Den gyllene hanen vars kropp tycks glöda av en inneboende sol vandrar genom Döda skogens mörker. Öronen står spetsade på huvudet och hans anlete är neutralt och stelt. Som om han inte känner någonting. Orsaken är att allt för många tankar virvlar omkring i hans huvud. Vart han går bryr han sig inte om. Tassarna placeras taktfast på marken och lyfts åter när han vandrar framåt. Den långa svansen hålls som alltid höjt i en båge bakom honom för att inte släpa i marken. Han har som alltid en dominant hållning. Men inte längre överdriven och denna dag hålls huvudet och nacken i linje med manken och ryggen. Döda skogen ligger i mörker och dimma. Solen ligger bakom tunga höstmoln långt ovanför trädtopparna. Det är inget idealiskt för denna hane som trivs i solljuset då det skänker honom energi. Men han har samlat på sig så mycket solenergi på senaste tiden att han har så att det räcker ett tag. Hanen är långt in i sina tankar att han inte lägger så stor märke på omgivningen omkring honom. Han har endast så stor koll att han inte snubblar över något eller råkar gå in i ett träd.

[Pax till Wind]

Den svartgråa tiken gick med långsamma nästan lite försiktiga steg i skogen, hon tyckte att skogen såg så sorglig och så ... spöklik ut. Alla trädstammar var helt svarta och deras kronor helt nakna och den tjocka dimman som täcker marken fick det att se väldigt spöklikt ut.
Hon tvekar och sveper lite med svansen, hon känner rädslan komma krypandes längst ryggraden, hon är rädd att gå vilse i den tjocka dimman, hon började redan nu ångra att hon hade gått hit. hon suckade lite smått för sig själv och klipper lite med öronen, inte ens kvitter från fåglar hördes och det enda som kunde höras var vinden som tjöt bland trädens nakna kronor och svarta stammar som fick träden att knaka spöklikt.

Hon går vidare och hoppas att hon skulle stöta på någon, så hon slapp att vara själv, hon tyckte att det kändes att hon var iakttagen men det var nog bara hon som inbillade sig.

Han tycker att han passar i Döda skogen. För den gestaltar nästan perfekt hur han känner sig just nu. Tungsint. Sedan mötet med Murderotic. För efter det har han börjat tvivla ännu mer på om han hör hemma någonstans. Om det finns en plats för honom. Så för att slippa tänka vandrar han. Men tankarna smyger på honom vare sig han vill det eller inte. Men skogen ter sig inte riktigt lika spöklik när den gyllene hanen vandrar genom skogen. Han utstråkar en vacker livfull glöd som får hans päls att likna smält guld.

Han fortsätter framåt. Öronen rör sig inte. Står spetsade på huvudet och det rycker till då och då i nosen. Den vassa gula blicken sveper mellan träden. Han har lyckats ta sig ur alla tunga tankar för stunden. För blicken har noterat rörelse längre fram. Han ökar inte på farten för det. Vandra lika lugnt som förut. Snart får han syn på en gestalt han känner igen. En tik som han faktiskt uppskattat under första mötet. Öronen klipper till och han höjer huvudet och studerar henne medan han rör sig närmare. Ett lätt leende blir synligt på hans läppar.
"Wind". Han uttalar hennes namn och stannar sedan på behörigt avstånd.

Hon ruskar smått på sitt huvud så hennes eldröda lugg dansar och hon går vidare med försiktiga steg för att inte snubbla över någon trädrot och bryta något ben. tankarna for genom hennes huvud, hon tänker på hur flocken på senaste tiden hade vuxit så mycket, hon ler smått för sig själv hon är väldigt glad att flocken är så stor nu. men hon saknade faktiskt många utav sina vänner även om hon hade vänner inom flocken så var det skönt att träffa andra utanför flocken också.

Hon tittar upp när hon i ögonvrån får syn på en stark ljus, som smält guld lite längre fram. Hon går emot den och snart får hon syn på en väldigt välbekant gestalt framför sig. Hon ler vänligt men också glatt över att få se ett välbekant ansikte i det här området. Ett ansikte hon inte hade träffat på länge. - Zodiac säger hon med värme i rösten, hon går emot honom men stannar även hon på behörig avstånd.

