Kojan stod orörd. Vad som alltid varit ett hemligt ställe för lek och skratt, bus, hemligheter och sagor stod nu som en mardöm. Tyst, kall, ensam. Aleksandrs bröst blev trångt när han såg silhuetten av vad som var hans och Maksims. Det de byggt tillsammans. Först vände han om, rädd för att gå in där själv för första gången. Han höll andan, tills det kändes som om lungorna skulle spricka. Men han var tvungen att se. Maksim kanske satt där inne och väntade på honom, väntade på att de skulle berätta sagor och leka ända tills det var dags att gå och lägga sig. 

Aleksandr samlade mod och gick på darriga tassar in i kojan, och fann den lika tom som han förväntat. Ändå sjönk hjärtat i bröstkorgen som en tung sten sjönk i havet. Den lilla hjortpälsen som varit Maksims sittplats låg där den alltid legat, liksom leksakerna som de dragit hit. Orörda. De små polerade stenpjäserna på golvet låg utspridda som de gjort sista gången Aleks och Maksim hade lekt krig, låtsats att de hade varsin egen armé som stred mot ett gemensamt hot. Aleksandrs underläpp började febrilt darra, och sedan kom gråten. Först tyst och snyftande. Sedan blev andhämtningen häftigare och i ren förtvivlan slog han bort alla stenpjäser på golvet så att de skjöt åt alla håll. Han slet bort plädarna, rev bort deras leksaker och var nära att slita ner kojans tak när han hejdade sig. Hur kunde han ha sönder det bästa de haft tillsammans?
Gråtande sjönk han ihop på Maksims hjortfäll och grät sig tom, högt och fult. Varenda tår, varenda känsla han hållt tätt för vällde ut. Det var orättvist. Först Yelizaveta, och nu Maksim. Maksim som alltid var så snäll. Maksim som alltid varit god. Aleksandr önskade att det varit han.
"Va-arför tog ni ho-onom ifrån oss?" grät han ut till tystnaden. Till Gudarna, kanske. Han hade hört de vuxna prata om dem förr. Var det de som bestämde allt sånthär? Aleksandr kunde inte förstå. "Kan ni inte byta? Kan ni i-inte ta mig istället för honom?"
Aleksandr kände sig som en svikare, som den uslaste och värsta, inte värd att kalla sig Maksims bror. Han skulle varit där, varit där och skyddat honom.
"Han har ju i-ingen som kan trösta honom nu om han är ledsen! Ingen som kan... han har ingen som..."
Tårar vätte Aleksandrs kinder och han grät fult och högt tills han hörde fotsteg.


[Till Katya!]

Katya kände sig ensam, som så ofta nu mera. När hennes syskon sköt henne ifrån sig och de vuxna allt mera inte hade tid, då sökte hon sig till de få stenpelare hon hade. Aleksandr såg henne kanske inte som skuldfri, men han var ändå den som var lättast att vara närmast. Så när han begett sig bort hade inte Katya velat stanna kvar i lyan. På avstånd hade hon följt efter honom.
     Katya hade inte menat att komma till kojan, men alltjämnt stod hon nu där och lyssnade på tumultet som kom inifrån. Hon kände sig frusen, trots att hennes medvetande ville gå därifrån. Det var inte rätt att hon spionerade, inte i en sådan här situation.
     Aleksanders gråt var överraskande, som en vårbäck som äntligen slår sig igenom dammarna. Katya darrade i hela kroppen när han snyftade, och hon kunde tillslut inte ta det mer. Hon vände sig om för att gå, men då talade han. Först trodde hon att hon blivit upptäckt, och den tanken sände vassa ilningar genom magen. Snabbt insåg hon dock att det inte var till henne.
     "Va-arför tog ni ho-onom ifrån oss? Kan ni inte byta? Kan ni i-inte ta mig istället för honom?" Nu vände Katya igen. Det var som om han hade läst hennes egna tankar - så många gånger som hon tänkt samma sak. Tänk om det varit hennes tur att gömma sig istället. Tänk om de bara hade hållit sig närmare. Tänk om de inte hade smugit iväg alls.
     Utan att tänka efter satte hon riktningen mot kojan. Aleksandrs gråt upphörde tvärt när hon kom in, men Katya tittade inte på honom. Hon la sig bara tyst i andra hörnet, stirrade stint in i hörnet, och låtsades som att hennes ögon inte heller var blanka. Med ena tassen fångade hon in en liten, kantig metalleksak. Den höll hon i ett fast grepp mellan tassarna, och pressade den hårt in i trampdynan för att inte börja gråta. Hon vågade inte se mot sin bror. För trots att Katya hade många, hårda fasader så var hon livrädd för att förlora en till. Ännu värre vore att bli bortstött. Hon ville hellre putta bort dem innan de kunde göra det mot henne, men Aleksandrs gråt värkte så i hjärtat. Hon ville vara nära någon som förstod, kanske finna lite tröst.
     Katyas underläpp darrade tydligt, och när hon andades var det talande pipigt. Ändå vägrade hon se på sin bror när varje andetag blev mer och mer likt en snyftning.

