hon ser på det murkna trädet och den stora gropen vid roten, hon klipper lite med öronen och rodnar svagt. - tack så mycket Zodiac. Hon går förbi honom och ger samtidigt en mjukt lite buff med nosen på hans boge. Hon kastar några blickar inne i den stora gropen och ler lite för sig själv, den såg inte så stor ut utanför men här inne var det stort nog för två st vargar. hon hoppades bara att ingen annan skulle finna den. men chansen i den här dimman var så liten att den knappast fanns.

hon går in lite längre så zodiac kan komma in också, sedan lägger hon sig ner och betraktar den gyllene stäppvargen framför sig, och genast kommer den varma pirrnade känslan upp igen, hon visste vilken känsla det är, men hon vågade inte visa den för honom, rädd att han kanske skulle bli rädd eller förstöra något emellan dem. hon slickar sig om nosen och runt mungiporna, att inte säga något om sina känslor är svårt för henne, hon är alltid öppen med dem, men för henne är Zodiac speciell, och tanken på det gör att hon inte säger något, inte förrän tiden är rätt. Hon ser på honom och ler mjukt, varmt mot honom. - jag är glad att du är här. hon menade det hon sa, men hon visste inte hur han skulle tolka det.

Den mjuka buffen hon ger honom på bogen går stötar att skjutas runt i hela kroppen på honom. Bara hennes beröring har sådan inverkan på honom. Det är galet. Det är fel. Det är helt vansinnigt. Men han vill inte vara någon annanstans än här med henne. Han ser efter henne när hon går ner i gropen. Efter en stunds dröjning följer han efter henne. Han har sett till att ha full koll på området omkring dem och har satt sina rosor här och var som vakter.

Det är stort i gropen. Som han trodde. Som rosorna berättat för honom. Stort nog för två vargar. Men det kommer förmodligen ändå få ligga nära varandra. När han kommer ner i gropen lägger han sig ner. Kan kan känna värmen från Wind's kropp. Han ser på henne. Ger henne en lätt buff på kinden med sin nos.
Det får bli hans svar på hennes ord. För han kommer inte på något att säga som inte låter helt vrickat. Sedan lägger han ner huvudet på sina tassar. Hans kropp och päls fortsätter glöda mjukt. Får gropen att inte verka så mörk. Han kan se henne utan att det är ansträngande för ögonen. Men det är ändå ett tillräckligt dämpat sken för att det inte ska vara störande.

Hon kunde känna hans värme genom sin kropp när han la sig bredvid henne, hon ler emot honom när han buffar henne på kind med sin nos. hon ville berätta, tala om det hon känner men orden ville inte komma fram ur hennes mun. Hon sveper med svansen och lägger huvudet ner mellan frambenet nära hans huvud. - jag önskar att jag hade kunnat hjälpa till också. hon syftade det med att hitta sovplatsen och att kunna lysa upp vägen för dem. - men jag tror inte det hade varit så bra med att använda eld. Hon buffar på honom igen och ler mjukt. - jag får kompensera det med att fixa mat till oss sen. Fast hur skulle de hitta mat här i skogen? det hette ju inte döda skogen för ingenting, men när de väl kom ut ur skogen så skulle hon fixa mat, ja i alla fall försöka.

hon betraktar hans päls som glöder så mjukt, det var ett behagligt ljus nu. hon lyfter på huvudet och sträcker på halsen och drar nosen genom hans glödande mjuka päls. Sedan låter hon huvudet vila över hans rygg.

Han ler lite snett åt hennes ord. Han hade inget emot att söka upp skydd åt dem båda. För han bryr sig om henne. Mycket. Och vill att hon ska vara trygg. "Nu tar vi och vilar en stund". Han ligger kvar. Stilla. Hennes närhet får det att pirra i kroppen. Hennes beröring är berusande.
Han känner när hon drar nosen genom hans päls och sedan placerar sitt huvud på hans rygg. Hon gör honom galen. Om hon bara visste vad han brottas med inombords. Vad han inte kan tillåta sig att visa utåt. Hon skulle tro att han vore galen och förmodligen ta avstånd till honom. Så han håller sig lugn. För hennes skull. För han vill vara henne nära. Hur kommer det sig att en främling kan komma att betyda så mycket? Fast hon är inte en främling. Inte egentligen. Han suckar lätt och sluter ögonen för en stund. Försöker att inte tänka. Endast njuta av hennes närhet.

