Med trötta steg backade hon hastigt undan från Vindhurs anfallande käkar. De båda tikarna andades häftigt av träningspasset, men för Azdell var det bara välkomnande. Hon behövde någonting annat att fokusera på.
    Jordbävningen som skakat dalen hade påverkat henne i större utsträckning än hon väntat sig. Hon hade alltid sett sig själv som en lugn och sansad individ, även under pressade situationer. Men de kraftfulla smällarna mot kupolen de tagit skydd i och markens våldsamma rörelser hade skrämt henne mer än hon ville erkänna.
    Hon steg lite för snett, lite för långsamt. Vindhurs tackling träffade med obarmhärtig kraft och luften slogs ur henne när hon träffade marken.
    "Du okej?" hörde hon hennes sakliga stämma fråga.
Oförmögen att verbalt svara nickade hon. Att sparra med den grå var alltid givande, på ett eller annat sätt. Och de var båda tillräckligt envisa för att fortsätta till en av dem stupade.
    "Ta en paus?" hostade hon fram och mötte de bruna ögonen.
Hon fick en kort nickning till svar. Paus. Bra. Hon behövde en. Med ett grymtande läte rullade hon över från sidan och satte sig med möda upp, redan nu väl medveten om att hon skulle ha ont imorgon. Ett välbekant, lätt tryckande på hennes sinne fick en uppenbart irriterad min att spridas i hennes ansikte. Orkidé. Ett vasst, fnysande läte lämnade henne då hon reste sig upp. Hon behövde gå därifrån. Ha sitt huvud ifred från invaderande individer.

Ju längre bort hon kom från Orkidé desto bättre kändes det. Fram till ytterligare någon trängde sig på. Ett frustrerat morrande lämnade henne.
    "Vad är det med alla inkompetenta telepater i den här flocken?!" frågade hon rakt ut och vände sig om i hopp om att se förövaren.
    "Nadie, om det är du... jag svär på allt som är heligt, jag kommer vända ut och in på dig!"
Hon visste mycket väl att hon avskydde att ha andra i huvudet. Vilket hon utnyttjade till fullo då hon var på rethumör.

[Öppet för vem som att hoppa in :D]

Tiden efter jordbävningen hade om möjligt känts ännu långsammare än perioden innan. Det var mycket som hänt, och alla hade bearbetat både den gångna tidens händelser och nyfunna information i egen takt. För Delshay hade de senaste dagarna sniglat sig förbi värre än någonsin, och inte hade han kunnat distrahera sig med något annat än att titta på när de andra tränade. När den skälvande marken blivit stilla och chocken lagt sig hade han upptäckt att det värke något fruktansvärt i ett framben, och Niara hade beordrat vila från både träning och jakt. Benet var tack och lov inte brutet, men hade svullnat upp rejält strax därefter. Bara han rörde sig försiktigt kunde han åtminstone använda benet som vanligt. Lite hoppigt och ostadigt, men någorlunda. Någon träning var det dock inte tal om.
   Hanen hade legat vid sidan av den pågående träningen. När gruppen började skingras åt olika håll reste han sig upp, gäspade stort, och traskade iväg för att söka upp lite vatten. 
   Azdells röst var lätt att känna igen, liksom auran hon spred runtom sig. Han var övertygad om att det inte bara var han som kände det. Inte hennes exakta sinnesstämning - han var trots allt, ironiskt nog, ingen telepatiker - men att hon definitivt inte var på särskilt bra humör. Han klev fram runt en stenig upphöjning i backen, hoppandes på ett ben för att underlätta. Blicken föll på den mörka tiken. 
   "Inga telepater här", försäkrade Delshay lugnt, glimten i ögat. "Men om det vore det hade du nog inte sett skymten av dem vid det här laget."
   
[Nämnde inte det i mitt inlägg där i jordbävningsrollet, men han drog på sig en spricka i frambenet någonstans under händelsen. Klant-Del.]

Den som uppenbarade sig var inte en av telepaterna.
    "Del..."
Rösten var trött, men lättad. Hon slappnade av i kroppen när hon mötte honom med ett leende. Samtidigt som hon var tacksam att det inte var någon som rotade i hennes huvud kändes det å andra sidan inte bra att hennes egna hjärna spelade henne spratt. Hon hoppades å andra sidan att hon kunde skylla det på utmattning.
    "Hur är benet?"
Det hade förekommit fler skador under jordbävningen än hon hoppats. Men ingen verkade vara allt för illa, och alla var fortfarande vid liv. Och på tal om Liv så hade valpen varit alldeles exalterad över att ha tappat en tand. Hon hade stolt visat upp sin skada för alla som ville se. Hon visade upp den även för alla som inte ville se, till Janos stora förtret.

