(Hmm.. Jag skickade ett svar men tydligen blev de nått fel..)

Ami betraktade valpen och lyssnade noga till det hon sade. Hon trodde sig höra en viss frustration hos valpen över att ännu inte övergått till den fysiska delen av träningen. Hon själv hade varit flera år yngre då Getsu kom för att hämta henne till hennes träning. Hon hade visserligen fått ägna ett år till mental träning men hon hade än dock varit yngre med att börja sin fysiska träning. Ami övervägde noga varje ord valpen sade.

"Det viktiga vid träningen är att man är mentalt förberedd på vad som komma skall, den fysiska träningen är tuff och är man inte redo för den kan man skada sig svårt. " Hon betraktade åter igen valpen noga. "Du visar redan upp en visdom som valpar i din ålder saknar och du har redan både snabbheten och smidigheten som krävs plus en redan stor kännedom o din kropp." Hon tänkte på då valpen landat då den hoppade från trädgrenen då de just träffats. Hon funderade på om hon skulle visa valpen några grundövningar.

Ria la huvudet på sne och närmade sig Ami för att höra bättre och slog sig ner någon meter ifrån henne och lyssnade med framåtvinklade öron, stora ögon och en intressant uttryck.
Mentalt förberedd, var det de Yoru höll på att träna henne i. Var det därför han mediterade så mycket som han gjorde då tiden fanns och även sagt till henne att de stärker en inifrån och ut.
"Oavsett vad han säger så vet jag att jag är redo och jag ska bevisa de för honom. Jag är inte gjord av tunn is och har aldrig varit!" beslutsamheten brann inom henne och talade tydligt om hur hon kände sig i hennes ögon. Hon hade tränat sin själ, som Yoru kallade de nog nu och var redo för att stärka hennes kropp och sinnen mer än möjligt. Trotts halvblodet så kände hon inga hinder.

Amis ord fick en varm känsla att sprida sig inombords och Ria kände sig mer redo än aldrig och ett lite finurligt leende sprack upp på dom svarta läpparna och en eld tändes i dom klarblåa ögonen. Vinden lekte i luggen och den bruna teckningen under ögonen fick valpen att se mycket fascinerande ut tillsammans med de lite sluga uttrycket.

Ami funderade medan hjon såg valpen komma närmare henne. De orangeröda ögonen vilade stadigt på valpen och hon hade ett lugnt uttryck. Hon övervägde fördelarna och nackdelarna. Undrade om det var rätt eller fel. Skulle hon ta sig an denna valp och lära henne vad hon kunde, skulle hon gå emot valpens faders vilja.

Ami drog ett djupt andetag. "Om jag visar dig några grundläggande rörelser, kan du då lova att träna dem men inte för hårt. Jag vill inte gå emot din far och hans träning men jag tror du är redo för nästa steg." Hon betraktade noga valpen. Kunde se ivern inom henne och hon hade känt samma iver att få gå vidare i sin träning. Att få utvecklas då man kände ivern brinna inom sig. Kände hur kunskapen fanns där vilade långt inom en. Ami såg så mycket av sig själv i denna valpen. Hon undrade om det fanns något gemensamt i deras släkt. Om de inte bara delade oga blodet utan kanske även liknande släktblod. "Om jag hjälper dig att gå vidare med din träning. Kommer du då till mig då du känner dig redo för mer och bemästrar det grundläggande i ogans sätt?"

OBS Stor ändring. Ami ska ha genomgott reningsriten innan hon kom hit så hon är en full ninja. Kan kanske säga att hon berättade att hon en gång varit halvninja som valpen OBS

Hon lyssnade med ett spännande uttryck på varginnans ord tills hon hade talat till punkt.
Tystnaden låg mellan dom en kort stund och Ria tippade huvudet lite på sne och funderade lite grann över vad Ami hade kommit med för förslag. Skulle hon ta emot dom och börja lära sig dom fysiska delarna eller skulle hennes far bli mycket arg då. Hur de än låg till så ville den grå valpen verkligen lära sig grunderna och de med alla medel.

Hon reste sig upp och nickade till svar och såg emot den andra ninjan med ett bestämt uttryck.
"Jag vill lära mig grunderna!"

Ami betraktade valpen noga och undrade om hon verkligen skulle gå emot hennes far. Men samtigti kände hon ett litet begär att föra släktets sätt vidare. Släktets minnen och kunskaper. Hon ruskade smått på sig. De orangeröda ögonen betraktade valpen ingående.

