En hane med en lång lugg kommer gående mot vattenfallet. Hans skära tunga hänger utanför munnen och han flämtar av ansträngning. Han rör sig snabbt längst med stigen och han hörde bäckens porlande vatten i närheten. Han slickade sig snabbt om nosen och harklade sig, halsen var snustorr och skrek bara efter vatten.

Det kändes som en evighet, trots att det kanske tog mindre än fem minuter att komma fram till bäcken, men till slut kom han fram. Den stora gråa hanen går ner mot vattnet och känner den mjuka våta mossan under sina tassar. Han fortsätter att gå ut tills tassarna täcks av vatten och då stannar han och böjer ner sitt huvud och dricker vatten med långa djupa klunkar, en suck av njutning kommer från hans läppar när vattnet svalkar hans snustorra hals.

Han dricker länge och väl tills törsten har gett med sig, han höjer lite med huvudet och slickar sig om nosen med sin skära tunga, Sedan låter han bakbenen och frambenen sjunka ihop och han lägger sig ner i det svala sköna vattnet. Han sluter ögonen och ligger helt stilla och bara njuter.

Han hör och ser inte om det skulle dyka upp någon nu, han är helt i sin egna värld. Tankarna bara flyger runt i hans huvud, han försökte trycka undan dem men det hängde envist kvar.

(paxat till Fallulah)

(Ledsen för min IT, men var tvungen att ta några meningar från ett annat rollinlägg, sorry<3 haha xD)



De nätta tassarna sjönk ner i våta löv varje gång de trampade på marken.
En svag dust av dimma flöt mellan de frostbitna kala träden, och skapade en stor mystik.
Vinden var isande kall, och lät sin andedräkt blåsa genom skogen.
En silvervit lock fångades av vinden och lät sig lekas med.
Locken tillhörde en man, och manen tillhörde i sin tur en tik.
Hon var rosa, slank och med en stor, yvig svans.
Giftrosa, mörkare själafönster.
De såg sig omkring i skogen och nosen vädrade i luften.

Sedan satte hon fart, sprang mellan trädstammarna.
Hon flög fram, med blicken fäst vid en stam långt borta.
Tassarna trummade rytmiskt mot marken, ökade hela tiden.
Hon ville bara springa, bort från allting.
Bort från förföriska hjärtekrossare, bort från suriga lurendrejare.
Bort från ansvaret att uppfostra en valp, bort från alla bördor som tyngde hennes smala skuldror.

Innan hon visste ordet av, rann tårarna längs hennes kinder.
Hon ville stoppa dem först, men sedan lät hon dem flöda.
Ingen kunde ju se henne här, djupt inne i skogen.
Hon hulkade inte som i bölande gråt, utan sprang bara tyst med randiga kinder.

Ökade stegen mer och mer, tills hon inte alls kunde kontrollera vart hon sprang.
Hon slöt ögonen och lät känslorna flöda, falla ner över hennes kropp.
Tassarnas trummande och de hetsiga andetagen var det enda hon hörde över bruset i öronen. Fartvinden.
Det kändes skönt att släppa allt sådär, inte bry sig om ifall man sprang rakt in i en trädstam eller inte.
Hon orkade inte bry sig.

Bördan hade byggts upp sakta, långsamt tyngt ner henne mer och mer.
Tills allt rasade samman, nu.
Ovetande om att hon råkade springa ner rakt i en bäck, fortsatte hon med vattnet vinande om tassarna och tårarna strömmande.
Snart kollapsade hon i vattnet, med de vita lockarna stod som en sky och inramade hennes våta ansikte, innan de flöt ut över ryggen på henne eller lade sig på vattenytan.

Hon anade inte ens att hon landat i vattnet bara cirka en meter ifrån en annan individ som också njöt av vattnet.
Tårarna droppade och blandades sedan med bäckens porlande massa.



(Ledsen för sent svar! :3 Och du får ursäkta Lulah – hon brukar inte alls bete sig såhär :S )

han fortsätter att tänka, han hade bara sina minnen kvar, minnena av den vackraste tiken han hade träffat. han hade varit ung då, hon också. Men han föll som en fura för henne. han ville att hon skulle komma tillbaka, men han visste att det skulle vara omöjligt, han skulle inte få se henne förrän han själv gick vidare till nästa liv. Han sveper lite med svansen och ser ner i vattnet och betraktar sin spegelbild. Ärr prydde hans nosrygg och rygg, och ena bakbenet. den långa luggen hängde mjukt över hans ögon och nos och hans ögon hade ett neutral kyligt glimt i sig. han höjer blicken när han hör plaskande i närheten och han får snart syn på en rosa varg som kommer springandes emot honom. han ser en smula undrande ut, springer hon ifrån någon eller vad är det som har hänt? han reser sig upp, beredd på att försvara sig och den rosa ifall det är fiender efter henne.

putt^^

OFF: gaaah - hatar gamla bortglömda roll T_T
Vad ska vi göra? Rolla klart fast det är höst? :3 SORRY<3

ja, vi kan ju rolla klart det här eller börja om på ett helt nytt :) Vad känner du för? :)