingen hjälplös valp längre. Han var gammal nog att dra sina egna slutsatser, göra sina egna val. Det var skrämmande, samtidigt som det väckte en slags stolthet Varya aldrig känt förut. Kanske var det en annan del i rollen som mor. Den roll som hon aldrig riktigt kunnat ta till sig, men ändå lämnade djupa spår i henne.
      “Du behöver aldrig vara rädd för vad du säger till mig.” Hon suckade uppgivet, nästan utmattat. De hade inte riktigt pratat ut med varandra sedan de kommit hem från utflykten, och efter att hon träffat Kolzak hade hon mer och mer börjat dra sig tillbaka. Hon kände att hon stod inför evigheten och det livet hon levt och velade. Paranoian hade blivit värre, och då var det lättare att bara hålla sig undan.
      “Mycket har hänt idag,” andades hon tyst ut i luften.

Maksims muskler var fortfarande stela och spända efter mötet med Mara. Det hade blivit för mycket, att möta dem en och en på samma dag. Han visste inte om de hade gjort de med flit. Kanske hade de lagt upp en plan tillsammans för att håna honom, plåga honom mer genom att ljuga honom rätt upp i ansiktet igen.
    Moderns röst klöv tystnaden itu och slet Maksim från sina tankar. Långsamt såg han sig om för att möta Varyas blick. Han visste inte vad det fanns att prata om, vad han skulle säga eller framförallt vad hon ville höra. Varyas åsikt var det viktigaste för honom, och hur hon kände över dagen var det enda som egentligen spelade någon roll.
    “Ja, mer än på länge.” Svarade han instämmande åt hennes sista påstående. “Jag känner mig mest tom.” Han stannade upp bredvid henne. “Deras ord och ansikten betyder ingenting för mig längre. Att se dem fick mig bara att inse det mer.” Det var sant. Varje gång han mött någon av deras blickar hade ilskan blossat upp inom honom, gjort sig påmind över vad de hade gjort mot honom.
    “Ändå kan jag inte låta bli att skämmas,” Maksim tvekade och vände undan blicken. Han visste att Varya hatade när han gjorde det, men ämnet han skulle ta upp gjorde honom både nervös och obekväm. Efter att de återvänt tillsammans från Kaiwood hade hon dragit sig undan, till och med från honom och han kunde bara gissa att det hade med Kolzak att göra. “kommer de se på mig annorlunda? Efter det papp-” Maksim svalde hårt. “det Kolzak gjorde.”

Varya lät uttrycket förbli omsorgsfullt; en mask som höll hennes verkliga tankar och känslor dolda. Hon lyssnade nästan mer till hans hjärtslag än hans ord. Hjärtat kunde inte ljuga, och Varya var nästan säker på att hon kunde läsa av hans. När han vände bort blicken lät hon honom, och hon gjorde det samma.
     “Åh, min prins,” sade hon tröstande. Han hade blivit så stor nu, nästan högre än henne men definitivt grövre, ändå skulle han alltid vara hennes lilla son. “Kommer du ihåg vad jag sagt till dig? Du är mer än vad du förstår.” Hennes blick vilade långt borta i fjärran, där den mörka himmelen sammanflätades med jorden i en raggig rand.
     “Du är mer än Kolzak. Du är mer än mig.” På ett sätt tog det emot att säga så, för hon ville hon inget hellre än att ha honom som sin egen. Men det fanns andra tankar som börjat gnaga i hennes inre. Paranoia som hade grävt ner sina klor djupt in i hennes sinne. Och hon älskade Maksim, på sitt egna förvridna sätt. Hon ville att han skulle klara sig den dagen hon inte längre skulle finnas bredvid honom. Det var lustigt hur hon med evigheten i sin blick plötsligt börjat räkna ner dagarna till sin död. Kanske var det för att hon nu faktiskt kände att hon hade något att leva för.
    “Du har blivit så stor,” sade hon efter en stunds tystnad och såg på honom igen. Ett sorgset, litet leende som inte nådde hennes klara ögon. “Tiden har gått så fort. Det känns som du vuxit upp på ett hjärtslag. Du kanske inte ser det, men alla andra gör det. Alla älskar dig, och inte för att du är deras familj,” sade hon menande, som om det varit den enda anledningen till att hans kusiner och syskon brytt sig från början, “utan för den du är. Du hör hemma här, och har alltid gjort. Förstår du det nu?”

Maksim lyssnade till hennes ord, tog dem till sig. Han hade hört henne säga det så många gånger förut, men de nådde aldrig ända fram. Vad var det för speciellt med honom, som gjorde att andra älskade honom? Maksim såg det inte, kunde inte förstå det. Men han ifrågasatte inte Varyas ord. Hon visste bäst, och han litade på henne fullt ut. Han hörde hemma här, hos Tenebris tillsammans med henne.
    “Jag hör hemma här,” viskade han till svars. Långsamt vände han sig mot sin mor, granskade hennes familjära men sargade ansikte. “hos dig. Vartän du går, följer jag dig.”
    Maksim slöt det sista avståndet mellan dem.
    “Ingenting de säger kommer få mig att lämna dig, det vet du va mamma?” Det drog i hans mungipor, men det nådde inte ända upp. Det var inget som gått obrytt förbi att Varya dragit sig undan mer på senaste tid. Rädslan över att bli övergiven hade växt sig större och starkare inom honom sen dess, och nu var han rädd att hon inte skulle säga det han ville höra.

