Det var inte ovanligt att kråkfåglar, speciellt korpar, hängde med vargar. Det hände. Fåglarna var svåra att fånga och inte värda den tid och energi det tog med den knappa mängd kött som gömde sin innanför fjäderdräkten. Fåglarna åt vargarnas rester och var en stillsam närvaro i deras liv. Varför en småfågel känd som törnsångare landat framför hennes tassar denna sena eftermiddag hade hon dock lite svårare att förstå. Hon tittade på fågeln som tycktes helt orädd med en begrundande min. Kanske hade den sett hur skator och kråkor inte var rädda för henne, och försökte vinna ett vad med någon kamrat inne i skogens snår. Kanske var den ditlockad av eldflugorna som stundvis surrade förbi henne.
Försiktigt försökte hon sig på att härma den sång hon visste var fågeln, det kvitter hon hört på gränserna till Itrozo. Fågeln såg på hennes med klotrunda, kloka ögon. Den rörde sig ryckigt, för snabbt för hennes ögon att uppfatta men ändå långsamt för en fågel. Sen svarade den henne. Hon log och nynnade tillbaka efter bästa förmåga, undrade om detta utbyte gick att få med andra fåglar också. Så plötsligt knep fågeln en eldfluga ur luften och burrade nöjt upp sig. Lune tillät den ta en paus för att äta. Det riktigt fascinerade henne hur orädd djuret var, och än mer det band hon tyckte sig bygga upp med sångaren.
Just skulle hon till att börja nynna på en av sina egna melodier, för att se om fågeln också kunde konsten att härma, då något rött skymtade i hennes ögonvrå. Hon vred på sig för att se sin vän, broder och ledare. Kolzak. Ett genuint leende bredde ut sig på hennes läppar, hon hade knappt hunit tala med honom sedan han kom tillbaka från Skuggfall. Försiktigt såg hon tillbaka på fågeln, den satt kvar men var märkbart tveksam inför främlingens ankomst.
"Tack för ditt sällskap"
Viskade hon och som att djuret förstått henne flög det iväg.

[Fågelsången: https://www.fågelsång.se/toernsaangare/]

Kolzak förundrades hur fågeln verkade orädd för Lune. Den satt nöjt mellan hennes tassar, av vad Kolzak sett på avstånd. När han tillslut trädde fram var han nästan rädd att förstöra stunden de delaed. Lune viskade något Kolzak inte lyckades uppfatta, och fågeln flög iväg. Han försökte följa den med blicken, men den hade redan försvunnit upp bland trädens lövverk. 
"Skrämde jag bort den?" frågade han med en lite ångersam röst, som om han precis klampat in och saboterat något fint. I sanningens namn hade han kommit för att samtala med Lune - de hade inte hörts vid mycket sedan de återvänt från Skuggfall, och Kolzak kände att han hade mycket att prata om.
"Förlåt."
Kolzak log ursäktande, men såg nu ingen anledning till att inte slå sig ner vid Lunes sida.

Lune vände sig helt mot sin broder och kunde inte hindra sitt breda leende. Hon var både stolt över att ha hedrats med en stund i den lilla fågelns sällskap och glad att få lite ensamtid med Kol.
"Åh nej, det är ingen fara."
Sade hon och såg upp på hanen. Hon kände sig avslappnad i hans närvaro och visade det tydligt genom att ligga kvar i sin bekväma position. Bara för något månvarv sedan ville hon knappt gå in i deras lya, förändringen hos gråblodet var märkbart. Antagligen kunde Kolzak se det, det skulle inte vara förvånande om han såg skillnad på den hon var nu och den hon varit då han gav sig av till Skuggfall. Tiden ensam med Sezja hade stärkt hennes något otroligt. Hon älskade din syster.
"Läker skadorna som dem skall?"
Frågade hon honom sedan, hon hade oroats för honom när han återvände blåslagen. Precis som hon oroats för Vasilisa med hennes brännsår. Men de två var tappra och visade sällan smärtan som såren måste orsaka. Hon hade gärna hjälpt dem på något vis om hon kunnat, och hon misstänkte att det var frustrerande att behöva hålla tillbaka i den träning som de så nitiskt ägnat sig åt enda sedan hon först träffade dem.

