Omgivningen var mörk och dold bakom dimma. Marken under hennes björnlabbar till tassar var sprucken och glödde på sina ställen, och runtom henne reste sig tjocka mörka trädstammar. Rötterna borrade sig ner i jorden och spred sig likt knöliga ormar genom terrängen, bara för att övergå i sprickor fyllda med lava. Det var som att Lavaöknen och Kaiwood slagits samman till en. Blossom lät sin stenmask falla och ansiktet sprack upp i ett rått leende. Med det stora såret - gapande hålet - på hennes högra kind såg det direkt groteskt ut.
Luften var tjock och doftade svagt av svavel. Hon visste antagligen att hon var död, kände kanske till och med kedjorna som fäste henne i Chaibos rike. Skulle troligen aldrig få friden att gå vidare till någon form av evig vila. Men det var inte därför hon var här nu. En enorm siluett rörde sig i mörkret, särade rök och dimma då hon steg fram. Key. Blossoms leende tilläts ligga kvar medan hon hälsade den allierade med en kort nickning. Detta var ett sedan länge efterlängtat möte.
Så det var möjligt även för den helveteshunden att dö, då hon studerade den åldrade honans linjer var det ändå svårt att ta in.
Stolthet och prestige hade alltid legat som två sköldar runtom dem, tillsammans bildat en obestigbar mur som skiljde dem åt. Ett lås.
"Key... Hälsad."
Hennes röst mullrade fram, mörk, hes och ovan. När hade hon senast använt den? Använde hon den ens på riktigt just nu? Hennes blodröda blick synade det dunkla, flyende landskapet runtom dem.
"Så här är vi."
Blev henne slutsats, hennes korta konstaterande.

Linjerna som utgjorde omgivningen var skarpa och tydliga, det gick omöjligt att ta miste på dem. Trots detta verkade de genomskinliga, flyktiga. Som om de skulle smälta bort och försvinna i dimman om man kom för nära. Det var en märklig plats, där allt kändes bekant, samtidigt som ingenting var exakt så som minnena kom ihåg det. Ett utrymme som talade för att det skulle kunna ändras vid minsta tecken på missnöje, i sitt behov att behaga. Men hur märklig platsen än var, med all sin familjära atmosfär i kontrast till allt främmande, rådde det inga tvivel om vars hon befann sig. Exakt hur hon visste, hur hon kunde vara så säker, var en fråga hon inte skulle kunna presentera ett bra svar på. Kanske var det tryggheten, och lugnet. Stillheten. Avsaknaden av det som drivit henne varenda vaken sekund i de levandes värld.
De svarta tassarna placerades framför henne, en efter en, i ett följsamt tempo. Klorna som aldrig gick att fälla in klickade emot det hårda underlaget. Ett nostalgiskt ljud. Som smälte samman med ljudet av lava som pressade sig emot marken, tryckte sig upp mot himlen i form av bubblor som sprack med jämna mellanrum. Men det var inte lavan som höll hennes uppmärksamhet. Blicken, kall som is i ögon så ljust blå att de såg vita ut, studerade trädstammarna som reste sig framför henne. Just bortom lavans gränser, tycktes deras grova rötter gräva sig ned i marken och slå samman de två olika områdena till ett. Allting var bekant. Ändå var ingenting riktigt rätt.

Dimman som höll sig i utkanten av synfältet svepte åt sidan, lämnade plats för en bekant figur. Om doft, ljud och instinkter existerade här var oklart. Men någonting inom den enorma honan hade redan vetat vem det var som delade denna plats med henne redan innan blicken föll på den andra. Kanske borde hon ha varit förvånad över att få se den bekanta tiken på denna plats, men hon kunde ärligt säga att det var mer väntat än något annat. Varför? Det visste hon inte.
Key stannade upp, klorna gav ifrån sig ett sista klickande, och det hornprydda huvudet sänktes en aning så att hon lättare skulle kunna studera den andra. Det ryckte lätt i de svarta mungiporna, kanske var det ett tecken på ett leende?, men uttrycket i det mörka ansiktet förblev seriöst och svårläst.
"BloodBlossom. Det tycks som att vi givits en chans till ett sista möte." Nu blev leendet tydligt, och den stora honan satte sig ned med en mjuk rörelse. Detta gjorde hennes knappast mycket mindre, men hon hade aldrig känt ett behov av att förbli stående i den andra honans närhet. Inte medan de fortfarande var i livet, inte nu.
"Måhända det kanske inte är det sista heller. Jag har ännu inte lyckats greppa hur saker och ting fungerar på denna plats. Platser." En låg fnysning lämnade henne, ett sätt att dölja det skratt som hotat undslippa henne, innan hon lät blicken svepa över landskapet som sträckte ut sig omkring dem.
"Jag kan inte påstå att jag är överraskad. Ändå är du den sista jag trodde jag skulle återse."

