"Ariel!" Prospero halkade in på det hårda stengolvet, med klorna klapprande och svansen vilt fladdrande bakom honom. Den gängliga tonårskroppen hängde inte helt med, och han snubblade ner på ena armbågen och upp igen utan att stanna. "Ariel! Ariel du kommer inte tro-!"
     Prosperos vilda sprattel stannade abrupt när han insåg att brodern inte var ensam. Han stelnade till och rätade hastigt på sig under Oreliels blick. Svansen sjönk omedelbart.
     "Åh. Eh- jag, eh. Förlåt- jag menar- sorry. Eh. Gohena nin. I’m- Jag, öh, det var inte meningen att- kan jag eh, kan jag prata med ehm. Med… eh… My tor. Min… Bror! Jag kan, öh…"
     Oreliel tunga utandning fick Prospero att omedelbart knipa igen munnen igen, men hennes min var nog mer road än irriterad. Hoppades han. Han förblev stående, stel och tyst, när Oreliel kommenterade hans framfusighet. Han ursäktade sig igen, svamlande på så många språk han kunde komma på utan att vara helt säker på vilket han borde använda. Oreliel var, trots allt, en av de vargar han mest lärde sig språk av, och han visste inte vilket hon förväntade sig svar på. Till slut så tillät hon att han fick ta med sig Ariel, med ett löfte att han skulle göra bättre ifrån sig vid nästa lärotillfälle.
     Så snart som de båda bröderna lämnat rummet och läraren bakom sig så kunde han andas ut. Han ruskade ut den stela properheten ur lemmarna med ett nervöst skälvande andetag och ett kort skratt. Vid alla gudar…
     "Sååå, vad var så viktigt att du glömde både nos och öron?"
     Prospero såg exalterat på sin bror, med en glimt av något lurigt spelande i blicken. Han lutade sig konspiratoriskt nära Ariel och tog ord i vad som närmast kunde kallas för en teaterviskning.
     "Du kommer inte tro mig, men! Okej, så, jag var ute. Du vet. Leta efter Jugemu för att- vetdu det är oviktigt. Så jag var ute. Nere vid handlarna. Du vet, vid Miriams. Östporten. Där. Så såg jag den här stora bergsvargen, drakargen, nått sånt. Såg han komma bärande på, get this, en vit gris! Vit! Och inte nån sån där gammal, utan vit! Och där var många som undra, va? Här kommer en stor varg med en skrikande gris. Var kom den ifrån? Så jag frågade var han fått den, och han sa han hade fångat den. Och den liksom. Den sparka’ fortfarande? Så inte långt bort? Och de var fler, sa han. Grisar, alltså. Fler vita! Men som han inte fått fatt på."
     Prospero formligen vibrerade medan han berättade om den väldigt viktiga nyheten. För visst var det viktigt. En vit gris liksom! Hallå! Han hade aldrig sett ett helvitt vildsvin förut. Han nästan skuttade fram, trots hans försök att hålla sig nära nog för att berätta hemligheten för brodern medan han ledde dem ut på böneforumet och mot den inre murens port ut mot resten av staden. Svansen vevade utan hejd, och hans varmgula ögon glittrade upprymt när han fortsatte.
     "Tänk! En sån måste vara värd…? Tillräckligt för den länken hos Trixie? Så jag tänkte. Till Miranda, liksom? Att om vi…" Han tystnade och såg uppfordrande på Ariel i hopp om att brodern visste vart han var på väg med sin tanke.