Hon gäspar smått och sluter ögonen. hon ligger kvar med huvudet över hans rygg, hon känner sig trygg, varm pirrigt, ja en massa känslor. Men hon låter dem bara flöda, hon ler i sömnen som om hon tänker på något bra, roligt glatt. vilket stämmer. Hon undrande vad han tänker, känner. Men hon vågade inte fråga, eller skulle hon? hon öppnade ögonen igen och ser på honom, om hon berättade för honom, skulle han gå med i en flock, eller skulle hon vänta på honom? tankarna var så förvirrande men samtidigt berusande. Men att vara här, med honom var berusade, hon kunde inte hjälpa det, dessutom skulle hon göra vad som helst för honom, skulle han säga hoppa över ett stup så skulle hon göra det utan att tveka. Hon öppnade munnen och viskade - Zodiac... har du somnat?

Han försöker att inte tänka. Det gör honom bara förvirrad. Och han har varit förvirrad allt för länge att han vet att han inte gillar det. Han tänker bara på att han henne nära. Men han vet inte vad han ska göra. Ska han stanna med henne alltid? Vill hon ens att han ska vara nära? I den här gropen blir de mer eller mindre tvingande att ligga nära varandra. Han är en vandrare. Han trivs med det. Att avskärma sig från andra känns bra. Att slippa tänka. Slippa knyta band. Sen mötte han Wind.

Hennes röst rycker honom tillbaka till verkligheten. Ena örat vinklas bakåt mot henne. Han öppnar ögonen och höjer sakta huvudet och vrider på det och ser bak på henne.
"Nej, jag är vaken". Säger han och den vassa gula blicken söker hennes udda ögon. Det ena dolt av hennes lugg. Men han vet vilken färg det har. Och han är fascinerad av hennes ögon. Förtrollad av dem?

Hon nafsar honom mjukt på ena örat och drar med nosen genom hans päls igen på hans rygg. Hon sveper lite med svansen och tvekar bara någon sekund. - Det är något jag måste berätta. Hon var nervös men också glad, hon vill berätta vad hon känner, han förtjänade att få veta. Hon kände att hon skakade, så nervös var, eller så kanske hon inbillade sig att hon skakade. Han svalde och öppnar munnen igen - jag...

Han flinar lätt och ruskar på huvudet när hon nafsar honom i örat. Sedan ser han bak på henne igen. Lägger huvudet på sne. "Vad är det?" Frågar han och vet inte vad han ska förvänta sig. Att han ens förväntar sig något är löjligt. Han är löjlig. Flinet på hans läppar är borta. Han bara inväntar vad hon ska säga.
När hon sedan öppnar munnen och börjar tala. Men avbryter sig vet han inte vad han ska känna. Dumma känslor som ska komma och förstöra för honom. Han hade det bra. Sen mötte han henne. Är det så här det känns? När man vill ge hela sitt liv till någon annan.

hon rodnar, hon måste säga det så att han inte blir förnärmad eller att det låter konstigt. hon drar ett djupt andetag och öppnar munnen igen - jag gillar dig väldigt mycket och... hon stannar upp för att hämta andan. - faktum är att jag älskar dig väldigt mycket. Så nu var det sagt. hon älskar honom, och nu är hon riktigt nervös och vet inte hur han skall reagera på det här. Men hon kunde inte dölja det längre, hon drogs till honom, kemin mellan dem är så starkt, hon kunde känna det.

