Yrjö kände igen Varya och slöt på tysta fötter upp med henne. Men hon kunde knappast ha blivit överraskad. Dimman låg tunn runt omkring dem, virvlade för varje steg och väjde för deras framfart. Yrjö hade sett vännen på håll och insett att de inte talats vid ordentligt på länge. Vännen. Det var ett märkligt ord, men han gillade Varya. Det kändes som om de hade mycket gemensamt.
"Varya, Varya," nästan på ett melodiskt vis uttalade han hennes namn. "Vad grunnar du på?"
Blicken gled neråt, mot halsbandet med medaljongen som hängde tung runt hennes hals. Den hade han noterat förr, men inte kommenterat på tidigare.

Den lätta dimman föregick honom alltid. En ledtråd för den som visste, för den som väntade. Men ändå såg hon inte på honom förrän han kallade hennes namn. Sättet han talade på påminde henne om hennes svunna barndom; samma melodi i rösten som hennes mamma. Varya sågs hans vandrande blick och log mjukt mot honom.
     “Kärlek,” svarade hon med stämma som vittnade om både längtan och sorg. “Har du älskat någon, Yrjö? På riktigt?” Varya visste inte om hon gjort det, eller om hon gjorde det. Var hon ens kapabel till det? Hon hade inte trott det, men nu var hon inte lika säker längre. Halsbandet runt hennes hals ingav trygghet, som att hon visste att hon hade något att komma hem till vad som än hände. Men verkligheten var inte densamma, och hon vågade inte låta sig tro något annat.

Kärlek. Yrjö log men ett litet veck bildades över hans nos. Det lät befängt, det där. Kärlek. Yrjö hade inte mycket övers av sitt hjärta åt andra. Nomë, kanske. Han älskade henne som en bror älskar en syster. Älskade han Blair? Nä, den tanken fick honom nästan att fnissa till.
"Kärlek. Samma kärlek som gav dig det där?"
Yrjö nickade mot hennes halsband i ett hopp att avvärja hennes fråga. Det var ingen vanlig present. Han visste inte vad han skulle svara. Det kändes så dumt, men han visste att han kunde lita på henne också. 
"Mig själv," sa Yrjö efter en liten stunds tystnad med ett klingande skratt. Han skämtade, men i orden fanns en sanning. Vem var han utan sig själv? Utan äkta uppskattning för det egna jaget? Ingen, troligtvis. 
"Nomë, också. Min syster."
Yrjö drog sig lite närmare henne, kanske för nära enligt mångas tycken. Men leendet var för en gångs skull vänligt, och kanske lite nyfiket. "Vad är det för kärlek du har i sinn?"

Varya log vad som liknade ett blygsamt leende när han gestikulerade åt hennes halsband. Men sanningen var att Varya var stolt. Hur kunde hon inte vara? Månstenen skimrade och glittrade finare än någon ädelsten hon någonsin sett. Handgjord av den hon ä-
     “Mig själv.” Hon skrattade bubblande med honom. Det fanns en ömhet i blicken när hon fångade Yrjös, och hon mötte hans närmande med sitt egna. Något med honom var så familjärt, fick henne att känna sig som om hon vore i sällskap av en gammal vän. Det var så lätt med Yrjö, och så svårt med resten av världen.
     “Åh,” suckade hon drömmigt. “Du är lyckligt lottad, Yrjö.” Blicken föll neråt, sökte efter medaljongen igen. Ett nästan illmarigt leende tog vid i det bleka anletet igen.
     “Jag försökte döda honom,” antydan till skratt kunde höras i stämman, “och ändå… Ändå så ser han på mig som att jag är det vackraste, renaste, ljusaste.” Varya hade aldrig varit dålig på att hålla tillbaka sina känslor, men det var omöjligt att inte lägga märke till värmen i hennes ord. Hennes blick tindrade hänfört när den mötte Yrjös igen.
     “Han är den enda som förlåtit mig för allt jag gjort. Den enda som förlåter allt jag kommer komma att göra.” Varya pausade ett ögonblick, lät hennes ord sjunka in.
     “Han är min att förgöra. Är det inte det mest romantiska du hört?”

Först lyfte Yrjö ögonbrynen åt Varyas ord, men leendet spreds åter över hans läppar när hon fortsatte. Den enda som förlåtit henne, som kommer att förlåta henne. Yrjö visste inte varför, men han tänkte på Blair. 
"Åh, Varya," log han brett. "Även efter allt det här, efter allt vi kommer göra. Kommer han förlåta dig?"
Yrjö visste inte varför, men han hoppades att Blair skulle förlåta honom, också. För vad han än skulle göra. Se honom som något ljust och vackert.
"Du försökte döda honom..." ekade han med en lätt frånvarande röst, leendet som förevigat. "Är du inte rädd han kommer försöka döda dig?"

Varya suckade igen. Längtan speglades i den, liksom i hennes blick.
     “Döda mig...” Hon smakade på orden, försonades med idén. Den skrämde inte henne, och hade heller aldrig gjort, men nu fanns det nästan en trygghet i den tanken. Kolzak hade kunnat döda henne då, och han skulle kunna döda henne när han så ville, men det skulle aldrig hålla henne borta. Det fanns inget som skulle hålla henne borta från honom nu, hon skulle inte tillåta det. Inte ens om det innebar döden.
     “Om det är vad han önskar, så skulle jag möta hans käftar med ett leende.” Varya slet blicken från dimmvargen och upp mot himmelens mörka avgrund. En stund av tystnad förflöt, men hennes leende tynade aldrig bort.
     “Det måste väl vara den renaste formen av kärlek. Att dö för den man älskar.”

Yrjö log åt hennes ord. På något vis resonerade han med det hon sa, men på ett annat sätt. Blair ekade i hans tankar igen och Yrjö försökte skaka bort honom. Märkligt. Yrjös skarpa leende mjuknade.
"Dö för den man älskar," ekade han ännu en gång, för sig själv. Hans blick blev frånvarande när han såg upp mot den mörka himlen. "Den slutgiltiga kärleksförklaringen. Ett starkare tecken på kärlek finns det inte."
Yrjö visste att han inte skulle dö för någon. Inte nu, inte snart. Om han dog för någon skulle det bli för honom själv. Ändå kittlade tanken på mörkbrun päls med bruna fjädrar hans sinne, ett snett flin, de där gröna ögonen som var för gröna. Tystnad igen, men inte obekväm. Yrjö njöt av Varyas sällskap. Han kände sig öppen runt henne, som om hans inre tankar bara vällde ut utan motstånd. Det var lugnande. Han kunde lita på henne, och det visste han.

[Avslutat]