"Om jag visar dig grunderna och om det visar sig att du har de mnnen som Oga läktet besitter så är det hög tid för dig att lära dig" Hon svepte till med svansen och öronen klippte till.


(Vet inte riktigt vad det är för rörelser hon kan lära Ria ännu :-P)

Utan att säga nå nickade hon och såg emot tiken med ett hårt och beslutsamt uttryck. Vad hennes far senare skulle säga visste hon inte men inte skulle han bli speciellt glad och de förstod hon men inte heller ville hon sitta hela dagarna och meditera, glo ut i de tomma intet då hennes dröm var att dansa högt uppe bland träden som hennes far gör. Som dom andra ninjorna hon har hört om och som denne Stripe hade gjort precis före han hade träffat på henne. Om hon kunde visa sig redo för denna varginna så var det ingen tvivel om saken, då var hon även redo för sin far. I alla fall så var de så hon kände sig inombords.

Ami nickade åt valpen. Denne verkade fast besluten att få träna oavsett vad dennes far skulle säga. Ami kände även ett visst ansvar att föra dessa kunskaper vidare. Hon hade fått en kort men grundlig träning som ung. Ami såg sig omkring och betraktade två träd. Där skulle de nog kunna börja med att träna upp valpens smidighet och snabbhet. att försöka ta sig upp till toppen utan att använda trädets grenar var en bra början för Ami att både s vad valpen redan kunde och hur mycket hennes kropp börjat vakna.

"Jag ska trän dig och vi börjar med att försöka väcka din kropp, väcka de minnen din kropp bär djupt inom sig" Hon mötte valpens blåa blick och log mjukt. "Jag vill att du utan trädets grenar ska ta dig upp för ett av de där två träden, till toppen och sedan ned igen men inte med ett språng." Hon log till och vände sedan tvärt om och nästa för snabbt för att man skulle se vad som hände hoppade hon mellan de två trädstammarna utan att använda grenarna först upp till toppen och sedan ned till marken igen. Den första övningen hon fått lära sig.

Hon lyssnade spänt på varginnans ord och la huvudet lite på sne då hon nämnde om vad hon skulle göra. Ta sig till trädets topp utan att vidröra dom snåriga grenarna. Men när hon fick syn på sitt mål så visste hon precis vad som skulle göras men om hon skulle klara det var inte säkert. För sin unga ålder så var hon inte dum men hade helt klart inte dessa färdigheter som en ren liten ninja i hennes ålder skulle haft.

Dom ljusa ögonen följde den vita varginnan då hon rörde sig framåt och en pirrande känsla växte fram i dom höga och seniga benen. Med ett bestämt uttryck nickade hon till innan tassarna rörde sig framåt. När trädet befann sig bara någon meter ifrån den unga varginnan tog hon ett starkt språng och kände den sträva barken under dom nätta tassarna innan hon sedan kände luften glida mellan dom kloklädda tårna för att sedan åter igen känna barken under tassarna. Detta pågick smidigt och elegant dom första metrarna men när hon hade kommit cirka halvvägs hände nå och hon tappade fästet. Chocken speglades i dom blåa ögonen då hon föll handlöst emot marken. En gren hamnade under henne och slog hårt emot ryggen och man kunde höra luften slås ur den gråa kroppen. Tankarna stormade okontrollerat inom henne och bilden av en besviken far trädde fram. Tårarna var nära att träda fram då en varm viskning nådde henne. En varm vind smekte den smärtande kroppen och hon slöt ögonen. Likt en katt vred hon kroppen i luften för att sedan landa på en bredare gren utan problem. Trotts smärtan i ryggen kände hon att de inte var nå problem och öppnade ögonen för att sedan se ner emot marken. Lugnt och försiktigt tog hon sig ner och kände den jordiga marken under tassarna. Med ett besviket uttryck såg hon upp emot Ami och sedan ner i marken. Hon hade misslyckas men tänkte inte ge upp, inte ännu i alla fall.
"Jag misslyckades." mumlade hon lite missnöjt fram och fnös.

Ami kunde se glimten tändas i valpens ögon då hon ahde visat hur hon skulle göra. Sedan då valpen satte fart och tog sig allt högre upp. Dock kunde Ami se redan efter några språng att det inte skulle gå så hon gjorde sig berädd på att rädda valpen om det skulle behövas. Plötsligt föll valpen och slog i en gren och ljudet som hördes från valpen talade tydligt om den smärta hon skulle känna senare. Ami var snabbt framme under trädet och skulle fångat henne om hon inte landat mjukt på den större grenen. De orangeröda ögonen betraktade valpen då denne tog sig ner till henne.