Han lyssnar på henne. Och kan knappt tro det hon säger. Han vill inte tro det. Men hans kropp och hjärna skriker åt honom att det är rätt. Det är sant. Hon är här. Hon vill vara med honom. Hon älskar honom...
Älskar?
Han reser sig snabbt upp. Benen gör det av sig själv. Och han slår huvudet i gropens tak. Han kvider till. Känslor. Han är inte bra på känslor. Han har alltid tagit avstånd till dem. Men han är heller inte den som flyr. Även om det kliar i benen. Att gropen plötsligt känns så liten.
Han ser på henne. Den vassa gula blicken speglar bara ... Ja, till och med det är förvirrande. Men hon är här. Han vill inte göra henne besviken. Öronen vilar mot hans nacke. Han försöker finna ord.
"Jag...". Han sväljer. Vilken tönt han är. IDIOT!
"Jag skulle ljuga om han känner annorlunda för dig". Börjar han och försöker tvinga kroppen att lägga sig ner igen. Försöker få musklerna att slappna av. Han är spänd som en fiolsträng.
"Jag... kan inget om sånt här. Men du..." Han sänker blicken. Vet inte om han vågar se på henne. Kommer hon förstå vad han vill få fram eller kommer hon se på honom som den idiot han är och förmodligen springa iväg och lämna honom här.

"Jag är inte bra på sånt här". Han känner sig som en vinglig liten valp. En oerfaren liten tufs som inte kan någonting. Som ser solen för första gången.
"Du får mig att känna så mycket. Känslor är vanligvis sånt jag tränger undan. För det är enklare... säkrare". Hon måste tro att han är en idiot så stor han är.
"Jag... Du...". Han är på väg att ge upp.

Hon ser på honom men hon ligger kvar, hon skulle aldrig lämna honom, hon kunde inte. Hon ser hur spänd han är och hon slickar hon på kinden, försöker få honom att slappna. - jag kommer aldrig att överge dig viskar hon i hans öra. Hon ser på honom och tycker synd om honom för att han har det så svårt att uttrycka sina känslor, men hon tycker att han inte är någon idiot. Hon förstår att det är svårt för honom. - Det är okej Zodiac, jag älskar dig precis som du är. hon slickar hon på nosen. För det är precis vad hon tycker, att han är sig själv och försöker inte vara någon annan. hon sveper med svansen och ser på honom, hon lägger sin ena tass över hans.

Hon gör det inte direkt lätt för honom. Han känner sig hemskt osäker. Men hon ser bara lugnt på honom. Hur kan hon vara så lugn när han själv håller på att gripas av panik. Pucko! Han har lyckats lägga sig ner igen. Att hennes ord, hennes närhet och hennes beröring kan få honom att känna så här.

Han ser på henne igen. Flinar lite snett. Hon är verkligen underbar. Han lutar sig närmare henne. Besvarar sedan hennes slick på nosen. På hennes nos. Öronen ligger fortfarande osäkert bakåt. Han lägger ner huvudet igen. Gnyr tyst till. Han gillar att ha kontroll. Kontroll över sig själv. Iställer får honom honom att känna så här. Som en liten oerfaren valp. Men hon är så fin. Han vill vara med henne.

Han kan inte uttrycka sig i ord. Kan inte uttrycka sig alls. Men han hoppas ändå hon förstår. Av hans svammel och att han besvarade hennes slick på nosen.

Hon ler kärleksfullt mot honom och slickar honom på hans nos igen. Att han slickade henne på nosen sade allt, hon förstod honom. Hon lutar sig närmare honom och lägger sitt huvud över hans rygg igen. - Du är underbar viskar hon till honom. Hon klipper lite med öronen och lyssnar på hans andetag. hon älskar allt hos honom,hon andas in hans doft och suckar lyckligt. Hon vill vara med honom hela tiden, hon ligger nära honom så att han kan slappna av, hon ser lugn ut på utsidan men inom henne var det fullt kaos. Känslor som bara for omkring och hon hade varit så nervös att hon hade säkert hade sagt något dumt om hon inte hade fått kontroll på nervositet.

Han försöker lugna ner sig. Försöket tänka på andningen. Försöker trycka tillbaka paniken som faktiskt sakta sjunker undan med allt det här. Han är fortfarande inte bra på känslor. Kommer nog aldrig bli det. Men kanske kan han försöka. Även om han förmodligen kommer få kämpa länge. Han kommer nog aldrig bli bra. Hans huvud blev förvridet redan när han var liten. Med pakten. Och som valp sedan klara sig helt ensam. Uppfostra sig själv. Klart det är så mycket som fattas honom när han inte haft någon som kunnat lära honom.