Hennes ögon smalnade av något, hon hade inte varit den att erkänna sin okunskap. I livet.
"Jag misstänker att den inte är till för att förstås."
Kontrade hon. Själv lika osäker på om detta var hennes och den behornades sista samtal, eller bara det första på många. Utan att tyckas störas allt för mycket av osäkerheten hummade hon till svar. Nej, Key var inte den hon själv heller föreställt sig möta här. Det fanns många hon trott, eller iallafall hoppats, skulle möta henne efter det sista andetaget: hennes syster, Ashi, Niiro, Raven. Kanske Dolor, Weed, Hiro. Mivria. Var och en ett oavslutat kapitel vilka haft enorm vikt under hennes tid på jorden.
"Snarare hade jag väntat mig en av dina gamla krigare, men jag antar att vissa svek är för stora även för döden att förlåta."
Eller kanske hade nattvargen som fängslat hennes hjärta faktiskt funnit frid. Blossom var osäker på om Key visste om hur kärlekshistorian slutat, hur hon vanhedrat Raven med en av hanarna som var skyldiga för hans slut. Omedvetet givetvis, och Hiro hade fått betala för det med sitt liv. Allt det kändes väldigt avlägset nu, även om det var bland det sista som skett innan Damon sänkt sina tänder i hennes strupe. Damon ja. Den jäveln hade lyckats, han hade faktiskt dödat henne. Han om något borde hedra henne med ett besök här bakom slöjorna.
"Du tedde dig aldrig som någon som kunde dö Key."
Konstaterade hon sedan med kall stämma. Misstänkte att hon själv, oavsett hur mäktig hon varit under sin storhetstid, alltid setts som dödlig. En desperat, maktgalen mörkervarg som gjort allt för att behålla sin makt och sitt liv. Inte för att hon hade ens en uns av ånger, det var för sent för sådant nu. Hennes sista år hade plågats tillräckligt av dem känslorna, nu var det tid för tomhet och hunger men inget annat. Såklart var hon rastlös, irriterad över att inte få någon klarhet i vad hennes roll i Numoori faktiskt varit. Om hon lämnat något avtryck. Det var frustrerande att inte veta hur det gått, vad som blivit av det hon oplanerat lämnat efter sig. Samtidigt var det uppenbart att en del av hennes straff var att aldrig få veta. Åtminstone skänktes hon detta, en chans till ett samtal med den kraftfulla hona vilken kanske hade kunnat bli hennes vän om planeterna någonsin velat stå rätt. Kanske fortfarande kunde bli det..
Även hon satte sig ner, kommunicerade tydligt sin avslappning i den andres närvaro. Hennes korta, rundade öron bara vagt spetsade.
"Jag undrar vad det blev av vårt världsherravälde.."
Ett grymtande skratt lämnade henne då orden yttrats.
"Säg mig, avsåg du någonsin dela med dig eller var vår allians blott ett kortvarigt drag i ett längre spel?"
Själv hade hon nog aldrig riktigt tänkt sig dela tronen med Key om de väl nått dit. Den mörka, sotiga tillvaro som var hennes enda verklighet nu och för all framtid kunde hon dock utan problem tillåta hellhounden regera -  iallafall varannan vecka.

