Ett ljust och glatt skratt skar igenom den stillsamma luften och ljudet av lätta tassar hördes och en silveraktig gestalt kunde skymtas bland trädens tjocka stammar. En nyvaken fjäril flaxade vilt i den småkyliga luften och försökte fly från de små vassa valptänder som ständigt smällde ihop med ett klickande ljud bara några få mm från dom färgsprakande vingarna. Dom klarblå ögonen gnistrade av liv och nyfikenhet då den unga varginnan skuttade fram bland träden. Den långa mjuka svansen piskade lekfult bakom henne samtidigt som dom seniga benen förde henne snabbt och smidigt fram. Ja för att vara så ung så var hon oerhört smidig och alert för sin unga ålder, så många andra valpar skulle klumpigt ta sig fram rörde hon sig som om hon vandrade på moln. Ty även denne varginna hade sina klumpiga gångar men återhämtar sig lika snabbt från dom som olyckan är framme. Ja det var ninjan som flöt inom henne, det var den som gjorde att hon rörde sig så elegant fram och gjorde att hennes sinnen var så skärpta. Men trots sina medfödda färdigheter så var hon fortfarande bara valp och nyfikenheten fanns ständigt där.

En fågels vackra kvittrande fick den silvriga varginnan att stanna upp mitt i ett språng och landade mjukt och smidigt på den fuktiga marken igen. Den blåa blicken blev smal och vaksam samtidigt dom dom tjocka öronen spetsades framåt och hon tog försiktigt några steg framåt. Det fanns någon längre in i skogen men vars kunde hon inte riktigt säga. Med en fundersam blick såg hon upp emot den lilla fågel som hade gett ifrån sig varningsropet. Doften fanns där men hon kunde inte se denne andre, även svaga ljud av tassar som tog emot marken fanns där ute någonstans. Öronen tippades framåt ytterligare lite till innan dom ströks bak emot nacken. Den tjocka pannluggen glittrade i solens svaga strålar och valpen tog några steg tillbaka innan hon gjorde ett språng emot ett av träden. Dom nätta tassarna tog emot stammen och med en smidigt rörelse tog hon sig upp på första grenen och sedan upp på nästa. Ett brett segerleende sprack fram i den lilla söta ansiktet och ett glatt hummande lämnade den ludna kroppen där hon hade kurrat ihop sig på grenen.(ca 2,5-3m). Vem denne främmande varg än var så verkade det som om att den var på väg hitåt och då skulle Ria nog få syn på vem de var och känna sig säker på samma gång.

[fail inlägg Dx Pax till Rias faster Dyami ^^]

Den snövita tiken rörde sig igenom skogen med otroligt snabba smidiga rörelser. Ett sätt att röra sig som kännetecknade vargar av ninjas släkte. Även om Ami endast var delvis Ninja så hade de generna blivit nedärvd hos denna tiken mycket starkt. De orange röda ögonen betraktade skogen då den snabbt for förbi henne. Smidiga hopp över stock och sten. Hennes blick föll på en massiv trädstam som låg mitt i hennes väg. Den låg så pass att många skulle bli tvingade att gå runt stocken men tiken tog bara sats, med en smidig vridning i luften lyckades hon med lätthet ta sig över stocken och landa mjukt på andra sidan.

Då hon landade stannade hon tvärt och de vita öronen med lite cream inslag klippte på hennes huvud. Hennes känsliga nos hade uppfattat en främmande doft och hon sökte snabbt av omgivningen. Hennes blick sökte även av trädens toppar och blicken föll på den silverfärgade valpen som satt på en gren en bit ovanför henne. Den snövita svansen svepte mjukt bakom henne och hon lade huvudet på sned så den vita luggen med vaga silverinslag föll bort från ögonen. Hon sänkte sakta huvudet i en hälsning men hon sade ännu inget. Hon satte sig ner och svepte svansen om de vita tassarna.

