De ljusa bröderna hade tillslut tagit sig genom det sandiga helvetet som var öknen, och nu var de i en skog vars döda stammar och dimma inte utgjorde ett mycket bättre alternativ, även om det var som att kliva in i himmelriket när de kom undan hettan. Dock var det inte mycket till bytesdjur här heller, det var som om döden låg runt krokarna på skogen, som om den blivit förbannad.
 Qauaz hade faktiskt talat den här gången, han tvivlade fortfarande på om det hela hade varit en bra idé, han hade fortfarande haft rätt. Både Öknen och den här döda skogen var dem något övermäktiga.
"Why are you even so persistent in leaving home?" De hade haft en diskussion ett tag nu, vilket menade att de gånger Qauaz faktiskt haft bra argument kunde han förvänta sig att Zarko blev tjurigare och även om det hände ytterst sällan kunde han få sig ett nyp ifrån brodern.

[Zaaarko]

Zarko gick i tystnad förutom när hans broder krävde hans uppmärksamhet, han visste att de två klimaten de varit i var annorlunda än vad de klarade av men han brydde sig inte, han var tvungen att göra det här, om inte nu skulle det varit senare.
Hans bror frågade honom varför han var så ihärdig med att lämna hemmet och han stannade innan han vände sig om med en lätt morrning i halsen.
"Because, maybe I want to do more in my life than be stuck on a speck of land in the middle of nowhere, there's a whole world out there, there must be more to it"
Han lät smått irriterad och han rullade med ögonen när han vände sig igen, sedan inflikade han en sista lilla detalj.
"And by the way I didn't force you to come with, I said I could leave without you"
Han visste att han helst inte skulle gjort det men det hörde inte hit, han hade en poäng att framföra

Qauaz skulle just till att öppna käften med ett nyy argument då Zarko tystade honom med sin egen röst. Orden som lämnade brodern fick Qauaz att nästintill skämmas. Han hade inte tänkt på brodern mycket när han vandrade genom Öknen. Han hade inte tänkt att det kunde ha varit anledningen bakom att de lämnade hemmet.
 Den Mintfärgade blicken gled ner i marken. Han kände sig så skamsen, självisk. Han hade bara tänkt på sina egna besvär och obehag och inte tänkt på att brodern gått igenom samma sak.
 Återigen talade Zarko, hården slog hårt emot Qauaz, samtidigt som dem lätt irriterade honom.
Zarko visste att Qauaz inte kunde jaga själv, eftersom brodern inte gjort sig besväret att lära honom, och det var en punkt som alltid fick Qauaz att känna sig otillräcklig, dålig. Det var pinsamt han var nästan vuxen och kunde inte ens jaga själv.
"But you also knew I couldn't hunt!" Qauaz kände tårar bränna i ögonvråna. Patetiskt. Han kände sig så förlöjligad.

När broderns blick föll i marken visste han att det han sagt hade träffat rätt, den yngre verkade lite skamsen, men så fick det vara, Zarko var övertygad om att det var bäst för de bägge om de lämnade den ogästvänliga platsen de kallat hem.
Qauaz svarade på hans hårda ord med att kontra om hans egen dåliga uppfostran som äldre bror efter deras föräldrar.... gått bort.
Han skämdes lite över att han varit så dålig på att uppfostra brodern, han tänkte se till att han lärde sig hur man överlevde själv.
"Fine, I'll teach you to hunt after the best of my abilities"
Kommenterade han lätt och vände sig framåt igen och började gå.
"After we leave this God-forsaken forest"

Zarko var tyst ett tag, och det brände av den lätta skamen i hans bröst, brände av tårarna bakom ögonen.
 Till skillnad ifrån brodern hade qauaz aldrig haft något emot föräldrarna. Fadern kanske hade försökt döda honom, men Qauaz had alltid förstått att det var inget som han kunnat rå för, en instinkt djupt rotad i deras ras. Zarko hade skytt fadern, tagit deras liv, kanske hade det funnits goda avsikter, och Qauaz var medveten om att det antagligen var en faktor som varit med och räddat hans liv, men Zarko hade antagligen inte tänkt på det som kom efter. Att uppfostra valpen han gjort föräldralös. Zarko verkade skamsen över att han inte riktigt klarat uppgiften, och hans svar fick ett litet hopp tändas i Qauaz. Han fick ett mål, något som faktiskt fick honom att vilja fortsätta.
 Han blinkade bort tårarna, lådsades som om de inte fanns, att de aldrig funnits.
"Then what are we waiting for?" Qauaz travade förbi sin broder med nytt spänst i benen. Nångång måste skogen ta slut. Allt som hade en början hade ett slut.

Zarko skakade på huvudet när hans bror verkade få ny energi, det var bra för deras mål men det var ändå något som irriterade honom över det hela. Nu skulle han tvingas att hålla sitt ord och hjälpa den yngre hanen, vilket betydde att han inte längre hade den hållhaken att hålla emot honom om han var olydig, med en suck så följde han efter brodern, han fick tänka ut något senare.
Den här skogen verkade oändlig och de döda träden skymde hur långt han kunde se, han ogillade skarpt att vara här, ju fortare de kom ju fortare kunde han lära sitt jobbiga bihang att skaffa föda utan hans hjälp.

(AVSLUTAT)