"Hur är det med dig?" Frågar han och ser på henne med den vassa gula blicken som faktiskt lyckas visa en viss värme. För av alla de som han mött i detta land är det Wind som har gjort mest intryck på honom. Han har faktiskt velat möta henne igen. Om så bara för en kort stund för att få veta hur det är med henne. Hon hon trivs nu för tiden och allt sånt där. Det är faktiskt sällan han känner så för någon. Men han är faktiskt glad att se henne igen.
Den långa svansen sveper lätt till bakom honom och den ihåliga vinden dansar mjukt med pälsstråna. Öronen klipper åter till på hans huvud och han ser på tiken framför sig.

Hon sveper mjukt med svansen och möter hans vassa blick, men hon kunde skymta en viss värme i dem. Hon ler varmt emot honom - jag mår bara bra, hur är det med dig själv? av alla hon hade träffat utanför flocken så var det Zodiac hon hade saknat mest, hon tyckte om honom och hon hade haft lätt att prata med honom. Hon ser på honom igen och undrade vad han har gjort under den här tiden. - Så vad har du gjort sist vi träffades? Själv var hon glad över att ha sin son och bror hemma, men hon fann inte de andra svaret, om Lihais far, men man skall inte gräva i det förflutna utan att se framåt.

Glad över at hon mår bra nickar han lätt.
"Det är bra med mig oxå". Och faktiskt känns allt bättre nu när han har sällskap av någon han uppskattar. Han sätter sig lugnt ner och sveper den långa svansen om tassarna. För med Wind känner han att han kan slappna av. Och kanske är det just det han behöver just nu. Han ser fortfarande på henne.
"Jag har fått svar på en del frågor sedan sist". Säger han med ett lätt leende. Och det är ju sant. Han har mött sin syster. Fått tillbaka minnet av var han kommer ifrån. Men frågan kvarstår fortfarande om hur han glömde allt ihop. Och det är det som förbryllar honom mest.
"Vad har du själv gjort sedan sist?". Frågar han och huvudet tippar lätt på sne. Han vill minnas att hon berättat om att ledaren för hennes flock varit väldigt frånvarande. Har han kommit tillbaka nu? Är Wind fortfarande kvar i flocken eller har hon valt att gå sin egen väg? Han är faktiskt nyfiken.

Hon sätter sig ner och sveper med svansen runt sina tassar, hon ser nyfiket på honom och är glad att han också mår bra. men hon blir mer gladare över att han har funnit en del svar på sina frågor. - Vad kul Zodiac, jag är så glad för din skull. Hon ler varmt vänligt och hon klipper lite med sina öron, det ena halv avslitet det andra är hel. Ärren över hennes rygg lyste röda mot hennes svartgråa päls likaså ärren på nosryggen men det var inget som bekymrade henne ny, ärren på ryggen kunde värka när det var kyligt men just nu var det inte så kyligt. Hon rycker lite på axlarna när han frågar henne samma sak. - jag har träffat min nya flockledare, fick veta att Crow hade blivit besegrad och dött och så har min son och bror kommit tillbaka igen. Hon flinar till. - så jag är kvar i Cierzo och där skall jag väll dö också. Det sista var väll mer tänkt som ett ironiskt skämt men man visste aldrig vad framtiden kunde utvisa. - Du då Zodiac, har du funnit någon flock än?

Att höra att hon är glad för hans skull gör honom ännu gladare. Även om han inte är den bäste att visa det. Öronen spetsas när hon talar igen. Så det är så det ligger till. Det är väl inte konstigt att flockledaren inte var närvarande då.
"Hur är den nya ledaren då?". Frågar han. För han vill att Wind ska trivas i sin tillvaro. Och nog kan en ny ledare ha sina nackdelar.
"Vad bra". Säger han och får fram ännu ett leende när hon säger att hennes son och bror är tillbaka. Han andas ut. En lugn utandning.
"Jag är fortfarande flocklös. Men jag har funnit var jag kommer ifrån. Men om jag är välkommen tillbaka återstår väl att se. Jag vet inte vad jag vill heller". Säger han med ett snett leende och ser på henne.