Farten som den ljuse hade fick den unga honan att rysa och hennes far trädde genast fram i tankarna. Denna främmande och vita varginna hade nästan hans fart och smidighet men ändå inte, något talade för den lilla silveraktiga varginnan att honan under henne hade ett samband med hon. Den långa svansen svepte till och hon ställde sig upp. Den blåa blicken blev lite smal och granskade den vita varginnan. Dom små tassarna rörde sig lätt och elegant längst trädets gren innan hon gjorde ett hopp rakt ut och föll lealöst emot marken med huvudet och vänstra sidan framåt. Men under fallets gång rätade den unga honan upp sig och landade smidigt och mjukt på tassarna, hade hon inte gjort denna gest så hon med all säkerhet legat och krampat i smärtor när någon muskel eller ben hade skadats allvarligt.

Fortfarande var hon vaksam och dom små öronen låg aningen emot nacken då tassarna försiktigt tog henne framåt emot den vite. Dom blå ögonen såg smalt in i hennes orange röda och den silvriga valpen stannade några meter ifrån tiken och sänkte huvudet lätt i en bugning och slöt ögonen. Känslor välde över den lilla kroppen, likt en våg svepte in fångade hon upp en rad olika känslor och ett litet leende spred sig. Knappt synbart men de fanns där. Dom ljusa ögonlocken öppnades och ögonen gnistrade som pärlor igenom den tjocka silverluggen.
"Hälsad du vite." sa hon med en vänlig och mjuk stämma.

De rödoranga ögonen betraktade den silvrige då denne tog sig ut på grenen och sedan hoppade rakt ut. Ami var beredd att ingripa ifall valpen inte skulle visa något tecken på att kunna ta emot sig men då hon smidigt ved sig i luften och landade mjukt på tassarna klippte Ami lite på öronen. Även hon skulle klarat av ett sådant fall och ett ännu högre fall utan att skada sig.

Ami kunde ana sig till en viss vaksamhet hos valpen då dennes kroppsspråk talade om det. Själv satte Ami avslappnat och betraktade den silveriga valpen lugnt. "Var hälsad lilla syster" Hon visste inte varför hon hälsade på detta sätt men kanske var det att hon anade sig till vilket blod som delvis flöt i valpens ådror. Hon tippade huvudet lite på sned och klippte till med öronen. Ami hade endast träffat som bar rent blod. Hon själv var inte av rent blod men de arv hon fått tillhörde mest sin fars. Endast den korta silkesmjuka pälsen var ett arv av hennes mor. Kort så blinkade ett minne förbi i hennes sinne. Bilden av den nattsvarta tiken med de isande blå ögonen och en liten han valp vid hennes tassar. Nästan exakt kopia av moder förutom den längre pälsen. Minnet var kort och fullt av sorg. De orangeröda ögonen betraktade tankfullt den silveriga tiken.

Dom blå ögonen såg nyfiket och undrande emot den vite då hon hörde denne tala och kallade henne Lilla syster. Vad hade hon menat med det? Frågorna ökade i antal och Ria visste inte riktigt om hon vågade fråga men det tycktes inte finnas något ont inom denne vite, inte som det gjorde hos hennes far och den svarta varginnan hon tidigare hade träffat.

Öronen klippte till och den långa yviga svansen svepte till och vinden lekte i den gnistrande pälsen.
"Ni kallade mig lilla syster?" sa hon med en frågande men vänlig stämma och man kunde tydligt se hur ögonen lös av nyfikenhet.

Hon betraktade den mindre valpen och tippade huvudet lite på sned. "Lillsa syster..." Hon funderade kort på de orden och sedan log hon vagt mot valpen. "På det sätt ni rör er och hanterade fallet utan skador drog jag slutsatsen av att det i alla fall delvis flyter oga eller kiga blod i edra ådror." Hon satte och tittade på valpen. Undrade av vilket släkte hon tillhörde och vilken blodslinje hennes mor eller far tillhörde. "Det finns få av oss kvar i livet..."

Med ett granskande uttryck lyssnade hon på honans ord och dom gråsilvriga öronen klippte till på de nätta huvudet då den ljuse nämnde Oga. Dom isiga ögonen såg in i den andres och huvudet lades lite på sne. Hur kunde hon veta om Oga? Tankarna virrade runt bakom pannbenet men Ria sköt tankarna åt sidan och kom på sig med att hon själv hade tänkt på sin far då hon hade sett den ljuse ta sig fram. Kanske var hon också en av Oga, dom vita krigarna.

