Mjukt klev han över rankorna som erövrat den nedbrunna skogen, tydligt kunde han se Lövskogen resa sig likt en vägg inte långt framför honom, och åt nordväst stod Kaiwood likt en fästning. Hans avsikt var att röra sig mot den plats han hittills bara hört talats om. Där visdom hölls hemlig för egennyttans skull, där ting blivit viktigare än kollektivet. Och där kyla och hunger motats bort från vardagen som om dessa urkrafter bara kunde glömmas. En väsande utandning lämnade honom då han tänkte på det. Han hade funnit några intressanta vargar nu, ett fåtal som inte låtit sig luras av nymodighetens glamour. Eller som låtit sig luras av honom. Han såg fram emot att förädla de alla, tillåta de bli sina bästa jag.
Något ljust skymtade mellan gröna pelare och han saktade av på farten. Hade inbillat sig att han varit ensam men inte mer än ett stenkast bort reste sig en annan varg. Stor och reslig, märkt av livet om än han ej tycktes gammal. Fenris flinade och rörde sig målmedvetet emot främlingen.
"Godafton, mitt namn är Fenris."
Hälsade han och stannade på ett respektfullt avstånd. Tippade huvudet lite på sned och studerade hanen med en beräknande blick.

[Molok]

Molok hade sökt sig bort från Skuggfall för att hålla sig undan från alla individer, men det kändes nästan som att han hade träffat mer personer här i skogen än vad han gjort där. Det gjorde honom irriterad. Och som om allting var emot honom, verkade det som att han skulle stöta på ännu en.

Bara meter ifrån honom hade han skymtat en siluett från en annan individ. Det var en ljus hane, större än han själv med ögon kalla som is. På hans läppar fanns där ett flin, ett flin som nästan direkt triggade igång Moloks irritation än mer. Vad var det med folk och deras beteenden.

"Godafton, mitt namn är Fenris."

Den andre talade på ett språk som lät väldigt präktigt och Molok rynkade på näsan samtidigt som han höjde sitt ena ögonbrynet. En låg suck lämnade honom samtidigt som han nickade i en hälsning. Han hade varken ork eller lust att skapa ett bråk just nu och därför valde han att spela med den andres artighet.

"Molok."

Han kunde svara på den andres frågor, men att han själv skulle driva på konversationen? Nej. Det fick den andre stå för, det var trots allt denne Fenris som hade påbörjat samtalet.

De två, inte alls särskilt pratglada hanarna, stod en inte allt för lång stund och flexade framför varandra. En underlig, utmanande stämning låg i luften och ingen av dem tycktes vara den sorten som backade. Samtidigt var samtal, eller för den delen allmänt hyfs, inte något som verkade komma naturligt. Efter några ögonblick av iskallt synande av denne Molok, från topp till tå, släppte Fenris fram ett dovt hummande innan han satte kroppen i rörelse igen. Vissa var helt enkelt inte värda besväret.


[Avslutat]