Hon ser på honom och ler mjukt. hon klipper lite med öronen och ruskar smått på huvudet så hennes eldröda lugg dansar mjukt över hennes nosrygg. - han är en väldigt bra ledare, rättvis och väldigt klok för sin ålder. Hon sveper mjukt med svansen och ser på honom, hon blir glad över att han har funnit vart han kommer ifrån, hon ville att Zodiac skulle vara lycklig. - vad skönt att du har funnit vart du kommer ifrån Zodiac, jag är så glad för din skull. Hon ler snett och klipper svagt med öronen igen. - man får se vad framtiden visar, och man avgör själv vad man vill göra. Hon hoppades för sig själv att han skulle vara välkommen tillbaka där han kom ifrån eller att han fann en flock han kan vara lycklig men också trivdes i.

Han nickar lätt.
"Så bra då". Leendet syns på han släppar igen. Det känns skumt att le så mycket. Men det är Wind som lockar fram det. För med henne trivs han mer än han gör med någon annan. Hittills i alla fall. Öronen klipper till på hans huvud.
Han nickar dubbelt när hon talar igen. Om att hon är glad för hans skull och att man avgör själv vad man vill göra. I nuläget vet Zodiac inte vad han vill göra. Eller vad som skulle vara rätt. Förmodligen kommer det bli lättare när han möter på Murderotic igen. Då kan han släppa en oro som gnager inom honom och sen göra det bästa av det som kommer sen. Vad som än händer.
"Så bra att allt verkar vara bra med dig och ditt liv". Han får fram ännu ett leende. Kanske något osäkert. Men inte medvetet. För han vet inte riktigt vad han ska säga. Det i sig är något ovanligt för honom. För han är fortfarande förvirrad över så mycket.

Hon betraktar den gyllene hanen framför sig och ler igen, hon trivs i hans sällskap och hon tycker att det är alltid kul att träffa vänner gamla som nya. hon klipper lite med öronen och lyssnar, men det enda som hörs omkring dem är just tystnad, ibland en svag susning från en vind och knakade från träden. Hon ryste till, stället gav en kalla kårar om man gick här själv, men nu var Zodiac med henne och det kändes mycket skönare. Hon skrattar till och ser på honom, - jo det är väldigt skönt. Hon sveper lite med svansen och funderar smått, - Har du träffat många nya vargar under din vandring? Hon slickar sig om nosen och väntar lugnt på hans svar.

Döda skogens ihåliga ljud stör honom inte. Han har alltid sett sig själv som passande sådana här platser med tanke på vad han varit med om och hur han ser på sig själv. Men inget sådant spelar roll nu. Har inte gjort det på länge även om han ofta känt sig förvirrad och nere. Men nu ligger hans fulla fokus på Wind. Han ler lätt mot henne. För hon får honom att känna sig på bra humör.
"Jag har väl mött en och annan underlig individ". Säger han med ett lätt flin. Ett vänligt flin. Han känner sig så vänlig och konstig i Wind's sällskap. Han har faktiskt saknat henne sedan deras första möte. Han har aldrig känt så för någon annan förut. Och det är något som gör honom ännu mer förvirrad. Förhoppningsvis är det något som går över.

Hon klipper lite med öronen och ser på honom, följer de rörelser hans kropp gör, när han svarar på hennes fråga så ser hon på honom och sveper med svansen. - jo, det finns många underliga individer här i numoori, men alla är speciella på sitt sätt. hon slickar sig om nosen och funderar, de underligaste hon har stött på var ju UnderTaker och så den läskige Raitaro som är med i flocken, eller var. Hon visste inte längre, men Tocho skulle väll tala om det förr eller senare. Hon ser på Zodiac igen och ler, hon tycker om att vara med honom, och hon har saknat honom mycket, men hon kände också en väldigt stor tillit till honom. Hon öppnar munnen för att säga något, men hon uppfattar ett främmande ljud i närheten, hon höjer huvudet och försöker se vad det är för något, men dimman hade börjat bli för tät.