Tungan låg tryckt emot gommen och smackade till.
Dom svarta läpparna särade på sig då hon skulle till att tala.
"Jag kan inget annat än att säga att ni har rätt du vite, blodet av Oga flyter inom mig." stämman var ljus men lugn. Om denne var en av dessa Oga så hade Ria inget att frukta men drog inget förhastat utan höll vaksamheten djupt dold inom sig.

Hon betraktade valpen då denne lyssnade till hennes ord och ett vagt leende spelade på de mörkare läpparna. "Så de finns fler av Oga blodet i livet." Hon reste sig sedan upp och såg på valpen. Gick sedan fram till henne med ett avslappat sätt och sänkte huvudet till valpens nivå. Slöt ögonen och sänkte nosen så att om valpen kunde hälsningen kunde luta pannan mot hennes. Oga vargarnas sätt att hälsa på en av samma klan. På sätt och vis ville hon testa valpens kunskaper i ninjornas väg.

Med ett mjukt leende nickade hon mjukt som svar till honans talan.
Även om hon bara visste om sin far och denne Stripe som bar med sig samma känsla som denna varginna så verkade det som om att det fanns fler. Ty att Ria var den enda valpen kvar så lät hon sig inte tryckas ner. Hon skulle göra sin far och sitt släckte stolta även om hon bara var halv.

När den andre närmade sig henne med sänkt huvud kände hon genast igen rörelserna och slöt sina blå små ögon och riktade ner nosen emot marken för att möta den vites panna emot sin.
När Ria kände den mjuka pälsen emot sin stelnade hon till och marken under henne började att grönska och en varm vind svepte om den lilla kroppen. Känslan som hon kände av denna vita varginna var så behaglig och varm att valpen nästan hamnade i trans. Ovetande om att marken under henne grönskade upp som en sommaräng andades hon lugnt och öppnade ögonen.
Det kändes så annorlunda än då hon brukar hälsa på detta vis med sin far, det var en så mystisk men ändå så familjekär känsla som hade sköljt igenom den lilla kroppen då hon hade vidrört vid den andre.

[... Konstigt xD]

Ami kände gensvaret från valpen. Kände den varma mjuka pälsen kittla lite mot hennes panna och hon log. Backade sedan undan då hälsningen var över och öppnade ögonen. Såg på valpen och lade huvudet på sned. "Mitt namn är Dyami, mina vänner kallar mig för Ami. Vad är ditt namn lilla syster?" Hon höll fasta på detta med lilla syster då hon bar samma klansblod i sina ådror. Hon hade plötsligt så många frågor men hon drog ett djupt andetag och dämpade sin iver. Valpen var ung och först måste de lära känna varandra lite mer. Men den känslan hon bar inom sig var så bubblande lycklig. Hon satte sig ned igen och svepte svansen om sina tassar. "En varg som bär ogas blod var nog de sista jag förväntade mig att träffa" Sade hon sedan stillsamt.

Ria log ett brett valplikt leende och all vaksamhet hade försvunnit ur den lilla kroppen när hon granskade den vita varginnan och lyssnade till hennes ord.
-Mitt namn är Dyami, mina vänner kallar mig för Ami. hade den vite sagt och valpen la huvudet lite på sne och upprepade åter igen namnet i huvudet. Ami, ett sådant vackert namn.
"Trevligt att träffas Ami och syster av oga. Mitt namn är Ayira men far brukar kalla mig för Ria." sa hon med en lekfull och glad stämma. Även om hon inte riktigt visste inebörden med att få träffa en av sina egna så var hon bara glad över att få träffa en sådan vacker och trevlig varginna som Dyami.
"Ett möte blir inte alltid som man hade tänkt sig, vilket nog kan vara bra och dåligt." det tyckte sig lysa om den gråaktiva valpen då hon talade och den långa svansen svepte lekfult till över marken.