Ami log vagt men uppmuntrande åt valpen. "Att misslyckas är inget fel Ria, av de misstag vi gör i livet lär vi oss och nästa gång gör vi inte samma misstag." Hon såg på träden och sedan vände hon blciken mot Ria igen. "Övning ger färdighet och även jag misslyckades första gångerna jag tränade denna övning. Denna övning är inte enbart för att träna kroppen utan även för att träna sinnet till att anpassa sig till just denna uppgiften, lära sig av de misstag man gör och finslipa sin kontroll på sin kropp" Öronen klippte och Ami betraktade den silvriga valpen. "Träna väl så kommer du lyckas men lova mig att inte öva på träd som är för höga, träna till en sådan höjd att skulle du falla överlever du fallet. Träna på träd med längre avstånd mellan sig och de som står närmare. Anpassa övningen till din omgivning och öva flitigt så komemr du snart vara en mästare på att klättra upp utan att röra vid grenarna"

Ami hade inte berättat att denna övningen skulle ne dag kanske göra nytta, att ta sig upp snabbt i träden utan att ge ifrån sig allt för myckat ljud som då man hoppade på grenarna.

Amis ord fick varginnan att se upp emot sin blodssyster och fundera en stund innan ett lugnt leende sprack upp. Varför lät orden så bekanta och så sanna.
"Övning ger färdighet." sa hon kort och mötte dom orangeaktiga ögonen och sedan bak emot trädena ur ögonvrån och tanken på vad hennes far skulle säga dök upp. Skulle han bli besviken, arg. Hon visste inte men skulle snart få veta det.
"Jag ska följa ert råd syster så oroa er inte. Nästa gång vi ses så kommer jag att kunna vidröra himlen utan att behöva ta hjälp av trädens lyftande grenar." med ett bestämt uttryck nickade hon till. En välbekant doft trädde in i den känsliga nosen och dom silvergråa öronen ströks bak emot nacken och det så bestämda uttrycket suddades ut emot ett lite osäkert uttryck. Han befann sig i närheten, väldigt nära men ty hon kunde varken uppfatta ljudet av hans tassar snudda vid marken. Men det kunde ingen göra, inte ens dom med de bästa hörsel, det visste hon mycket väl. Men att han inte dolde sin doft var ovanligt.

[Gud, är det okej om jag drar in kära Yoru i detta innan de typ avslutas? OwO]

(hehe det är lugnt att Yuro dyker upp ;-) )

Ami betraktade valpen och log vänligt mot denne och nickade. "Nästa gång vi ses ska vi båda röra vid himlen utan att ta grenarna som hjälp för att nå dit" Hon lade huvudet lite på sned då en främmande doft letade sig in i hennes svarta känsliga nos. De orangeröda ögonen vändes åt det hållet och hon klippte åter med öronen. Hon undrade vem denna främling kunde vara och hennes kropp fick genast en mer vaksam kroppshållning.

(kort men kom inte på vad mer jag ska skriva)

Stegen var starka, långa och eleganta.
Ja oerhört eleganta för den storlek den vita hannen bar. Den långa svansen svepte lugnt med när han rörde sig bland dom tät bevuxna träden. Farten var oerhörd och det var få som över huvudtaget skulle hinna uppfatta att det var nå som befann sig bland träden innan det var försent. Trotts de djupa såret i nacken så rörde han sig med en viss smidighet men nog kände han att all styrka inte fanns med honom. Inte sen den där natten, men smärtan var inte fördjäves. Det hade varit värt det för att få skydda sin älskade, hade han inte stoppat henne i tid så hade varken han eller den silvergrå valpen vandrat runt på denna värld längre.

Doften av Ayira fick den vitröda hannen att stanna upp och vädra i den svala luften. Blodet hade torkat och tovat ihop den mjuka pälsen runt nacke och hals men tanken på att tvätta sig hade inte funnits hos honom utan det enda som verkligen betydde någonting nu var att skydda sin dotter. En mjuk vind svepte längst den vita kinden och han slöt ögonen och drog in den mjuka doften av sin dotter. Men något bröt lugnet, doften av någonting annat, någon annan. En tik.
Dom röda ögonen blev smala och lätt tog sig hannen ner till marken för att sedan fortsätta framåt emot de håll hans dotter befann sig på. Doften runt om den sargade hannen dog ut och det var som om en vålnad som drog sig fram.