Aleksandr slutade genast att gråta sekunden Katya klev in. Han hade inte ens hört henne. Med våta ögon följde han henne med blicken, redo att försvara sin sorg om han skulle behöva. Men det behövdes aldrig. Katya såg inte ens på honom, utan lade sig bara i hörnet av kojan och började leka med en av Aleks metallfigurer, en liten björn. Hon dolde det bra, eller, hon höll det inne, men Alek såg hennes underläpp vibrera. Hans egen underläpp darrade också. Utan att säga något kravlade han emot henne och lade sig brevid henne - nästan på henne, och rullade ihop sig som en boll intill. Hennes päls var varm och även om Katya alltid betydde problem så visste Aleksandr att han kunde lita på henne. Alltid.
"De-et var inte ditt fel," snyftade han, knappt hörbart, medan han försökte svälja gråten om och om igen. Han visste att många lade skulden på Katya, men Aleksandr hade svårt att förstå hur Katya, som också var ett barn, var befogad att ta den skulden. Det var en olycka. Aleksandr kunde bara skylla på det som tagit Maksim ifrån dem. Om det så var ett vilddjur, naturen självt, eller... någon. 

Aleksandr kom och la sig bredvid. Det var så nära en omfamning som Katya vågade tänka, och hon tryckte sig mot brodern. 
     "De-et var inte ditt fel", snyftade Aleks, och Katya kunde inte hindra störtfloden som kom. Hon grät högt och brustet, och skakade i hans omfamning.
     "J-ag vi-visste inte, A-aleks", hulkade hon. "J-ag svär!" Hade hon vetat konsekvenserna av att ge sig ut i Ötamon hade hon aldrig gjort det. Åh, vad hon önskade att hon hade vetat. Då hade Maksim fortfarande varit med dem. "Jag s-sak-nar honom s-så myck-ket-" Hon fann inte ord eller luft för att uttrycka alla de känslor hon ville säga. Skam, sorg och ilska. Allt hade byggts upp under senaste tiden från varje blick, varje viskning eller ord i Cirkeln. Det kändes som att hennes hem kvävde henne, och hon ville inget hellre än att komma bort. Om hon hittade Maksim kanske allt skulle ordna sig.

"Jag, jag vet," hulkade Aleksandr. Klart hon inte visste, klart hon saknade honom lika mycket som alla andra. Det var inte rättvist. "Ja-ag saknar honom o-också..."
Aleksandr tryckte nosen under Katyas arm och grät i hennes päls. Han hade alltid haft enormt förtroende för sina bröder och systrar, men det han haft med Maksim och Katya hade alltid varit speciellt. De hade ingen mamma. Det skulle alltid vara de tre mot världen, men nu var det bara två och det kändes som om någon slitit ut Aleksandrs hjärta ur hans bröst och slukat det helt.
"Vi ska h-hitta honom," snyftade Aleksandr efter en stunds gråtande och såg Katya rakt i ögonen. Hon var en suddig, rödvit fläck för tårarna. Han snyftade och svalde gråten tillräckligt för att tala, nu med en starkare stämma. "Vi. Ska."


[Avslutat]