[https://numoori.swedishforum.net/t714-blossom-key]

De isblå ögonen studerade den mindre honan med orubblig intensitet, tycktes undersöka vartenda svart pälsstrå på hennes huvud, varenda fläck i de blodröda irisarna. Någon annan kanske hade beskrivit det som att hon blängde på Blossom som en hungrig schäfer stirrar på en rå köttbit som placerats framför nosen på den. Hungrig. Skrämmande. Andra hade alltid betraktat henne som en skräckinjagande varelse, mest på grund av storleken, men också på grund av de där kalla ögonen som verkade vilja gröpa ur innandömet av vem de än landade på. Skulle sanningen fram var hon inte alltid medveten om hur intensiv hon kunde uppfattas när hon studerade någon annan. Och om än hon inte på något sätt försökte dölja hur hon just nu synade den andra honan, så var hennes avsikt knappast att framstå som att hon ville sätta tänderna i henne.
"Snarare hade jag väntat mig en av dina gamla krigare..."
Orden fick luften att pressas ur lungorna på henne. Om de nu innehöll luft till att börja med. Bröstkorgen sjönk in någon centimeter, och hon vred på huvudet för att kunna slita blicken från Blossom som fortsatte meningen - men resten av orden som yttrades tycktes bli ett med dimman omkring dem.
"Raven." Namnet kom över hennes läppar innan hon hann avsluta tankarna som tagit fart i huvudet på henne. Kanske hade hon också väntat sig att den kolsvarta hanen var den första att hälsa henne välkommen när hon lämnade jordelivet bakom sig. Det var en livstid som hunnit utspela sig under hennes år i landet vars gränser hon snubblat över medan hon fortfarande inte varit säker på vare sig hon var halvt död, eller halvt levande. Flera år av händelser som fört samman dessa två honor, som tycktes ha samma hane i tanke där de nu satt rummet som skulle föreställa... ja, vad det nu skulle föreställa. En hane... som betytt så mycket. Det hade funnits andra. Självklart. Ett namn som reste sig ur askan som tycktes föreställa hennes minnen var FrostCut, och i det ögonblicket kunde hon inte låta bli att flina brett och skratta lågt för sig själv.
"Eller någon av de andra som stod mig närmare. Kanske rent av någon av dem som gav intryck att de inte skulle låta mig vara ifred, ens när de själva inte fanns kvar bland de levande." Hon slöt ögonen, och skakade sakta på huvudet. Hon hade aldrig föreställt sig att hon skulle knyta så starka band med någon. Någonsin. Ändå hade individerna trillat in, eller naglat sig fast med klor och tänder, i hennes liv. Det fanns ännu ett namn som skingrade sig från askan, som lyste starkare än de andra. Men det var ett namn hon inte ville säga högt. Det var varken rätt tid eller plats.

"Du tedde dig aldrig som någon som kunde dö Key."
Någon som kunde dö. En rynka tog plats mellan de mörka ögonbrynen, och hon vände tillbaka blicken mot Blossom.
"Död? Är det vad det här är?" Hon sträckte på nacken, och lät blicken söka av den skiftande omgivningen som sträckte ut sig omkring dem. "Det är märkligt, men jag kan inte minnas att jag dog. Faktum är... att jag inte vet vars mina minnen från livet i flocken tar slut, och de från denna plats börjar." Blicken riktades nedåt, mot hennes kropp. Men där fanns ingenting som kunde erbjuda henne svar. Inga sår, inget blod. Inga saknade lemmar.
"Jag antar att jag heller aldrig ansåg mig som någon som kunde dö. Jag förmodade hela tiden att dagen skulle komma då jag inte längre var välkommen bland de levande, och att jag skulle tvingas lämna allt bakom mig vare sig jag ville eller inte. Kanske är det vad som hände." Det fanns ingen sorg, ingen saknad i hennes röst. Den var kall och stabil. Likgiltig. Men det känslokalla ansiktsuttrycket sprack vid den svarta honans fråga, och hon kunde inte låta bli att skjuta Blossom en menande blick.
"Det känns som att jag skulle kunna ställa dig samma fråga. Vän. Allierade." De massiva käkarna särades, men hon förbjöd sig själv från att skratta rätt ut. Det var roligt. Men inte så roligt.
"Men jag antar att världen aldrig lär få veta svaret." Hon bjöd på den dramatiska touch:en. Det kändes som rätt tillfälle för den, trots allt. Dessutom, besparade den henne från att behöva ge ett riktigt svar.