Ami såg på marken och log lite. Hon hade även känt den varma vinden så hon hade räknat ut valpens krafter. Inte allt för olik hennes egna krafter även om hon inte kunde få saker att växa. "Säg mig Ria, vem är din far?" Då valpen enbart nämnt att fadern kallade henne Ria så ville hon inte pressa på om modern. Kanske modern inte levde eller inte ville ha valparna. Alla möjligheterna fanns.

[försöker sig på ett svar igenom mobilen nu då ^^']

Ja vem var hennes far, kanske inte så märkvärdig för omvärlden men i Rias ögon så var han hennes far, idol, sensei och drivaxel. Han var hennes värld tills hon var nog gammal att se sig om själv, nog lärd att klara sig själv. Kanske även efter det skulle hennes far stå i centrum. Hon granskade Ami med ett lite nyfiket uttryck och undrade smått varför hon ville veta namnet på den vite ninjahannen. Men utan att fråga bestämde hon sig för att svara i stället.
"Yoru är det som far kallas och heter." Om han verkligen hette så visste hon inte och hade aldrig heller funderat över det så varför börja nu. Om han höll sitt namn dolt så fanns det nog en anledning till de. Även om Ria inte trodde att de fanns det.

Ami funderade över det namnet. Lade det på minnet i fall de skulle mötas nån gång i framtiden. Hon kunde ju inte direkt avgöra vem denna Yoru hane var. Kanske hade hon på något sätt önskat att hennes far fortfarande var i livet och hade fler valpar men samtidigt kände hon på sig att så var det inte. Hon nickade stilla "Min far hette Hagetsuei och tillhörde några av de sista överlevande av Oga släkten" Hon suckade kort. han hade tränat upp henne och sedan vandrat vidare.

Ria klippte med öronen och la huvudet på sne samtidigt som hon lyssnade till sin äldre systers ord.
När hon nämnde namnet på sin far så kändes de genast bekant och hon började att klura lite på de. Var hade hon hört de namnet tidigare, Hagetsuei. Ett långt men synnerligen bekant. Pannan rynkade sig lite grann av funderingar under den tjocka luggen och dom blå ögonen såg ner i marken.
När hon inte kom på de så släppte Ayira de och förmodade att hennes far hade nämnt namnet tidigare någon gång då han hade berättat någon av många olika natthistorier om dessa vita krigare.
"Denna Hagetsuei. Minns du hur han såg ut?" Ria hade hört varginnans sorgliga stämma men den nyfikna känslan brände inom henne och lika så den igenkännande känslan över namnet.

Ami hade inte direkt väntat sig att valpen skulle vara intresserad av hennes far. Kunde det vara så att hon kände till honom. Fast det verkade inte riktigt så. Hon lade huvudet på sned. "Ja jag minns honom tydligt. Han var en helt vit hane förutom en cremfärgad kil i pannan och inuti öronen. på frambenen bar han ärr i form av tecken, och han bar alltid en röd ögonbindel då han hade ärr över båda ögonen. " Hon svepte till med svansen kort. "Han var min far, han var min sensei"Hon betraktade den silveriga valpen rätt noga.

När Ami talade om hur hennes far hade sett ut blixtrade det till i dom klarblåa ögonen och ett leende sprack upp på dom svarta läpparna. Alla bitar föll på plats och hon mindes tydligt historierna som hennes far brukade tala om för henne dom mörka vinternätterna. Historierna om kriget och hur Yoru och hans bröder slogs emot dom fruktansvärda själlösa krakarna. Krigshistorier var nog inget man brukade berätta för sina små valpar men Ria fann dom som mycket intressanta och slukade varje ord som lämnade den vita ninjahannens mun som en svamp. Även om hon inte alltid minns allt så berättade han gärna om dom gång efter gång och för varje gång så tyckte hon att dom blev mer och mer intressanta och fascinerande.
"Jag tror jag vet vem er far är, Hagetsuei. Tyvärr har jag aldrig träffat honom personligen men historierna om honom är mycket intressanta och de sades att han var bror till Akaryuu en trebent hanne av Oga och ledare över Herodotus." man kunde tydligt höra att Ria visste vad hon talade om men ändå fanns det en svag tråd av nyfikenhet. Nyfikenhet i att få höra om hon hade rätt eller ej. Kanske visste inte Dyami men Ayira litade på sin fars ord.
"Men det sades även att han hade en son lika vit som snön och ögon röda som blodet." den sista meningen var som en liten viskning och Ria såg sig om som om ifall det skulle finnas någon i närheten. Kanske hennes far eller viskade hon så att vindarna inte skulle höra dom.