Efter en mycket kort stund kunde han riktigt se en vit rygg av en okänd varg träda fram och snett vid den vite satt en ung silvergrå valp. Han kunde se och känna att det var nå hon dolde och ångrade så djupt. Vad kan det vara som hans kära dotter grubblar på så djupt. Och vem var denna okända varginna, eller okänd kan kan kanske inte kalla henne. Det fanns någonting mycket bekant inom henne och det kunde han höra men visste inte vad. Dom ljusa öronen klippte till och när han mötte sin dotters blick kände han värmen inom sig men oron i dom små blåa ögonen fick honom att undra.
"Vem är denna unga varginna ni träffat på Ayira?" stämman var mjuk och lugn. När hon såg så orolig ut som hon gjorde så kunde han nästan dra slutsatsen över att hon hade gjort nå hon inte ska. Men inte kunde han klandra henne för det, hon är fortfarande ung.

När doften dog ut sveptes den långa svansen om dom ljusnande tassarna och hon förstod att den vita hannen inte befann sig allt för långt borta. Nej han befann sig mycket nära men när hon inte kunde höra honom så kunde hon inte riktigt avgöra. Inte heller ville jorden hon står på tala om det heller, bara att han befann sig några tiotal meter ifrån dom. När hannens mörka stämma trängde sig in i dom känsliga hörselgångarna såg hon sin fader bara någon meter bakom Ami. Den mjuka stämman fick hon att slappna av lite grann men kunde inte förmå sig till att svara på hans fråga. Tungan hade häftat fast sig i gommen, man kunde nästan tro att hon är rädd för den vita hannen men så är inte fallet. Hon blev bara mycket överraskad över hans ankomst och visste inte riktigt vad hon skulle säga.

[kort och konstigt xD]

Ami vände sig om och såg den vita hanen stiga frma och tala till Aryia. Ami kudne tydligt se likheterna mellan dem båda trotts deras ändå skillda utseenden. Men det som förvånade henne var en likhet hon såg hos honom som påminde om hennes far. Hon klippte till med öronen och då valpen inte svarade på tilltal så vände hon sig och stod ansikte mot ansikte med den vita. "Mitt namn är Dyami" Hon betraktade honom yttligare.

"Och vad kan ditt namn vara du vite hane" Hon såg på honom emd både nyfikenhet och lite avvaktande blick. Visste itne vad hon skulle förvänta sig.

Med en vänlig gest bugade han lätt på huvudet i en respektfull nickning.
Hon sökte efter hans namn, vilket nog inte var så ovanligt. Vid nästan alla möten så frågar eller presenterar sig någon och namn utbytes.
"Trevligt att träffas Dyami." han talade fortfarande i ett lugn och mötte hennes ljusa ögon med sina djupt blodröda innan dom sedan vandrade över emot den unga lilla grå som såg ut att ha slappnat av lite grann.
"Namnet ni söker är Yoru." den långa svansen svepte till, vindarna svepte sakta runt om den vita kroppen och gräset runt om svajade lugnt till. Vem var denne Dyami och var kommer hon ifrån. Han kunde tydligt känna att något blodsband fanns mellan dom men han kunde inte riktigt säga vad. Ninja, men det var mer än så.
"Ni bär på ens ninjas blod unga fröken. Må jag fråga vem det kan vara?" frågan var inte otrevlig men stämman bar en lite kylig nyans samtidigt som den var behagligt lugn.

Hon betraktade hanen då denne talade och nickade på ett liknande respektfullt sätt som hanen gjort. "Väl mött Yoru" Sade hon lugnt. "Så ni är denne valps far" Hon såg på Ria och log vänligt innan hon åter såg på Yrou. Hon betraktade den vita hanen med de röda ögonen.

Då han frågade om henens ninjablod så lade hon huvudet lite på sned. Han var uppenbart av ninjablod och hon förstod det på valpens sätt att agera att denne var hennes far. "Min far var i rakt nedstigande led son till Akame." Hon svepte mjukt med den långa lite lurviga svansne och lade huvudet lite på sned. "Min fars namn var Hagetsuei" Hon undrade om det fanns något djupare släktskap mellan dem då han påminde henne om sin far.

