“Bara.. Ett.. Kvar” med kisande ögon in i spegeln fokuserade Syren på att piffa till sig, tassarna försökte i all sin makt att lägga nack pälsen alldeles perfekt. “Såååådär” sa han tillslut med ett leende, glädjen varade dock inte alls länge. Fjong! Sa det, en mindre hop utav strån spelade envisa. Ville inte lyssna. Direkt blev han arg, åh så arg.
   “Att man aLDRIG kan få något serverat på ett silverfat!” han slog tassen i marken och suckade, “NEJ NEJ! Här måste vi kämpa! Bläh bläh bläää!” En mindre vacker grimas klädde nu hans annars fagra ansikte.

Målet hade varit att hitta Tibast att brottas med, men utan framgång. Däremot hade han hört Syrens raseriutbrott långt innan han ens sett den äldre hannen. En förvirrad rynka bildades i hans panna och de ännu små tassarna förde honom raskt mot de ilskna orden.
    När han stod utanför Auroras rum stannade han upp. Frustrerat mumlande nådde hans öron och med frågande blick kikade han in i rummet. Att hitta mumlandets källa var inte svårt: den rosa fällen var svår att missa.
    "Vad gör du, Syren?"
Nyfikenheten gick inte att ta miste på när han skred in i rummet. Egentligen var det kanske inte så mycket skridande som ett försök till de de svepande, graciösa rörelser hans föräldrar förde sig med. Ett försök han inte lyckades märkbart med. Valpigheten sken fortfarande starkt igenom, men det var ingenting han själv noterade. Själv tyckte han att han gjorde ett fantastiskt jobb.

Genom att vara alldeles för självupptagen hade han inte märkt Ariel som vandrat in i rummet förens den lille hade ställt sin fråga.
     “Nämen hejä,” de gröna ögonen såg besviket ner på pälsen som inte kunde uppföra sig, “Jag piffar te’ mig, kom o’kolla!” Syren viftade med ena tassen för att Ariel skulle komma närmre, den lille slog sig ner bredvid honom och instinktivt sköt han den yngre närmare sig.
     “Kolla där! Sicken stilig ung herre,” stolt sträckte han på sig när han beundrade sig själv i spegeln, “Ja öh- såklart syftar jag pårej, Ariel.” Det gjorde han inte, men inte ville han såra den lille. Syren slickade på ena trampdynan för att sedan placera den mot Ariels huvud, plattade till hans något spretiga päls.

Huvudet tippade omedvetet lite åt sidan medan han studerade Syren. Han pratade ju nästan lika slarvigt som Ivo! Med ett litet leende satte han sig ner bredvid den äldre. Ett överraskad pip lämnade hans läppar när han plötsligt drogs närmare. Klumpigt försökte han återfå balansen som våldsamt blivit förskjuten. När han åtminstone kände sig stabil igen mötte han sin egna spegelbilds blick, och fastnade på den gröna fläcken i det vänstra ögat. Han visste inte vad det var med den, men den störde honom. Jättemycket.
    "-Ariel."
Han hade inte hört ett ord av vad Syren sagt. Med en frågande min tippade han huvudet bakåt för att kunna se på honom. Det var åtminstone vad han tänkte han skulle göra. Istället fick han en plötsligt tass i huvudet. Inte hårt, men bestämt. Ariel såg sig själv i spegeln igen, men kunde inte se någon skillnad. Han såg ut precis som innan?
    "Vad-"
Valpen avbröt sig själv när han såg den päls Syren tidigare försökt få ligga platt spretade värre än innan.
    "Din päls står rakt ut igen," påpekade han oblygt.

“Din päls står rakt ut igen,” påpekade den lille, men så enkelt skulle inte valpen kunna lura honom inte. “Nähä-ärå, den går ja’nte på!”
   “Se så snygger’u blev,” istället för att blicken landade på Ariel vandrade den mot honom själv, den yngre hade haft rätt trots allt.
   “AAaAaH!” Utbrast Syren förskräckt, vilken ohyggligt ful varelse det var i spegeln framför honom. Den rosa pälsen spretade som aldrig förr.
   “Såhär kan ja’nte gå ut, aldrig att jag går ut ida’. Inte kan ja’ visa mä såhär,” tonen var klagande och självömkande. Tonåringen rusade bort till en av filtarna som låg på golvet och krånglade sig under den. Med tassarna förtvivlat lagda över nosryggen och endast svansen som stack ut från in under filten såg han ganska så patetisk ut.
   “Kolla’nte på mig!”