Morrandet dör bort och med en suck lägger han ner huvudet på tassarna. Han ser upp på Wind när hon kommer fram och slickar honom på nosen. Han känner sig skamsen, nedtryckt och tilltygad. Och inför henne. Han är patetiskt. Han grymtar till och försöker resa sig upp men kroppen darrar så mycket att han faller till marken lika fort igen. Han fnyser till och fuktar nosen med tungan.

"Förlåt". Tvingar han ur sig trots att det går emot allt vad han är. Öronen ligger mot nacken. Slokar lite. Han försöker resa sig upp igen och denna gången går lite bättre. Men benen skakar så mycket att han känner sig som en vinglig liten valp. Han behöver finna mer kraft. Energi. Men i döda skogen skiner inte solen.

Hon stryker sitt huvud mot hans och ser in i hans gula ögon. - det är okej. Hon förstod att det var svårt för honom att bryta sitt gamla jag, han är sig själv. hon slickar honom igen på nosen och ser sorgset på honom. - Det är jag som ska be o ursäkt, jag borde inte ha lagt mig i och definitivt inte kastat en eldboll emellan er. Hon ger ifrån sig en tung suck och sätter sig ner bredvid honom.

hon ser på honom med en mild orolig/sorgsen blick - vi borde gå till ett något varmare ställe så du får tillbaka din energi. Hon reser sig upp igen, hon ville bort från det här dystra stället. hon står så att han kunde stödja sig på henne om han ville det.

Han står där på ostadiga ben tills han känner sig mindre ostadig.
Han kan bara nicka till hennes ord. Att de ska ta sig till en varm plats.
En solig plats. Det är vad han behöver.
Han ger henne en lätt puff på halsen med nosen och börjar sedan
att gå. Stapligt och ostadigt. Men han lyckas hålla sig uppe i alla fall.
Han går på egna ben. För egen maskin. Han klarar det. Så svag
är han inte.

hon väntar tills han står stadigt och hon ler milt när han puffar på hennes hals med nosen. När han börjar gå så går hon också bredvid honom, de styr stegen mot Slätten. Hon känner en lättnad när de äntligen lämnar döda skogen bakom sig.

(AVSLUTAT)