Natten hade fallit när Alek kallat syskonen till ett hemligt möte på nerevåningen. De hade varit försiktiga med att inte väcka någon av de vuxna, och höll sig borta från patrullernas ögon. 
Aleksandrs ögon var ännu lite rödgråtna och blanka, men över allt annat var han bestämd. Han såg på syskonen, vartenda ett av dem som samlats. Lev, Mara, Radagast. Katya. Som de gnabbat och tjafsat och bråkat. Visst, Aleksandr hade kanske bråkat lite också, skyllt på andra, skyllt på sig själv. Mest av allt skyllde han på pappa. Men inget skulle ta Maksim tillbaka. Inget skulle ändra framtiden. 
"Lystring!" Aleksandr höjde rösten en aning för att få deras uppmärksamhet. Först när alla ögonpar stirrade på honom tog Aleksandr till orda med sin allra myndigaste stämma. Han snörvlade till en gång innan han talade.
"Vi måste bryta mot reglerna. Vi måste gå ut och hjälpa till med att leta efter Maksim."
Han fortsatte snabbt innan någon reagerade för starkt på hans ord. "De vuxna har inte hittat honom än. Jag vet inte vad de gör, men fler som letar är ju bara bra, eller hur? Jag... jag klarar inte att bara sitta här och inte göra nånting iallafall!"
Alek drog ett darrigt andetag.
"Så jag tycker vi går nu med detsamma."

Den dunkla kammaren var endast upplyst av ett fåtal klena facklor. Deras skuggor som löpte över golvet var långa och djupa. Lev hade satt sig lite avsides med sin rygg mot väggen och såg på sina syskon med en disträ blick. Faktumet var att Lev hade nästan släpat sig själv ned, arbetat emot sin motvillighet. Han hade inte kunnat tänka sig att Aleksandr skulle ha något av vikt att säga, men dem glansiga blå ögonen fick honom att reagera.
       Lev satt tyst med sitt sedvanliga sammanbitna uttryck. Det brodern sade var känslor han delade med honom. Lev var besviken och rastlös. De vuxna hade hittills inte gjort något annat än att skapa mer tvivel. Men den andra delen av honom sade emot. Plikten, ansvaret han kände, ville tysta syskonen och säga att det var fel. Han hade alltid varit den som sagt ifrån, som bromsat deras upptåg, den som på sitt säregna sätt värnat om deras säkerhet. Men han kände sig sviken av de vuxna och världen hade mer än en gång visat att allt inte var som det var menat. Efter sin egna långa tystnad reste han sig upp och såg stint på Aleksandr. Om man ville att något skulle bli gjort rätt fick man göra det själv. 
       “Håller med,” rösten var låg men stadig. “Vi måste göra nånting.” Hur ont det än gjorde så levde hoppet vidare i hans hjärta. Maksim var någonstans där ute, och han väntade på att de skulle hitta honom. Han kunde känna det.

Katya hade aldrig haft så mycket till övers för regler, men även hon tyckte att det lät som en väldigt dålig idé. De vuxna var redan paranoida och oroliga - och om alla fem valpar försvann under samma natt skulle det tillståndet knappast förbättras. Hon ville knappt föreställa sig Kolzaks min om han hittade deras lyor tomma i gryningen.
     Hon orkade inte med mer bråk. Hon ville inte få skäll av sin pappa, eller se besvikna blickar från Lunes håll för att hon gjort dem oroliga. Det var redan en kämpig period, och mer konflikter - även om hon var konfliktsökande till naturen - kändes så utmanande.
     Men Katya hade för dåligt samvete för att kunna säga nej. Hon skämdes så intensivt över att Maksim var borta på grund av henne. Hur skulle hon kunna neka att söka efter sin bror när han skulle varit med dem om det inte varit för henne?
     Katya reste sig upp. Hon vägrade låta dem se hennes osäkerhet. Istället bet hon ihop och satte på stålblicken. Från ögonvråna och näsborrarna läckte hennes mörker. Med hennes och Aleksanders kombinerade mörker skulle kamouflaget inte vara något problem.
     "Kom då." Utan att vänta på de andra vände Katya på klacken och ledde dem ut i nattmörkret, där hennes eget i större hastighet pumpades ut och smälte ihop med omgivningen. Allt hon kunde tänka på där och då var hur mycket det skulle skrämt Maksim, hur rädd han skulle varit. Hon bet ihop hårdare, och fortsatte framåt.

Hemliga möten och regelbrott var verkligen inte hans stil, men han hade ändå kommit när Aleksandr kallat. Och när anledningen till detta hemliga möte avslöjades sjönk hjärtat ytterligare i bröstet. 
    Gast hade hållit sig undan de andra mer och mer på senaste tiden. Först när Yelizaveta dog och sedan när Maksim försvann. Han var inte typen som tog ut sin frustration och sorg på andra — det var enklare att helt enkelt dra sig undan och vara tyst. De andra hade det illa nog som det var, de behövde inte ha honom att oroa sig för också. 
    "Vi kan inte överge honom", sa Radagast tyst, osäker på om de andra ens hörde honom. 
    Katya reste sig och gick. Radagast såg från den ena till den andra av syskonen under ett par sekunder innan han följde efter, gick med en nervös sväljning ut i mörkret. Det kändes inte bra alls. Han visste hur dåligt de vuxna skulle må, vågade knappt ens tänka på hur mycket skäll de skulle få om de blev påkomna. Men skuldkänslorna var lättare att gömma i mörkret, och om han varit i Maksims ställe hade han verkligen velat bli hittad. Därför måste de göra det. Man övergav inte sin bror. 
    Förlåt, mamma. Förlåt, pappa. Förlåt alla. Han önskade att det funnits ett sätt att låta dem veta vad de tänkte göra, men nu var det enda de kunde göra att se till att hitta Maksim och snabbt komma hem.

Aleksandr visste väl att han kunde lita på sina bröder och systrar. Med en nickning gick han med dem, ut i natten, smög på tysta tassar från Spiran med hoppet brinnande i bröstet, och med ett enda gemensamt mål.

Hitta Maksim.

[Avslutat]