Aleksandr var helt slut efter träningen. Det hade varit fokus på anfall, fotarbete, men också rena stridstaktiker. Vasilisa och Lune var duktiga lärare. Fastern visade bra exempel på hur han kunde använda sina horn,  medan Lune förklarade anfallen. Men Aleksandr var helt slut efter en lång dag, så när solen äntligen gick ner kollapsade han på golvet inne i fästningen. Han mötte Lurleis blick och flinade utmattat. "Lurlei," hostade han fram. "Jag är så svag... du måste bära mig." Självklart skojade han.

Den lilla valpen såg storögt på sin betydligt större storebror. Bära honom, var han inte riktigt klok? Hon visste inte ens om mamma skulle orka bära honom så knubbig som han var.
"Äru Aleksönder?"
Fick hon ur sig med en lika delar retsam som självgod ton, mycket nöjd med sig själv för hur hon gjort om hans namn. Ett barnsligt leende sträckte sig tvärs över hennes ansikte. På lätta tassar tippade hon fram till honom, undra om han skulle orka slåss tillbaka om hon anföll? Det fanns bara ett sätt att ta reda på det. Med långsamma, till en början tveksamma, rörelser sträckte hon fram sin ena framtass emot hans armhåla och petade på den. Det ryckte till under hans päls och ivern tog genast över henne. Men jäktade rörelser kastade hon sig över honom och försökte hitta alla bra platser han var kittlig på.

Äru Aleksönder?
Aleks kunde inte hjälpa att garva. "HAHA, gud den måste jag komma ihå-åååÅÅÅÖÖÖHAHAHA!"
Aleks skratt stregrade till ett skrik nästan när Lurlei anföll, började kittla honom. Han tjöt, vred sig, sparkade vilt i luften när han rullade över på rygg - tyvärr gav den manövern bara Lurlei mer spelrum. "NeeeEEEEJ," grinade han och försökte ge henne en sträng blick genom tårfyllda ögon. Aleksandr var kittlig precis exakt överallt. "SLUTAAAA! Jag g-ger mig!! JAG GER MIG!"

Lurlei skrattade minst lika mycket som Aleks, dels för att det var välrdigt kul att för en gångs skull ha övertaget på riktigt trotts att hon var yngst men också för att storebrorsan skrattade så himla fult. Det gick inte att göra något annat än att skratta åt hur han oväsnades.
Snart gav han upp och hon passade på en sista liten kittling innan hon hoppade ner och mycket munter ställde sig intill honom. Svansen viftade och leendet riktigt strålade. Men så gled öronen bakåt en aning och något lätt fundersamt kom över hennes uttryck.
"Det var kanske lite orättvist"
Erkände hon och skruvade lite på sig.
"Men så mycket som du tränat idag borde du ju kunna besegra en liten valp iallafall, kunde man ju tycka."
Hon blinkade busigt med ena ögat åt honom, eller hon försökte blinka med ena ögat men det blev med båda.

Det var kanske tur att Lurlei bestämde sig för att han straffats nog, för annars hade Aleks kiknat till döds. Flämtande drog han efter andan efter en lång skrattattack. Det ryckte fortfarande i hans ben när han rullade över på mage. De svagaste punkterna var under armarna och magen, i vanlig ordning. Lurlei, den luringen.
"Lite?" ekade han. Hon var bara en liten palt, men var rapp. Hon påminde lite om Katya, med hennes attityd. Aleksandr kunde inte låta bli att flina brett. "Det är för att jag tränat som jag är trött, Luran. Jag är helt slut! Mina ben är helt skakis. Jag dör..."
Aleks kollapsade på sidan igen, tungt, och slöt dramatiskt ögonen. "Säg... säg till Lev att han aldrig kommer få mina metallbjörnar."
Aleks refererade till några små figurer i metall som pappa hade gjort till honom.

Hon fnissade roat åt Aleksandrs skådespel.
"Jag lovar, han ska aldrig få dem. Jag säger att du lovade bort alla till mig."
Svarade hon nöjt och lipade. Om sanningen skulle fram så tyckte hon att Aleks figurer var väldigt häftiga, hon hoppades att Kolzak kunde göra några sådana till henne med en dag.

Alek skrattade till. Lurlei var klipsk. "Haha, ånej! Dom ska jag ha med mig i graven!"
Lurlei stod inom räckhåll och med ett plötsligt utfall hade Aleks sträckt ut en tass och drog in henne i en stor kram. "Ha, fick dig! Du gick på det, va? Visst gjorde du? Som om jag skulle bli så försvagad..."
Alek skrattade högt som han brukade och reste sig sedan. "Nu tycker jag vi ska äta något, jag är döhungrig."

[Avslutat <3]