Delshay mötte Azdells trötta leende, och besvarade frågan genom att prövande lägga tyngden på det skadade benet ett par gånger. Det kändes, men det gjorde inte på långa vägar lika ont som det hade gjort i början.
   "Bättre", konstaterade han med ett leende. Han placerade tassen till marken igen. Den glada minen byttes snart ur mot en annan. En bekymrad rynka dök upp i pannan, om än uttrycket förblev vänligt. "Och hur är det med dig?" Han tog ett litet steg närmre vännen. Hon såg trött ut. Det var egentligen ingenting konstigt, men hennes plötsliga, verbala utfall oroade honom. "Har det hänt något?"

Hon såg på hans ben då han lade tyngd på det. Azdell var tacksam över att hon aldrig haft någonting gå sönder inne i kroppen.
    "Det är bra." svarade hon. "Jag börjar sakna att knuffa omkull dig i balansövningarna."
Om sanningen skulle fram så knuffade han nog omkull henne oftare, men det hörde inte till saken.
    "Hur är det med dig?"
En lång, pysande utandning lämnade henne.
    "Jag är okej, jag bara..." hon försökte hitta ord på det som inte lät allt för hårda. "Jag börjar tröttna på att inte få ha mina tankar ifred, antar jag. Både Orkidé och Nepo... Jag vet inte om det är att de inte kan kontrollera sin telepati eller vad det är frågan om?"
Om det var kunskap som var bristande var det ju bara fånigt. De hade så många skickliga telepater i flocken att de borde ha lärt sig låta bli andras huvuden i alla fall.

Delshay förstod vad Azdell menade. Han hade haft mycket överseende, särskilt med Nepotonjes telepati, då han sett att brodern verkligen försökt. Det var egentligen inte så att han hade något att dölja. Det hade nog ingen i flocken, inte egentligen, men känslan av att ha en telepatiker i huvudet hela tiden... Det kunde kännas som att bli konstant utstirrad. Han var övertygad om att ingen av de som fortfarande tyckte det var svårt att hålla sinnesläsningen tyglad inte heller gillade att dela andras tankar av misstag, men han misstänkte starkt att det inte skulle hjälpa Azdell ett dugg. Hon visste redan att det inte var meningen, att det inte var någon som menade illa.
   "Jag..." Delshay pausade. Han drog en djup suck. Hur mycket de än brydde sig om varandra var det omöjligt att alltid komma överens och att allas kvalitéer alltid skulle gå ihop. Han visste inte hur han skulle kunna få henne att må bättre, heller. "Jag vet. Det kan vara lite... Påfrestande." Han log varmt mot vännen. "Det är okej om du känner att du behöver mer tid ensam och bara vara ifred. Ingen kommer döma dig." 
   Han vände åter åt vattnets riktning, snett förbi Azdell. "Jag är törstig. Vill du följa med, eller vill du vara själv en stund?"

Hon nickade tyst som svar på hans ord. Det fanns ingenting ont i deras invasioner, men det gjorde det inte mindre frustrerande.
    "Jag följer gärna med. Någon måste ju se till så du inte trillar i." svarade hon med retsam ton.
Till svar fick hon endast en uträckt tunga. Konversationen övergick snart uteslutande till pruttande ljud, och utvecklades vidare till en tävling om vem som kunde prutta med munnen högst. Vem som stod som den slutliga vinnaren när de stod vid sjöns kant var oklart, men Azdell var helt säker på att det var hon.

"Azdell var TVUNGEN att vinna prutttävlingen, så hon tog till osmakliga metoder. Hon sträckte ut sitt högerben mot Delshay, och lurade honom att dra i-"
     "Men Azdell har inget höger-" Det blev en kort paus i berättandet när Nadie var tvungen att brotta ner Liv och sedan Janos, som också gav sig in i leken.
     "Om ni har så många åsikter, varför tar ni inte över?"
     "Okejdå", svarade Ren, och axlade rollen omedelbart. "Så Azdell FES-"
     "Det var ju underförstått."
     "- så ILLA att allt inom hundra tusen miljoner mil kunde känna, så illa att SJÖMONSTRET vaknade!! Det började bubbla i hela sjön, och snart viftade det med tentakler och ba "rAArRRWrR RawWWRR jag ska äta er alla!!" Azdell, som inte har ett högerben, hon ba:
     "Oh no, det häear is not right!" Alltså, det är inte rätt fast höger, fattar ni?" Ren var mycket stolt över sina språkkunskaper, och det breda flinet var svårt att missa. "Så Del, som fortfarande var sur över att ha förlorat, knuffade i Azdell till sjömonstret och så åt det upp henne."
     "Men Ren!"
     "Men åååh", suckade Ren. "Del trillade också i och blev uppäten. Nöjd? Sjömonstret började krypa upp på land och äta alla som den kunde få tag på! Ba omnomno-"
     "Jag tror det räcker för nu", avbröt Nadie. "Kommer ni ihåg balansövningen? Om ni inte vill få stryk av Azdell när hon är på benen igen så får ni allt träna. Kom igen, jag vill se er dansa över den där stocken." Det var tydligt på tonfallet att pausen var över. Hennes syskonbarn stönade, men protesterade inte utan återvände till sina balansövningar.

Nere vid sjön var vattnet blankt som en spegel. Ostört. Inget lurade under ytan. Eller?