[Ensamroll, Esk och Ajodelle]

I början hade det varit smärtsamt att se, när månen följt dem i sökandet efter skydd för natten så hade Ajodelle mest gråtit. Varje natt som månen sken starkt, så grät hon över sina måntecken. De lyste knappt, de var blanka, och falnade, ju mer hon tycktes tänka. Åtminstone tyckte han att de falnade, och Esk visste inte varför. Han var inte så insatt, faktiskt. Ajodelle var retlig, mer för var dag, men Esk hade stort överseende och stor respekt. Han må inte förstå henne, men han visste att hon led svåra kval så han lät henne hållas. Han var även tyst om det, och hans tålamod sinade inte, för han var för mån av att se henne må bra. Hon skulle må bra, om hon bara fick återförenas med sin far, som hon sagt att hon skulle. Det var nog allt som krävdes, ville Esk tro, och han trodde lika starkt som han hoppades. Om dagarna verkade hon frånvarande, mer och mer, men han tvivlade inte på att hon endast bearbetade saker som hänt - och hon var tystlåten om den biten. Hon sade inte så mycket, förutom i ångesten. Då ylade hon mest, och Esk hade erbjudit henne stöd, han hade tröstat henne och lyssnat. Ändå var han inte mycket klokare när det kom till Ajodelle. Medan Ajodelle närmade sig sin station, var samma fallet för Esk. Han hade tagit en omväg för hennes skull, vilket verkligen var värt det med tanke på att hon definitivt skulle komma tillbaka på banan och må bra, i sinom tid. Det kunde Esk garantera, för hon var ju så ung. Hon hade hela livet framför sig, som han sagt. Det fanns inga tvivel, ens när det började dra ihop sig. Ajodelle gick snabbare, nu när landskapet viskade att de var nära. 
  "Så va'äre exakt du ska, Ajodelle?" frågade Esk stadigt, med klar och uppmärksam blick.
  Hon travade på, och Esk var strax bakom henne, bara de längre benen till tack. När han tilltalade henne saktade hon motvilligt ner för att möta hans blick. Tja, hennes landade väl mer på hans haka, hon kunde inte möta ögon så klara.
  "Det är inte jättelångt härifrån", tvekade hon. "Men jag tror att det är bättre om jag går sista biten själv. Om jag minns, och så..."
  Esk såg forskande på den unga. Han log snabbt.
  "Då äre väl litte bättre om jag följer dig", menade han. "Du verkar inte ha stenkoll, hörru."
  Ajodelle hade ett outgrundligt ansiktsuttryck och det var svårt för Esk att tyda det, men han gick jämsides och försökte åtminstone.
  "Hm?" fyllde han i tystnaden som var konstig på ett sätt han inte ordentligt kunde sätta tassen på.
  "Tack för hjälpen", sade Ajodelle, och det lät motvilligt. "Men du kanske ska gå nu."
  Esk log. Kanske hade han bara blivit fäst vid henne. Men såsom han respekterat det hon sagt tidigare, gjorde han likaså nu. Så med huvudet på snedden nickade han åt henne.
  "Du behöver absolut inte tacka mig", sade han i en genuin önskning. "Så stå på dig, du. All lycka, Ajodelle!"
  [Litet perspektivbyte...]
  Ajodelle vred på huvudet när han var klar. Hon grimaserade, med ansiktet bortvänt. Till slut styrde hon stegen mot Esk, väldigt hastigt, och la huvudet mot hans krage. Ajo insåg att hon skulle sakna honom på något sätt. Tills hon hittade Vitae, om Vitae ens var kvar. Tills dess skulle hon vara ensammast i världen och det gjorde henne rädd att tänka så.
  "Hoppas du hittar Ivo", sade hon tyst och harklade sig, backade, backade lite till och vände sig om.
  Hon ville verkligen inte se tillbaka, för hon behövde inte känna mer tomhet. Ajodelle avlägsnade sig, men till slut kunde hon inte hålla sig. Hon sneglade bort mot Esk, han lunkade i motsatt riktning med blicken till synes fäst framför sig. Den tudelade svanstippen vaggade utom synhåll till slut - och Ajodelle började, allteftersom hon utforskade, känna igen landmärken. Minnesbilder av där hon sett mamma i mardrömmarna svepte för näthinnan där hon gick. Till slut, till slut, kände hon igen en plats där hon och Atheala hade lekt. Ajodelle fortsatte, och hon hade bitit Ephie i svansen... där. När de var små. Det var hur länge sen som helst, men där var grottan. Grottan, där Ajo senast sett Vitae. Näe. Inte nu. Ajodella fylldes av kyla. Hon backade hastigt, in i ett träd. Sedan sansade hon sig och skyndade därifrån, för hon kunde inte möta Vitae. Inte nu. Skymningens dunkel spelade till hennes fördel, och hon försvann in i det. Hon måste påbörja sitt arbete nu, och det fick inte störas. Hon saknade inte ens Vitae, tänkte hon. Hon saknade ingen. Tänkte hon. Hon var för upptagen med andra tankar för att kunna dubbelkolla om det var sant. Däremot var inget relevant just nu om det var sant.