Ami lyssnade noga till valpens ord och lade huvudet på sned. Så valpens far kände till både Akaryuu och hennes far. Hagetsuei hade berättat så mycket han kunnat om flocken och dess seder och de olika blodslinjerna. Hon själv var i rakt nedstigande led från Akame. Ledaren över Oga klanen. "Så både Hagetsuei och Akaryuu ahr befunnit sig i Numoori" Hon lade huvudet p sned och klippte lite med öronen. "Hagetsuei berättade att han en gång fått valpar. Men den tiken var inte av oga blodet och han trodde att både valparna och modern var döda. Likaväl som att min mor inte var av oga." Hon svepte till med svansen och undrade i sitt stilla sinne vem denna hane var som talade om henens far och farbror.

Vinden svepte över den lilla gråa kroppen och slet i den mjuka pälsen.
Dom tjocka öronen var framåt vinklade emot den vite och hon lyssnade skarpt om vad hon talade om. Ett litet finurligt leende skymtades i de gråbruna ansiktet och de gnistrade åter till i ögonen.
"Far brukade tala om Akaryuu och hans valpar men även då Hagetsuei kom in i hans liv. Om kriget dom stred tillsammans i och hur han själv blev en helninja med hjälp av ledaren och hans bror. Under sin tid i Herodatus fick han två fadrar men en av dom var den riktige." Ria hade vänt bort blicken ifrån Ami och såg bort emot de håll som hon visste att hennes lya fanns.
"Och det kan stämma. Se bara på mig, min mor var lika gyllende som solen och lika så hennes mor och mormor men jag är inte gyllende som solen. Jag är lika grå som de kallaste bergunderlag och det enda jag har fått höra är att min farmor ska ha varit lika silver som stjärnorna." stämman var lite missnöjd och fylld med sorg då hon talade om sin mor och färger som fanns inom hennes blod och linjer. I själva verket så såg hon precis ut som Yorus mormor en gång hade gjort då hon hade vandrat bland hanns mor och silvervargar men det var länge sedan.

Ami lyssnade till valpen och log lite mot henne då hon talade om de två bröderna. Hennes far hade berättat många historier, även om hans skam. Hon klippte med öronen och lyssnade sedan till valpens ord om modern och hörde sorgen i hennes röst. Ami gick fram mot henne och sänkte huvudet till hennes nivå. "Min mor var en tik svart som natten med ögon som hade samma färg som den djupaste blå isen. Hon var en underbart vacker tik och min bror ärvde hennes nattsvarta färger och de isande blå ögonen." Hon lät sina orangeröda ögon betrakta valpen. "Han ärvde så mycket av mor och hennes egenskaper och jag ärvde allt från far och hans mor. Hagetsuei sade att jag ärvt mycket från min farmor." Hon såg sig omkring och sedan såg hon på valpen igen. "Sedan måste jag säga att jag är lite avundsjuk på din fina silvergiga pälsen. Min päls är bara vit med lite lite creamfärg vid öronen.. " Hon log mot valpen och lade sedan huvudet på sned. "Sedan är det yttre inte allt lilla vän. Även om det inte syns så väl på ditt yttre så lever din mor kvar i ditt hjärta."