Skadorna läkte visserligen, men de ömmade än. Tenn hade gett honom en rejäl omgång, men det var det värt. Nu var de en man starkare, och Tenn var redan en god vän bland dem. Kolzak log vid tanken på vännen. På många sätt var de lika varandra.
"Det är ömt än, men helt klart bättre."
Det kändes belönande att träningen burit frukt. Kolzak hade förlorat, men striden hade varit jämn på många sätt. Det var ett självförtroende Kolzak behövde. 
"Hur är det med Sezja?"
Kolzak hade inte sett till den lilla grottvargen på ett tag. Han hoppades innerligt att hon skulle trivas väl hos dem - och att hon blivit bekväm i Lunes sällskap var inget som undgått honom. Bara tanken på vad hennes familj gjort mot henne för att försätta henne i den osäkerheten fick Kolzak att koka inombords.

Lune nickade, nöjd med hans svar. Han var en tapper och trogen hane. Då han frågade om hennes kära syster sken hon upp, både bildligt och bokstavligt, måntecknen gav ifrån sig en svag puls trotts att solen ännu var kvar på himlen.
"Hon är fortfarande jagad av sitt förflutna, men hon är stark."
I vanliga fall kanske det hade känt konstigt att tala om någon som ej var på plats, men Lune visste att Sezja litade på Kol. Det var en grundförutsättning för den här brokiga familjen, att där fanns tillit för varandra, och därför fanns det ingen risk att bryta något förtroende så länge man talade med andra medlemmar.
"Hon har vuxit mycket men du märker det väl också fortfarande, hur hon hoppar till vid höga ljud, duckar undan om någon rör sig för fort."
En viss sorg låg i hennes blick, det tyngde henne att någon hon älskade fått utstå ett så hårt liv att det gett alla dessa men.
"Förbättringen går långsamt, sår i själen är nog svårare att läka än dem i ens hud."
Suckade hon.
"Hon skulle behöva känna att hon har makten för en gångs skull. Vi får fortsätta stärka henne så gott vi kan."
Kanske talade hon lika mycket om sig själv som om deras gemensamma vän, hon och Sezja hade många likheter. Både i sitt förflutna och i sitt beteende, än mer sedan de spenderat så mycket tid ensamma tillsammans.

Men hon är stark.
Kolzak nickade. Det var hon verkligen, även om hon varit så nervös. Skakig, hoppar till, duckar om någon rör sig fort. Det Lune sa var helt rätt.
"Hon kommer att få makten," intygade han henne med en allvarlig blick. Det var något av det första som låg på agendan för gruppen, något han diskuterat med Ezekiel ett tag. "Inte än, men snart."
Minen blev något bister. Att skada någon som förtjänade det var en sak. Att döda en annan. Det var svårt, det tärde en. Skadade, inifrån. Kolzak hemsöktes fortfarande av sin broders död. Det var skuldkänslor han inte skulle önska någon. Men Sezja behövde det. Hon behövde styrkan. För även om Ilyas död var olycksam, så hade den gett Kolzak insikt i sin egen styrka. Sin egen kapacitet. Vem hade han varit, om det aldrig hänt?
"Vi alla måste vara redo tills dess. Grottvargslyan... den ligger vid Raukakekedjan, söderut härifrån sett. Över Azhekaslätten, det blir vårt första uppdrag."
Han såg in i Lunes ögon och utgick från att hon förstod vad han menade.

