Ezekiel hade precis tagit mark efter en flygtur runt reviret; få saker rensade huvudet bättre än att flyga, och dessutom kunde han hålla bättre uppsikt över hemmet från luften. Han var så ofta rastlös numera, kunde sällan komma till ro riktigt, och tyngden av allt som hade hänt tärde mer på honom än han helst ville erkänna — till och med för sig själv. De gjorde allt de kunde, men det verkade ändå inte vara nog. Ändå vägrade han ge upp, åtminstone tills de hade svar. Den här ovissheten var hemsk. 
    Frånvarande började han vandra i riktning mot fästningen när en liten rörelse i ögonvrån fångade hans uppmärksamhet och fick honom att vrida på huvudet. Bakom en större sten skymtade han en bit ljus, prickig päls. Ezekiel stannade, utan att kunna låta bli att le. Det var tur att valparna var här; de små livade upp stället på ett väldigt välkommet sätt. 
    "Hej, Lurlei", sa han muntert — men ganska lågt — till den lilla spionen bakom stenen, och såg sig omkring för att upptäcka vem hon planerade att skrämma. "Vem smyger du på?" 

Lurlei stack upp huvudet från sitt gömställe med öronen spetsade och ett brett leende.
"Dig din dumskalle."
Fnissade hon. Egentligen hade hon smugit på vem som än hade fått för sig att gå förbi här.
"Men det gick ju inte så bra."
La hon till med en axelryckning och spatserade fram till sin morbror.
"Vad gjorde jag fel? Kan du lära mig, så det blir bättre?"
Hennes bruna ögon gnistrade av beslutsamhet.

"Mig?" Ezekiel log och lyfte på ögonbrynen. "Åh, jag tycker att det gick riktigt bra … fram till att jag såg dig, förstås", fortsatte han retsamt. Han såg Lurlei lämna gömstället och rynkade fundersamt pannan efter hennes sista fråga. Kan du lära mig, så det blir bättre? Nu gjorde ju de otympliga vingarna det svårt för honom att vara någon vidare smidig spion så han var kanske inte den allra bäst lämpade att ge tips på den fronten, men helt värdelös var han väl ändå inte. Fick man väl hoppas. 
    "Tja, mitt tips skulle nog vara att hitta en större sten till nästa gång." Han blinkade och log. "Okej, men allvarligt. Vill du veta vad som gjorde att jag upptäckte dig?" 
    Ezekiel lutade sig lite närmare valpen, som om han tänkte inviga henne i en hemlighet, och sänkte dramatiskt rösten. "Dina öron."

Hon nickade energiskt som svar på hans fråga och drog sig närmre honom med stora ögon då han lutade sig framåt.
'Dina öron'
Genast slickades öronen mot hennes nacke som om de blivit avslöjade där de stått uppmärksamt spetsade.
"Åh.."
Fick hon fram lite fundersamt.
"Jag ville inte kika fram bakom stenen hela tiden så jag lyssnade istället efter steg."
Förklarade hon sig.
"Men jag tänkte inte på att mina öron blev längre om jag spetsade dem."
Hon skämdes nästan lite över att hon inte insett något så självklart.
"Tack."
Alla negativa känslor sveptes snabbt bort och hon log mot morbrodern.
"För att du var ärlig."

Hon var klyftig nog att själv förstå vad han menade, och Ezekiel nickade instämmande när hon levererade sin slutsats. Tack. För att du var ärlig. 
    "Det viktigaste när man spionerar på någon är att vara helt stilla", sa han med ett mjukt leende. "Tänk dig att du nästan smälter in i stenen — så stilla ska du vara."
    Ezekiel rätade lite på sig och såg på systerdottern under ett lekfullt lyft ögonbryn. 
   "Vad säger du om att vi prövar igen? Jag blundar och räknar till trettio medan du hittar någonstans att gömma dig, bakom någon av alla de här stenarna. Sen följer du bara efter mig, medan jag ska försöka lista ut vart du är." 
   Han såg sig omkring; blicken landade på ett par spetsiga klippor som möttes högst upp och bildade en liten port mellan sig. 
   "Om jag inte har upptäckt dig när jag kommit till de där klipporna därborta har du vunnit. Okej? Jag börjar räkna ... nu." 