Han nickar medhållande. Hon har rätt. Han gillar att Wind är den hon är. Hon är speciell. Inte som någon annan han mött förut. Hon försöker inte göra sig till eller någonting. Hon är sig själv. Wind.
Hon öppnar munnen och han väntar tyst på vad hon ska säga. Men hon hinner inte säga något förrän något annat fångat hennes uppmärksamhet. Ett ljud. Zodiac spetsar öronen och ser åt samma håll som Wind tittar. Han reser sig till och mer upp. Vad kan det vara? Eller var det bara något ljud som orsakats av något smådjur. Eller kanske en hjort? Det är svårt att veta. Zodiac sänder ut några av sina rosor för att ta reda på vad det kan vara.

[Har inte haft så mycket rolllust på sistone. x3 Sorry. Men försöker ta tag i det nu. :3]

Hon försöker se vad ljudet kom ifrån men som sagt är dimman alldeles för tät nu. Hon klipper lite med öronen och flyttar sig närmare Zodiac, hon känner sig trygg med honom vid sin sida, hon önskade att hon kunde göra något åt dimman, något som kunde göra så att de såg bättre igenom den.
Hon funderar smått när hon hörde ljudet igen, det lät som någon plågades ett klagoskrik. hela hon ryser till av obehag, men vem kunde det vara? det fanns ju knappt inga djur här eller någon annan för den delen heller. om inte det är vinden eller träden som spökar med dem?
hon slickar sig om nosen och sveper med svansen, hon ser att Zodiac skickar några rosor för att ta reda på vad ljudet kommer ifrån.

( det är lugnt :) )

[Svaaaar! Vad duktig jag är på att vara aktiv. x3 Men ska försöka bli ändring på det nu. Förhoppningsvis. :3]

Han sitter stilla. Fokuserar på det extra sinne som rosorna utgör. Ena örat vinklas åt Wind's håll när hon makar sig närmare honom. En varm underlig känsla sprids inom honom. Men han ignorerar det för stunden och fokuserar på att ta reda på vad det är som låter. Öronen lägger sig mot nacken för en stund. Han stirrar tomt framför sig. För synen är inte till mycket hjälp i dimman. Men ju tätare dimman blir desto mer börjar hans gyllene päls att glöda. Solenergin inom honom letar sig upp till ytan. En dov morrning letar sig upp ur bröstet. Sen blir han tyst...
(trallallalla... Försöker komma på vad det kan vara. x3)
Zodiac reser på sig och piskar till med svansen. Han vänder sig mot Wind och ger henne en lätt puff i sidan med nosen.
"En puma har jagat in en björnunge här i skogen och har just fått fatt i den. Är vi för nära kanske den tror att vi vill sno dess byte. Vi kan gå hitåt istället". Säger han och nickar bort över Wind's huvud. Han vill hålla henne så långt ifrån fara som möjligt.

Hon står nära honom, så nära att hon kan känna hans kroppsvärme mot sin kropp. En härlig varm känsla sprider sig i hennes kropp och hon sneglar mot honom och hon ser hur hans päls börjar sakta men säkert att glöda, hon ser fascinerat på hans kropp och dess glöd. Hon undrande hur han gjorde det, det kanske hade något med hans krafter att göra? hon visste inte och ville inte fråga honom just nu eftersom han verkade vara fokuserad på någonting. När han ger ifrån sig ett dov morrande så blir hon genast på sin vakt och ser sig omkring, men hon kunde inte se så mycket genom dem tjocka dimman.

hon ser en smula förvånad ut när han reser sig snabbt upp och ger henne en lätt puss på sidan med sin nos, hon skulle just öppna munnen och fråga vad det är när han berättar om puman och björnungen. Hon klipper med öronen och hon kunde höra ett rytande som kom från en puma och sedan ett annat ljud som troligen kom från björnungen.