Då hon hörde Kolzaks ord slog svansen några mjuka slag bakom henne. Det gladde henne verkligen att höra, de som skadat Sezja förtjänade ingen nåd. Dem var dåliga personer, genomruttna.
"Bra."
Svarade hon bara kort. Men sen var det som att hanens ord verkligen sjönk in, som att hon processat klart vad dem faktiskt betydde. En våg av nervositet och ångest slog över henne och hon darrade till. Raukakekedjan. Söder ut. Över Azhekaslätten. Allt detta var områden hon aldrig förr besökt, väderstreck hon aldrig rört sig åt. Svaga darrningar låg kvar i kroppen då hon tänkte på det. En bergkedja, hon ville inte ens förställa sig mängden sten som måste existera där.
Samtidigt skulle hon göra vad som helst för sin syster, och hon litade på Kol skulle kunna försvara henne emot vad som helst. En bekymrad min lade sig över hennes ansikte och hon sneglade försiktigt upp på sin broder och ledare igen.
"Jag har inte lämnat den här skogen på väldigt länge.."
Började hon tvekande.
"Inte varit i bergen sen min mamma tvingade mig dit."
Fortsatte hon, med amma tveksamhet. En kraftigare skälvning gick igenom hennes tunna kropp och hon kunde inte längre hålla sig, snabbt borrade hon in ansiktet i Kolzaks röda bröstpäls. Andades in djupt.
"Men jag vill kunna göra vad som helst för oss, för Cirkeln, för Sezja."
Det var sanningen, men hon behövde hans stöd. Hon behövde få höra att det var okej att vara rädd, att alla skulle stå bakom henne. Att det skulle gå bra, för dem klarade ju allt tillsammans.

Kolzak noterade att Lune tycktes bekymras av något. Han väntad een stund, och började tyst fundera om han borde fråga när hon till slut tog till orda. Det gladde honom, att hon kände sig bekväm med att berätta.
"Jag förstår att det känns läskigt," medgav han. Kolzak mindes tydligt oron över att äntra Ötamon, en skog han aldrig sett förut. Ensam, hungrig. Samma med Itrozo, rosenskogen. Lunes ångest måste vara desto värre. Bergen var en direkt koppling, ett minne. Hennes mamma. Hon skälvde, borrade in pälsen i Kolzaks och han lät henne. Vänskapligt, och lugnande tryckte han sig mot henne, en stadig klippa att luta sig emot.
"Jag vet det," talade han först tyst innan han fortsatte. "Vi kommer alla att vara med dig." Rösten var stadig, obeveklig. "Du kommer inte att vara ensam, någonsin igen. Jag kommer att skydda dig. Vi kommer att skydda dig."
Hon skälvde så, och Kolzak kände igen sig i det. Mötet med den sandfärgade hanen väckte ännu otäcka minnen inom honom, nästan så att han ville rysa.
"Det är okej att vara rädd. Jag är också rädd."
Inte för bergen, nödvändigtvis. För annat. För att göra fel.
"Men jag blir modigare när jag ser er alla. Tillsammans. Det är tillsammans som vi är starka."
Han log mjukt när han fick ögonkontakt med Lune.

Darrande andades hon in djupa andetag genom nosen, höll kvar broderns doft länge nere i lungorna och lät sedan doften långsamt sila ut mellan hennes läppar. Hans ord lugnade henne lite och tyst började hon nynna på samma sång hon sjungit på då hon för första gången träffat honom och Ezekiel. Det var en sång om henne, om hennes många rädslor. Men som alla sagor bör så slutade den lyckligt, iallafall lite lyckligt. För hon var skör och mjuk men inom henne brann det också något. Kolzak hade sett det, det visste hon. En styrka och ett begär för hämnd. En vilja att ta om hand och göra saker bättre. Eller kanske hade hanen varit den som skänkt henne den här viljan, oavsett var den en del av henne. Som alltid lyckades sång lugna henne och hon började slappna av i hanens famn.
"Tack."
Viskade hon fram och mötte hans blick, sen fortsatte hon nynna på sin sång.


[Denna sångennnn: https://www.youtube.com/watch?v=LjQZGMR-SNw]

Sången hon nynnade var vacker, lugnande. Kolzaks känslor lades till ro en gång för alla och han slappnade av som han inte gjort på mycket länge. Sången tycktes lugna Lune också, för hon slappnade av hon också. Kolzak höll henne för en lång stund, för en gångs skull med en känsla att han räckte till. Aldrig hade han känt en sådan gemenskap. För en gångs skull uppskattade han allt han gått igenom, för allt han gjort hade lett till det här.

[Avslutat!]