Publikens dånade var öronbedövande. Högre än hjärtats hysteriska slag, högre än skadornas bultande, högre än sorlet i huvudet som svallade fram och tillbaka mellan äntligen och vad har jag gjort?
Det var overkligt. Ofattbart. Hon hade gjort det. Nått målet i slutet av den långa tunneln.
Malvado var död.
Runt omkring henne skälvde världen av applåder. När de väl kom ut från scenen så föll sorlet bort, ersatt av kamraternas andehämtningar. Hon såg på dem. Hennes flocksyskon. De som tillsammans hade dräp förrädaren, hade hjälpt henne nå hämnden hon så gärna velat ha. Att ge igen för hur värdelös och obetydlig Malvado hade fått henne att känna sig när han vänt dem ryggen för att vara med sin hynda.
Men varför var hon då så tom?
Hon såg på de andra. ”Vi gjorde det.” sade hon högt, nästan som om hon inte trodde det själv. Smaken av blod klingade skarpt på tungan, ett tyst vittne som talade utan ord.

[Privat för de devils som vill ;D utspelar sig typ direkt efter kampen]

Umbra kastade en sista blick över axeln, på väktarna som äntrat arenan bakom dem för att hämta ut de döda, innan han själv travade ner i det undre galleriet tillsammans med de andra närvarande Devils. Han flåsade ljudligt, med tungan hängande utanför munnen. Den tunga andhämtningen var inte så mycket från utmattning som av adrenalinet som pulserade i hans ådror. Malvado och Mivria hade båda varit starka motståndare, men i en strid så skevt vänd till Devils fördel så hade de gamla vargarnas erfarenhet inte spelat någon större roll i längden.
     I ett försök att hålla energin uppe, hålla ruset levande, så travade Umbra runt utrymmet som Devils kommit in i. Ett raskt cirklande med blicken avlägset riktat framåt. Inte för att det hjälpte – det hjälpte aldrig – men han kunde ju önska. Känslan skulle snart försvinna igen. Det gjorde de alltid. Han hann dock inte mer än något varv förrän han blev ryckt ur bruset i hans inre utav Stormvinds röst. Han saktade in och vände blicken till henne.
     "Hur känns det?" Frågan i sig kunde varit omtänksam, men ställdes i en närmare lättad ton. Han ville veta. Ville veta om det rus som snabbt rann av honom igen var något som de andra skulle känna länge.

"Hur känns det?" hörde hon Umbra säga, ett allt mer avlägset ekande. 
Hon hade trott att svikarens död skulle vara ett inferno, ett svall, en jordbävning; något övermäktigt, något så starkt att det skulle skaka hela hennes väsen. 
Istället var hon en ocean. Ändlös och stilla, och varför kände hon sig så tom?
Hon hade precis dödat sin far. Himmel. Lusten att kräkas steg i halsen och hon svalde reflexmässigt. 
Hon var en ocean. Nej, ett hål. Något tomt och ihåligt som inte kunde bli fyllt med allt blod i världen. 
Hjärtslagen ekade i huvudet. Hon hörde knappt sin egen röst.
"Jag.. jag vet inte." orden var små. Förbryllat såg hon på Umbra, som om hon inte var säker på om det ens varit hon som sagt dem. 
Hon var tom. Det fanns inget att känna för att håligheten hade slukat allt och sprungit läck; hennes innehåll sipprande från springor och sprickor tills inget återstod. Hon öste och öste men hon var tom. 
"Borde jag känna något?" genuint undrande, men det var samtidigt som om hon satt på andra sidan en osynlig barriär och frenetiskt rev klorna blodiga och vrålade utan ord; det var bara inget som kom ut. Inget, för allt var slukat och allt sipprade ut mellan blodiga hål i henne som bara hon kunde känna. 

[Valfritt att fortsätta svara! Vi kan också klassa rollet som avslutat om ingen annan vill svara C: ]