Hon mötte hans leende med sitt eget. Men det låg något sorgset över hennes blick. Något sörjande. Hans ord träffade henne rakt i hjärtat, och tidigare hade de förmodligen rört henne till tårar. Det var allt hon någonsin velat höra honom säga. Men såklart. Gudarna hade aldrig lett mot henne, och den enda gången dem orden skulle smärta henne var den gången hon skulle få höra dem. Hennes liv var bara en tragisk komedi.
     “Seså,” svarade hon och riktade nosen närmare stjärnorna. “Sträck på dig.” Det fanns inget befallande i hennes ton, bara en moderlig uppmuntran. “Du kan väl inte vara min lilla prins för evigt?” Leendet blev snett i ett försök att se lite skämtsam ut. Men vemodet i hennes blick försvann aldrig riktigt. Varför kändes det som att hon redan börjat ta adjö?
     “Du har en hel dag att leva också, vet du väl? Det är dags att du börjar ta vara på den.” Det var som att hon kunde höra rädslan i hans hjärta, för hon visste själv hur den lät. Fasan över att bli lämnad, att bli ensam kvar. Men han var starkare än henne. Det måste han vara. Annars var det hennes fel, och hon levde redan med tillräckligt med skuld.
      “Livet ger dig ingenting. Det du vill ha måste du ta, hör du det? Inget kommer gratis.” Alla hennes egna misstag hade åtminstone lett henne till insikter som hon nu hoppades att Maksim skulle kunna ta lärdom av. “Och be aldrig om förlåtelse för vem du är. Aldrig.”

Automatiskt följde han hennes uppmaning och sträckte på sig. Varya var fortfarande längre än honom, men det skiljde inte mycket tills han skulle växa ikapp henne. Hans kropp hade övergått och växt till sig vid sin fars robusta muskler. Dessutom fick de krökta hornen på hans hjässa honom att verka större än vad han var. I hans ögon skulle han alltid känna sig mindre än henne. Hon var hans räddare.
    Maksims hjärta började att slå hårdare. Han kunde läsa av den vaga antydan till sorg i hennes ansikte och kände oro till vad som framkallade den. 
    “Vad menar du?” Rösten dröp lågt av misstänksamhet, men framförallt rädsla. Varför talade hon som om saker skulle förändras? Maksim var nöjd med hur hans liv såg ut, åtminstone så nöjd han kunde bli inom Civitas skyddande murar. 
    “Be aldrig om förlåtelse för vem du är. Aldrig.”
    Maksim spände käkarna. Han visste inte vem han var, det hade han aldrig innerligt gjort. Hur skulle han be om förlåtelse, om han inte visste?
    “Jag vet inte ens vem jag är själv,” andades han så lågt att det knappt var hörbart samtidigt som han skamset slog undan blicken. Kanske hade Varya en klar blick över vem hon ville att han skulle vara, att hon skulle bli besviken över hans ignorans. “Jag vet att du är min mamma. Och oavsett om jag vill de eller inte är Kolzak min pappa. Jag är ert barn, men vad säger det om mig?” Maksim suckade utmattat och skakade på huvudet. Inget utav de han sade verkade rimligt. “Vem är jag, mer än mitt namn, mer än din son?”

Hans ord hördes knappt högre än hans andetag. Osäkra och trevande. Varya lämnade honom med blicken och lät den följa bort till horisontens rand. Ljudet av deras steg fyllde tystnaden som lade sig mellan.
     “Det kan bara du själv svara på…” En varm suck lämnade henne. “Kanske är det mitt fel att allt du ser är ditt namn och mig. Men Maksim, försök förstå det jag säger till dig,” en svag ton av bedjan letade sig in i stämman, “du kan vara vem du vill, bli vem du vill. Du är fri att välja. Och det vill jag att du ska göra.” Bli inte som mig. Lär dig släppa taget när det är dags. Hon såg på honom igen med samma sorgsna leende.
     “Oavsett vad, så kommer jag alltid älska dig. Glöm inte det. Lova mig.”

Maksim mötte långsamt hennes blick. Han litade på orden som lämnade hennes mun, trodde innerligt på henne - för det hade han alltid gjort. Om hon sade att han kunde bli vem som helst, vad som helst, så kunde han det. Ändå kändes det Varya sa fel på något vis.
    “Oavsett vad, så kommer jag alltid älska dig. Glöm inte det. Lova mig.”
   Det ryckte i hans läppar för några korta sekunder, innan hans ansikte blev allvarligt igen. 
    “Jag lovar att aldrig glömma.” Maksim var osäker på om han syftade på hennes ord, eller henne. Faktum var att det inte spelade någon roll. “Aldrig.”

[Avslutat]