När Zodiac nickar över hennes huvud och förslog att de skulle gå åt det hållet så nickar hon och ser på honom - jag följer med dig vart du än går. Hon hoppades att de inte skulle stöta på mamma björn medan de gick härifrån. Hon ler mjukt mot honom och buffar mjukt vid hans hals med sin nos innan hon styr stegen åt det håll han nickade åt.

Han kastar en sista blick bakåt innan han börjar gå med Wind från platsen.
Ett leende leker lätt i mungipan när hon talar och puffen mot hans hals uppmuntrar honom lite.
Han har nog börjat inse att han gillar henne. Men det känns fel. Men just nu vill han bara få
bort henne från fara så fort som möjligt.
"Häng med". Säger han och börjar trava bort från platsen. Dimman ligger tät omkring dem
men han hoppas att hon hänger med i alla fall. Han syns ju rätt bra när solenergin lyser i pälsstråna.
Det är han själv medveten om. Så hon behöver bara följa ljuset. Så att säga.
Öronen är vinklade bakåt och han lyssnar till ljudet av Wind's tassar mot marken. Han har sänt ut
rosor runt om i skogen för att hålla koll på vad som händer runt omkring. Så det inte råkar stöta
på något som man vara farligt.
Efter en stund saktar han ner farten till en lugn lunk och ser bak på Wind.
"Jag tror det är lugnt nu". Säger han och stannar sedan upp helt.

Hon följer snabbt efter honom, hon klipper med öronen och håller sig så nära honom som hon bara kan. Hon ville absolut inte gå vilse nu och stöta ihop med en arg stor mamma björn eller något annat farligt. hon stryker öronen bakåt och undrande hur någon kunde se i den här tjocka dimman, men hon ser ju zodiac klart med tanke på hans päls. Hon ler ett varmt leende, hon gillade honom, väldigt mycket, men hon trycker undan tankarna och fokuserar på att inte tappa bort Zodiac.

När hon ser att han börjar sakta ner farten till en lugn lunk så gör hon det likadant och hon går upp bredvid honom. - ja, fast jag skulle inte vilja vara puman när björnmamman kommer för att leta efter sin unge. Hon ser på honom och ler - det var bra att du ledde oss därifrån, vem vet vad som hade hänt om vi hade stannat kvar. hon ler emot honom och ger honom en mjuk slick på kinden.

Själv kände hon sig en aning handikappad i dimman, hon hade inga rosor som Zodiac som kunde kolla efter fara. eld och telepati, det var hennes krafter, men om hon skulle ha använt elden så skulle hon säkert antingen träffat ett träd eller lockat hit något farligt.

Han flinar lite lätt.
"Det är pumans problem". Han finner tanken roande faktiskt. Att puman kan komma att åka på stryk av mamma björn. Rätt åt den. Synden brukar straffa sig själv. Om man inte är försiktig. Det finns mycket som Zodiac själv har gjort som han inte är så stolt över. Men han försöker att inte tänka på det som varit utan ser hellre framåt. Lever en dag i taget.
Han sveper mjukt till med svansen och klipper till med öronen. Han är glad att Wind är i säkerhet. Just nu känns det som att han skulle kunna göra vad som helst för henne. Slicken hon ger honom på kinden gör honom lite förvånad. Han ser på henne. Han har aldrig varit så bra på känslobiten. Det har sina fördelar för det mesta. Men när det väl handlar om just känslor känner han sig rätt handikappad. Han harklar sig och ser sedan framåt igen.
"Vi kanske ska söka upp skydd för dimman. Och kanske även för natten?" Att vandra omkring i den här dimman kanske inte är så bra. Visst att han litar på sina rosor. Men det är rätt irriterande att inte kunna se mer än det närmaste. Och natten är ju ändå annalkande. Förmodligen kommer inte dimman skingras förrän solljuset får grepp om världen igen.

hon rodnar svagt efter att ha slickat honom på kinden, men hon kunde inte låta bli. hon klipper lite med öronen och ser på honom, hon slickade honom på kinden dels för ett tack för att han tog dem till säkerheten och dels för andra orsaker, mer känslomässiga.
Hon har inte svårt att visa känslor, men just nu ville hon förstöra något. Hon trivdes så bra i hans närhet och ville inte skrämma iväg honom. Men hon är glad att de båda är i säkerhet, hon ville inte att han skulle råka illa ut, även om hon hade en känsla av att han kunde ta hand om sig själv.