Han säger fortfarande ingenting. Men han låter en röd ros växa upp ur marken i jämte Wind. Utan taggar. Hans rosor är giftiga. Själv är han immun. Men förmodligen inte hon. Säkrast att ta det säkra före det osäkra. En tagglös ros. Vilken tur att han lärt sig manipulera sina rosor.

Hon ligger stilla, lyssnar på hans andetag, hon bara njuter av hans närhet, att lyssna på hans andetag vara nära honom får henne själv att finna ro inom sig. Hon riktar blicken mot rosen han låter växa fram bredvid henne, en tagglös ros, hon ler mjukt mot honom och ger honom en öm slick på kinden. - tack så mycket älskade. Hon böjer ner huvudet mot rosen och luktar på den, den luktar helt underbart. Hon ville ge honom någonting också men vad? det enda hon kunde var att kontrollera elden och prata genom tankar. Hon ser sedan på honom igen. - Hur mår du Zodiac? är du okej?

Han ler lätt när Wind ger honom en slick på kinden. Det är inte ofta han ler. Flin är vanligt för honom. Han vet fortfarande inte vad han ska göra. Han vet inte hur ofta och länge han kan vara med henne. Hon är med i en flock. Han är en vandrare. Skulle han kunna slå sig ner i en flock? Skulle det vara möjligt. Förut hade han kluvna tankar på om hans syster skulle låta honom komma tillbaka hem. Skulle han kunna se det som ett hem igen? Men Wind har raserat allting. Han mår bäst när han vandrar. Men just nu vet han inte om han kan skiljas från henne.

Hennes fråga får honom att åter rycka till. Han höjer huvudet och ser på henne.
"Jag är okej". Men hennes fråga har fått honom... orolig?
"Hur är det med dig?". Frågar han och tippar huvudet på sne.

hon ler ömt och klipper lite med öronen och ser på honom igen. Hon tänker inte tvinga honom att gå med i flocken, det är hans egna val, hon vet att han är en vandrare, och hon älskar honom honom för det. men det är som sagt hans egna beslut, vad han är beslutar så kommer hon alltid att finnas där för honom. Hon sveper lite med svansen och andas ut när han svarar att han är okej. - vad skönt, jag var orolig för dig., när han frågar henne hur hon mår så ler hon stort. - jag har aldrig mått så här bra.

Orolig för honom? Ser han så hemsk ut? Han rätar på nacken och ruskar lätt på huvudet. Försöker ruska lite sans i huvudet. Men sansen har han fått inse att han har tappat. Den tappade han när han mötte henne. Han ler lite snett åt henne.
"Det låter bra". Säger han när hon säger att hon aldrig mått bättre. Öronen klipper till på hans huvud och sedan spetsas de framåt. Han ser sedan på henne igen. Hon är väldigt vacker. Sedan lägger han ner huvudet på tassarna igen. Kanske kan de vila en stund nu. Men han är inte säker på att han kan. Han höjer huvudet igen och ser mot gropens öppning. Har dimman skingrats lite? Förmodligen kommer den inte göra det förrän till morgonen. Hans päls fortsätter att glöda sitt mjuka sken.

hon ler emot honom och sveper lite med svansen, hon klipper med öronen och riktar blicken ut mot dimman. Hon hoppades att den skulle lätta snart så att de kunde lämna skogen. Hon sneglar mot honom och hans päls glöder fortfarande. Hon slickar honom på nosen igen. - du gör mig lycklig Zodiac. säger hon med en kärleksfull röst. hon lägger ner huvudet nära hans huvud och ser in i hans ögon, hans ljusbruna ögon är så förtrollande. Hon känner lyckoruset flöda genom kroppen.

Han ser på henne. Kan inte riktigt släppa henne med blicken. Vill inte.
Kan inte. Hon är vacker. Han har nog alltid tyckt det. Sedan första gången
de möttes. För han har tänkt på henne till och från sedan dess. För han
tyckte om att prata med henne. Uppskattade hennes sällskap.
Hon säger att han gör henne lycklig. Han kan inte förstå på vilket sätt.
Men hon måste ha något i tanke med sina ord. Eller så kanske det bara
är något man säger när man tycker mycket om någon. Han ler lite snett
och besvarar åter slicken på nosen.
"Jag vill inget hellre". Svarar han. För han vill göra henne lycklig.
Han vill finnas för henne. Även om han inte kan vara en del av hennes flock.
I alla fall inte just nu.