Dom gnistrande öronen klippte till och hon mötte den andres eldlika ögon och lyssnade till hennes ord. Att hennes mor var svart som natten var svårt att tro men kanske var de så, kanske hade hon ärvt sin faders sagolika vita färg, ninjans klarvita färg. De enda Ria hade ärvt från sin mor var den livfulla ögonfärgen. Med ett snett leende viftade hon lite grann på svansen och nickade.
"Ni kanske har rätt Dyami. Trotts min felaktiga färg ska jag göra far och Oga stolta." även om Ayira visste att hon inte var helt ninja så skulle det inte stoppa henne ifrån att prestera och träna så hårt hon kan för att en dag kunna bli kallad för en 'riktig' ninja och kunna röra sig lika smidigt och graciöst som som Yoru.

Hon betraktade den silveriga valpen och log vänligt. "Även om Oga vargar oftast är vita till färgen så är det yttre bara ett skal. Det är vad som finns här" Hon satte tassen mot sin bog ungefär där hjärtat satt. "det är det som räknas Ria. Inte vad som syns utåt utan vad ni har i ert hjärta och det era handlingar visar."

Ami talade med en lugn stämma. Hon själv hade oftat tänkt mycket på detta med att tillhöra blandat blod. "Jag må ha en ogas yttre och förmågor men det finns än dock delar av mig som tillhör mitt mors släkte även om de är få och inte syns." Hon lade huvudet lite på sned. Hon ahde inte ärvt mycket från modern men än dock flöt kargblodet i hennes ådror lika väl som ogablodet även om ogablodet dominerade. "Jag är av blandat blod men trotts detta så gör även jag mitt bästa för att hedra oga släktet" Hon och valpen ahde en del gemensamt.

Med ett fascinerat uttryck såg hon på Ami med en granskande och förstående blick.
Ögonen var stora och slukande efter mer. Ja denna ljusa varginna påminde så mycket om hennes mor men även om hennes käre far som ständigt fanns där vid hennes sida.

Med ett förstående och valplikt leende nickade hon och hummade till som svar och lyfte sin silveraktiva tass med lite vita inslag emot sin bog och fnissade lite lätt.
"Ninjan finns inom oss och utsidan är bara ett skal." för att vara så ung så var hon ändå klok och vältalad. Hon visste inte riktigt ännu vad meningen med livet är och vad hennes mål är men de stoppade inte henne ifrån att växa upp och finna de målet och se sig om.

[konstigt men håller på med mat samtidigt Dx Sorry!]

Ami log mot valpen och svepte mjukt med svansen. Hon gilalde denna valpen och hennes tidigare lite deppiga sätt hade nu blivit förbutt. Hon var ung men hon hade redan en visdom många vargar inte fick förrän de nått en ansenlig ålder. Hon kände igen sig lite i valpen för även hon ahde avrit så som valp.

"Så hur mycket har du tränat med din far Ria?" Hon undrade om hon kanske kunde bidra till valpens uppfostran inom Oga traditionerna.

(Kort men nu kanske det kan hända lite mer ;-) )

Ria la huvudet lite på sne och funderade smått.
Ja vad hade hennes far egentligen lärt henne, de hade hon inte tänkt så mycket på men beslöt sig att skjuta den tanken åt sidan tills senare då hon var själv och hade tid och rum för att fundera över de.
Som en liten fjäder skuttade hon upp ifrån sin sittande ställning och landade mjukt på tassarna en liten bit ifrån den vita varginnan och svepte till med den långa svansen. Dom blåa ögonen lös ivrigt och hon sänkte framkroppen emot marken och smög sig farm.
"Han har inte lärt mig så mycket kroppsligt utan med psykiskt. Visdom och klokhet. Han tycker inte att jag ska träna för hård då jag är så pass ung än utan vill vänta ett tag till så att jag har vuxit till mig lite." hon stannade upp med ena framtassen lyft ifrån marken och slog lite lätt i en grönbrun grästuva.
"Men jag håller inte med honom alls. Jag vill också kunna röra mig fram som vinden och klättra bland träden som han gör." luggen svajade sakta till varje gång som den gråa lilla valpen rörde sig och hon satte sig ner och såg emot Ami lite undrande.
"Men kanske har han rätt, jag är nog fortfarande för liten för saker som de." hon var mycket ung de var Ria inte ovetande om men ville lära sig nu på en gång oavsett hur farligt de än kunde vara.