Hon slickar sig om nosen och sveper med svansen och nickar. - ja det borde vi göra.. men hur skulle de hitta ett skydd för dimman och natten när dimman är redan så tjock. Hon ruskar smått irriterat på huvudet, hon tyckte inte om att inte kunna se vad som finns runtomkring henne.

Han står stilla och ser liksom ut att lyssna av området omkring dem. Egentligen lyssnar han till rosorna. Försöker hitta något som skulle kunna fungera som skydd. Och dessutom stort nog för dem båda. Snar hittar rosorna ett gammalt murket träd som står snett. Och vid roten öppnar sig en grop i marken. Rosorna utforskar och det visar sig att det är rätt stort där under.
Öronen klipper till på hans huvud.
"Följ med". Säger han och sätter sedan av i trav. Kommer på sig själv med att hans takt på trav kanske är för fort för andra. Han är ju renrasig stäppare så han är rätt kvick i steget. Så han saktar farten lite och hoppas att Wind hänger med honom. Han stannar vid gropens öppning och vänder sig sedan om efter Wind.

Hon står stilla och tyst bredvid honom, men hennes öron är spetsade ungefär att hon lyssnar efter ljud, men hon hörde ingenting just nu och hon känner sig trygg att vara med Zodiac. Hon sneglar på honom och känner en varm pirrande känsla i kroppen, hon ryser till och rodnar svagt. hon slickar sig om nosen och väntar, hon ville hjälpa till, vad kunde hon göra? hon hade inga blommor som kunde hjälpa till, och hennes eldkrafter skulle bara med stor sannolikhet träffa träd och börja brinna, och det är inte alls bra. telepatin använde hon bara i behov och i nödfall.

Hon funderar vidare, men rycks upp från tankarna när Zodiac säger att hon skall följa med. Hon riktar blicken mot honom och börjar trava efter honom så snabbt hon bara kan, han är snabbare än henne lägger hon märke till men hon travar på så snabbt hon bara kan.

Han ser från gropens öppning till Wind. Nickar lätt mot henne.
"Damerna först". Säger han och den vassa gula blicken hålls fäst på tiken.
Han är osäker på vad han ska göra. Känner sig tafatt och lite ängslig.
Han är inte säker på någonting. Men att ha Wind nära får det att kännas både
bättre och värre på samma gång. För han är inte alls säker på vad som händer.
Inte säker på vad han känner. För han har alltid tagit avstånd till allt vad känslor
är för det har alltid bara dragit ner honom. Därför har han alltid varit på språng.
Aldrig stannar länge på samma ställe. Aldrig mött samma främling två gånger.
Wind är ett undantag. Detta är andra gången han möte henne igen. Och när han
såg på henne igen kände han att han faktiskt har saknat hennes sällskap.
Saknat att tala med henne. Saknat att se på henne. Men allt det där får honom
att känna sig svag. Som en nyfödd kalv som för första gången reser sig på
ostadiga ben. Eller som om han stod på is och försökte hålla balansen.
Allt det han känner. Allt det han försöker hålla tillbaka. Hon får honom att
tappa all kontroll. Men med henne vill han ha kontroll. Han kan inte tillåta sig
att tappa fattningen bara genom att se på henne. Eller på att hon ser tillbaka på
honom. Han känner sig frustrerad och en aning hjälplös. Han gillar inte alls att
känna så. Han försöker febrilt att trycka tillbaka allt han känner. Stänga in dem i
de mörka vrårna långt där inne, låsa och kasta bort nyckeln. Men hon raserar
allt. Ändå står han där vid sidan av gropens öppning och ser på henne med
samma lugna och något kyliga uttryck som är vanligt för honom. Som är normalt.
För är det något han inte kan tillåta sig så är det att all kallaballik inom honom
kommer upp till ytan.