[Han har gula ögon. :3]

Hon älskade att ligga nära honom, känna hans värme mot hennes kropp, hans doft som luktar en blandning mellan rosor och sol. Hon sveper med svansen och hon ville bara lyssna när han pratade, ja hon älskar allt med honom. Hon slickar honom på kinden igen och bara njuter... - jag skall göra allt för att du skall vara lycklig också älskling.

( Hehe okej, tyckte de såg ljusbruna ut på hans bild, men då vet jag att det är gula ögon han har :) )

Han ger henne åter en slick på nosen och smeker sedan hennes kind med sin nos.
Bara genom att hon finns där mår han bra. Hon behöver bara finnas.
Han suckar lätt. En nöjd suck.
"Du gör nog bara genom att finnas". Säger han och möter hennes blick.
Hans vassa gula ögon försöker åstakomma en så mjuk blick som han kan förmå.
En utmaning för honom. Att känna så mycket.

[Haha. xD Jag som i flera inlägg beskrivit hans vassa gula blick. xD]

Hon suckar nöjt och lyckligt. Hon ligger stilla och lyssnar på hans andetag, sluter sina ögon och låter sömnen ta iväg henne till drömmarnas värld. Hon kan känna hans värme, hon har aldrig känt sig så här lycklig på länge.

(Hoppas det är okej att jag spolar fram lite så det händer något ;) )

Hon vaknar upp med ett ryck, trots att hon är yrvaken så försöker hon ändå se sig omkring vad det var som hade väckt henne. Hon kastar en blick på zodiac som verkade sova djupt. Hon ler lite för sig själv, hon ville inte väcka honom och dessutom så var det nog inget farligt. Men något inom henne sa att hon borde kolla för säkerhetens skull. Hon reser sig upp så tyst hon bara kan för att inte väcka Zodiac. Hon sträcker lite på sig och ruskar på huvudet för att bli lite klarare i huvudet. Sedan går hon tyst ut ur sovstället.

Dimman hade lättat lite, men det var fortfarande svårt att se någonting, Hon slickar sig om nosen och önskade att hon kunde göra något åt dimman, Hon tar några steg framåt men fortfarande så hon har sovstället under synhåll, hon känner en sträv vild lukt i nosen, en bekant doft och i ögonvrån ser hon hur något stort, svart och blänkande kommer emot henne, Hon tar ett språng åt sidan men känner en svidande smärta på höger lårben och hon gläfser till högt och gällt. Ett stort brummande vrål hördes nära henne och allt hon kunde se var en stor svart skugga bland dimman.

( hehe, glömska jag... ^^)

[hehe. Det är okej. :3]

Han somnade och sömnen tog honom i tass. Det är inte ofta han somnar så djupt. Men det hade ju hänt en hel del under dagen. Han sov drömlöst. En väldigt utvilande sömn. Det behöver han verkligen. Det är faktiskt underligt skönt att sova. Men hela tiden hör han röster i huvudet. Även om de är vaga och blurriga när han sover. Rosorna har alltid koll. Varnar honom om det skulle hända något.

Men den här gången är det något helt annat som väcker honom. Wind's röst som tjuter i smärta. Zodiac flyger upp så fort att han ännu en gång slår huvudet i gropens tag. Han kvider till men hinner inte tänka på det. Han flyger ut ur gropen och ser Wind. Skadad. Han fryser fast. Men ett högt vrål tinar hans lemmar igen och han reser snabbt ragg och hans klor och tänder börjar glöda just som han kastar sig mot det stora mörka monstret och hugger i vad han får tag. Tjock päls slår honom i ansiktet men han får ett ordentligt grepp och monstret vrålar till, denna gången av smärta när solens stekheta värme bränner dess skinn.