Lora nickade ivrigt åt morbroderns förslag. Då han började räkna pep hon upphetsat till och for sedan blixtsnabbt iväg mellan klipporna. Hon kunde känna hjärtat slå hård inne i bröstet medan Ez räknade och hon frenetiskt sökte efter bästa plats att gömma sig. Garanterat utom synhåll men samtidigt inte för långt bort, och med närhet till andra gömställen att förflytta sig till. Hon kunde reviret ganska bra vid det här laget men det var fortfarande en utmaning att reka under tidspress.
Till slut närmade sig Ezekiel de höga tjugotalen och hon fick helt enkelt ta det bästa hon kunde se för ögonblicket. Med en enorm spänning slank hon in bakom en sten och gjorde sig så liten hon kunde. Hon såg noga till att hålla alla utstickande lemmar tätt emot kroppen, både tassar, svans och öron. Mycket försiktigt pressade hon sig själv mot marken och kikade bara försiktigt ut emot sin ledare genom en glipa mellan två stenar med ett öga. Han hade börjat röra sig, och spanade lugnt åt olika håll medan han långsamt tog sig mot klipporna. Hon kunde känna adrenalinet pumpa i blodådrorna då hon tog sats för sin första förflyttning. Så tyst hon bara kunde rundade hon stenblocken hon kurat bakom och tog skydd bakom ett annat. Hela tiden noga med att hålla sig så hon knappt kunde skymta Ez, för om hon inte såg honom borde han ju inte kunna se henne heller.
Efter några förflyttningar började hon nästan känna sig lite kaxig, och även om det var en bra bit kvar till klipporna som var målgången växte en hoppfull segerkänsla. Men snabbt fick hon betala för sitt högmod då hon efter ett minimalt misstag knappt undkom Ez blick. Faktiskt så visste hon inte om han sett henne, och hon vågade inte kika fram och se efter ifall han fortfarande såg åt hennes håll. Hon behövde en avledningsmanöver. Kvickt sparkade hon iväg en liten sten så den rullade in i en klippvägg snett bakom hennes ledare med ett rasslande ljud. Till sin stora glädje tycktes det ha fungerat och då hon spanade fram från sin gömma hade Ezekiel riktat uppmärksamheten åt annat håll och fortsatt röra sig. Yes.

Föga förvånande godtog Lurlei omedelbart utmaningen. Ezekiel slöt ögonen och började räkna högt, kanske lite långsammare än normalt för att ge henne lite extra tid. Så öppnade han ögonen, såg sig omkring — ingenting — och började gå. 
    Han måste erkänna att hon var rätt duktig, faktiskt bättre än han väntat sig. Han hade hunnit en bra bit när han plötsligt fick en skymt av en bit grå päls i rörelse, men den var borta innan han hann fokusera blicken och han kunde inte säga exakt vart den försvunnit, så han beslöt sig för att låta det passera. Plötsligt rasslade det till av en sten snett bakom honom; Ezekiel vred huvudet ditåt och fortsatte gå med pannan lagd i fundersamma veck. 
    Så nådde han de båda klipporna. Med ett brett leende svängde han runt och utbrast:
    "Okej, fritt fram! Jag är besegrad av den osynliga Lurlei, mästerspionen!" Ezekiel såg sig omkring och fick syn på en liten, slät sten på marken. Den var ren och nästan lysande vit, och om man tänkte till lite hade den också formen av ett hjärta. Han plockade upp den och hojtade med skämtsamt högtidlig röst:
    "Och nu får jag be henne komma fram och ta emot vinsten för sin imponerande bedrift!"

Det spratt till i hela kroppen då Ez erkände sig besegrad och hon studsade fram till honom mellan klippblocken.
"Vad vann jag vad vann jag?"
Undrade hon när hon sladdade ut framför honom och fick använda stjärtbromsen för att inte glida rakt in i honom. Han visade henne en fin vit sten och hon gjorde ett beundrande läte. Den skulle passa perfekt inne i hennes rum tillsammans med de två metallfigurerna hon fått av Kolzak. Hon såg upp på sin morbror med tacksamhet och kärlek i den nötbruna blicken.
"Tror du jag kan bli en mästerspion, på riktigt?"
Undrade hon ärligt med öronen spetsade. Det hade varit så coolt.