Han såg emot henne med ett tomt och lite kyligt uttryck men log lite vänligt då hon talade om Ayira. Han såg emot sin dotter och sedan emot den vite igen ur ögonvrån.
"Det stämmer, denna unga tös är min dotter." kärlek och stoltheten talade tydligt då han pratade om sin silvergråa valp. Hon var det enda han hade kvar av sin familj, av sin egenbildade familj som så snabbt togs ifrån honom men inte allt. Ännu finns det kvar små pusselbitar av dom här och där. Men det som nu är viktigast för honom är att se och lära sin enda dotter att växa upp och bli stark så hon någon dag klarar att se världen på egna ben.

När den vita varginnan fortsatte att tala om vem hon var så lyssnade han spänt. Hon var helt klart någon av Ogas släkte men han var inte beredd på att få höra de välbekanta namn som kom från hennes mun. Dom ljusa öronen klippte till och han såg emot henne med ett tomt uttryck men djupt där inne så virvlade tankarna vilt omkring. Så denna vita varginna han talade med var ingen mindre än hans egna syster. Att den vita ninjahannen med den så kända ögonbindeln inte hade sagt nå kändes inte som ett mysterium men ändå kände han sig så djupt sviken.
"Hagetsuei." ordet innehöll inga känslor men man kunde tydligt höra att han visste vem tiken talade om. Så ironiskt tänkte han men förblev tyst.

Då hanen talade om att denna tös var hans dotter kunde hon inte låta bli ett le lite och se på den grå valpen. Hon var en sällsynt liten varelse. Hon såg sedna åter på den vite och alde huvudet lite på sned. Då denne sade namnet på henens far klippte hon lite med öronen och betraktade honom rätt ingående.

"Kände du den ärrade hanen?" Hennes orangeröda ögon mötte hans röda och hon undrade om färgen bara var en slump. Samma färg som Getsus ögonbindel. Samma för som hans ögon en gång varit. Han hade berättat för henne om sina ärr, om sina ögon innan han orsakade ärren över dom.

Yoru:
"Det gjorde jag minsann, vi befann oss i samma fock, stred tillsammans. Det var en mycket intressant hanne innan han försvann." den röda blicken mötte hennes innan den vandrade iväg och föll på den unga silverinnan som närmade sig honom och satte sig vid den vita hannens framben.
"Ni verkar grubbla över något Dyami, kan man få höra vad?" han såg emot henne och la huvudet lite på sne. Ärren över nosen skimrade i kalla och hårda färger, ett märke som kommer att få leva med honom resten av livet, ett tecken på att ingen är odödlig.
Smärtan högg till i nacken och öronen ströks bak en aning och han bet ihop. Dotterns mjuka tunga strök över den stora framtassen och det stela uttrycket mjuknade och ett faderlikt leende spred sig över de ljusa och hårda ansiktet. Ty dessa vampyrer och överraskningar, men nu fanns det något som fick den vita hannen att ständigt tänka klart och fortsätta se framåt. Det var de lilla silvriga paketet vid hans tassar.

Hon lade huvudet lite på sned och betraktade honom. Så de hade levt i samma flock. De hade känt varandra. Hon såg in i hanens röda ögon och svepte till med svansen. "Så han var bara en flockbroder för dig?" Hon undrade om alla Oga var lika varandra. Hon ahde ju bara mött sin far och dessa två. Varav valpen inte var direkt lik en Oga.

Hon såg smärtan i hans ansikte och öronen kliptpe till. Sedan såg hon valpen slicka sin far på framtassen och hanens leende. Den kärlek hon kunde se mellan dem fick hennes eget hjärta att börja blöda igen. hennes små ahde blivit tagna från henne. De var bara någon dag då Han tog dem ifrån henne. Tog dem från detta liv.

"Säg mig.. Finns det fler av Oga släktet i numoori? Ännu har jag bara mött er två"

(Fan svarade med fel karris... jaja :-P)

Ett mjukt leende hängde över dom svarta läpparna när hon frågade om denne andre ninja hanne. Om hon verkligen visste sanningen, borde han verkligen tala om sanningen för henne. Även om han sa ja så hade det bara varit en liten pusselbit han gav henne.
"Ja det var han." orden var låga och han slöt ögonen för en kort stund.

Känslorna och tankarna som sprutade ut ur varginnan var förödande och han kunde inte låta bli att känna en huggande smärta inom sig. Att förlora nå när man inte kan göra något är en fruktansvärd känsla som aldrig försvinner ur ens sinne. Dom röda vändes åter emot henne då hon frågade om det fanns fler av dom där ute.
"Det finns fler ja, dom kommer även ha ett blodsband med dig Dyami. Men var dom befinner sig vet jag inte säkert men bland skogarna."