Han vet inte hur länge han hänger där när monstret försöker ruska honom av sig. Blod fyller hans mun och strupe. Monstrets blod. Han tappar greppen och slungas iväg en bit. Han landar dock på tassarna. Hostar ut blod som inte är hans eget. Sedan kastar han sig mot monstret igen. Igen får han grepp och hans tänder och klor bränner monstrets päls och skinn. En doftblandning av rök och blod och bränt kött tar upp platsen.

Han slungas iväg igen. Hostar ut blod som inte kommer från honom. Men denna gången kommer monstret mot honom snabbare än han hinner reagera och smärta sprider sig från korsryggen och han tjuter av smärta. Den gyllene pälsen fläckas av blodrött. Zodiac omsluter sig själv och monstret av rosrankor. De bildar en mur runt dem och sluter sig över dem. Så tät att man inte ser in. Och inuti regerar mörkret. Sen syns ett starkt ljus från inuti roskokongen. Sedan blir allt tyst och stilla. Sedan försvinner rosorna ner i marken igen. Monstret är död. Ligger där orörlig. Zodiac är även han orörlig. Fortfarande fast i monstrets käft.

[Kunde inte sluta skriva. x3 Sorry]

Hon kunde se det stora svarta monstret närma sig henne, hon känenr smärtan i låret men hon skulle inte tveka att strida mot monstret, men innan hon reagerar så hör hon ett högt vrål och ser Zodiac komma farandes och attackerar monstret.

Det går så fort att hon hnner inte riktigt med, men hon ser hur han slungas iväg två gånger och när han spottar ut blod så sticker det till inom henne, rädd att det var hans blod.

Hon morrar högt och reser ragg och blottar tänderna när monstret närmar sig dem igen, hennes ögon börjar glöda och hon känner hur ilskan och leden väcks inom henne. Hon skulle bränna det monstret, hon morrar högre och samlar all värme runt omkring dem, och skall precis frammana en eldboll när hon ser hur Zodiac skapar stora rosrankor runt sig själv och monstret.

Hon tappar fokus på sin attack och rusar fram mot rosrankorna, men hon stannar på ett avstånd eftersom de hade ju taggar på sig och hon försöker se in men hon kunde inte se något. Hon gnyr och känner paniken komma krypandes längst ryggen. - ZODIAC!! ropar hon högt i ett febrilt försök att få veta att han okej. Men helt plötsligt så lyser hela roskokongen upp och hon backar undan några steg och vrider undan huvudet av det starka ljuset.

När det starka ljuset har försvunnit så ser hon hur rosorna försvinner ner i marken igen och hon riktar blicken framåt och ser hur monstret ligger död framför henne, med ZODIAC!! i munnen. Hon kvider till och rusar fram till honom, tårarna rinner nerför hennes kinder och hon snyftar högt. hon visste inte hur, kanske berodde det på adrenalinet i kroppen, men på något sätt fick hon loss Zodiac från monstrets käftar.

Hon tar ett försiktigt tag i hans nackskinn och drar undan honom, till sovstället, ifall monstrets hade någon med sig och den ligger på lur någonstans. Trots sin egna smärta så lyckats hon dra in honom till säkerheten in i sovstället igen. Hon böjer ner huvudet och slickar honom på nosen och över ansiktet. - Kämpa älskling. hon snyftar högre och skakar hela honom. - Du får inte lämna mig, jag älskar dig, vi hör ihop du och jag.

Hon visste inte vad hon skulle göra, hon hade inga helande krafter och flocken var ju alldeles för långt bort och chansen att någon skulle komma hit var väldigt liten. Hon tvekar, men hon vågade inte lämna honom här ifall någon skulle hitta honom och ge sig på honom, men han har mer chans att överleva om han får helande. Hon ger ifrån sig ett sorgset högt yl, och hoppades att någon skulle höra henne, någon från flocken kanske? Hon vänder sig om och går in till honom igen och där inne lägger hon sig ner bredvid honom och lägger huvudet över hans hals, drar in hans doft i nosen och snyftar. Hon hoppades och bad om ett mirakel.

( hehe Försökte få med så mycket jag kunde hur Wind känner osv, jag hoppas att jag fick med det :) )