"Ariel!" Miranda snubblade i trappan i sin iver att hinna ikapp brodern, och stod nästan på nosen. Det var endast av en gudasänd nåd som hon lyckades rädda upp sig själv igen. Som om inget hade hänt skyndade hon vidare. "Ariel!" Han vände sig om, och hon pustade ut. Ett brett leende spred sig istället över läpparna. "Hej!" Hon kysste hans kinder, och fnittrade, lite darrig över sin nära döden-upplevelse.
     "Vad gör du?" undrade hon, men fortsatte utan att ge honom en egentlig chans att svara. "Vill du med ut och plocka vildblommor?" Utan för Civitas sträckte sig stora fält, och Miranda hade tyckt sig kunna ana skiftningar. Visserligen var det mesta svart här, men allt skiftade i olika nyanser. Hon älskade det, och ville inget hellre än att rulla sig bland grönskan. Dessutom var hon lite sällskapssjuk. Nu när de var äldre behövdes de inte passas på hela tiden, och hon lämnades mer och mer ensam. Aurora och Ivos valpar var mer utspridda, och till och med hennes egna syskon hade börjat spridas ut. Miranda var livrädd för att de skulle råka splittras. Hon ville umgås med dem alla hela dagen, och gladde sig nu åt att hon lyckats haffa Ariel.
     Han ville följa med, och Miranda tog skuttande täten. De var trots allt uppväxta i staden, och hon kände den som sin egen tass. Att hitta ut tog inte lång tid. Väl ute från stadsmyllret la sig ett lugn över henne.
     "Jag älskar vinden, den är så mjuk mot ansiktet, känn?" Miranda skakade på ansiktet som om hon gnuggade det mot en osynlig päls. "Mmm. Man känner sig så fri. Jag älskar det. Åh! Sa inte Alonso att han jobbade på ett stycke om frihet? Ah, jag ser fram emot det! Gör du inte? Jag vill sitta längst fram och kasta rosor på honom- åh, en ängsklocka!" Mirandas medvetandeström läckte ut i hennes ord, och om det inte varit för att hon alltid varit lite virrig med sina bröder hade det nog varit svårt att följa. Ett lätt skratt lämnade henne. "Kan inte du fläta blomkransar åt oss?"

Han hade knappt hunnit vända sig om förrän han i ögonvrån såg henne snubbla till. Med hjärtat i halsgropen snodde han hastigt runt sista biten, men hon hade klarat sig. Han pustade ut och väntade in henne, rädd för att om han började gå igen så skulle hon säkert bryta nacken på riktigt. Ariel besvarade halvt oroligt, halvt roat hennes kindpussar.
    "Vad gör du?"
Innan han ens hade lyckats få en syl i vädret hade hon fortsatt sin monolog med honom. Och hennes plan lät inte helt fel.
    "Efter dig," sade han och gestikulerade åt henne att ta täten. "Snubbla inte igen bara."

Det dröjde inte länge förrän de var utanför Civitas område. Visst älskade han staden, men det var något visst med att bara kunna gå och lägga sig i gräset utanför den. Han blundade medan Miranda pratade om vinden, och kunde inte annat än att hålla med henne.
    "Ja," svarade han med ett leende.
Det fanns ingen anledning att försöka ha en konversation med henne medan hon lät munnen gå på det här viset. Ordvimlet skulle lugna ner sig efter en liten stund, så det var lika bra att vänta ut det.
    "Kan inte du fläta blomkransar åt oss?"
Svansen började mjukt gunga bakom honom.
    "Ja!"
Han tyckte om att göra blomkransar till Miranda. Det fick henne att se ut som den prinsessan hon var.
    "Vad för blommor vill du ha i den?"
Försiktigt för att inte råka trampa sönder allt för många blommor gick han sökande runt sin syster.

"Sådana", Miranda pekade på en rosa sorts blommor, "och sådana. De också." Snart hade hon valt ut en rosaröd palett, med djupare rödlila färg här och där. Det skulle bli perfekt. Hon älskade att ha blomkronor på huvudet. Det fick henne att känna sig så vacker, och ganska ståtlig.
     "Ariel", funderade hon medan brodern satte igång att jobba på hennes krans. Hon beundrade hans tassar och hur de kunde forma växterna, där hon bara råkade ha sönder dem. "Tror du någonsin att vi kommer få några krafter?" Varken mamma eller pappa hade det, men Miranda kunde inte låta bli att drömma lite. Inte så mycket, hon var nöjd som det var, men tanken... Det roligaste hon visste var att se på när Grendel fick växter att växa i ultrarapid. "Jag hade velat kunna hela..." Det kändes själviskt att önska sig ännu mer när Miranda redan hade så mycket, men en helande kraft kunde väl ändå ursäktas? Hon lovade att bara använda den för gott, det sa hon alltid till Gudarna i smyg.