"Jag trodde inte jag skulle komma hit igen, om jag ska vara ärlig." En saklig ton i ett tomt ekande tempel. Klor mot sten studsade mjukt mot de dekorerade väggarna, men i övrigt kom inget annat svar. Han fortsatte nerför trapporna, ner i den stora salen med Gudarnas statyer. I rummet ekade hans röst ännu mer när han fortsatte.
     "När allt jag trodde på visade sig vara inget, så såg jag inget syfte med... allt." Han tystnade, en lång stund, innan han fortsatte. "Jag var arg på Er." Väldigt arg. En del av honom ville fortsätta vara arg, men det var som att vara arg på havet eller på en jordbävning. "Jag ser klarare nu. Ro visade. Typ, i alla fall. Er gåva." Han nickade för sig själv. "Ni lyssnar. Kanske alltid, kanske bara när det gäller, men Ni gör det. Jag var bara inte värdig ett svar." Det fanns inget anklagande i rösten, ingen bedjan om medlidande - han konstaterade med samma mjuka ton. Upplevelsen med Abraxas vingar hade nog stigit honom åt huvudet. Han såg det nu.
     "Jag vill be om ursäkt", fortsatte han med öppen, ärlig röst. "För min brist på tro. Jag smärtade, men det var orätt av mig att ta ut det på Er. Jag önskar att saker varit annorlunda, men nu är de inte det, och det ligger på mig." Han lyssnade på tystnaden och fylldes av ro. "Jag tror. Och jag vill och kommer tjäna Er." För även om saker hade gått helt fel, så hade han aldrig mått så bra som när han trott sig befinna sig under Deras vingar. Han ville göra det igen - fast på rätt sätt, på ett äkta sätt den här gången.
     Blair stannade ett tag till, men sa inget mer. När han lämnade templet var det i tystnad.

[Inte nutid]