||Yoru||
Himlen var full av vackra färger den här tiden på dygnet, solen stod lågt och skulle snart skymmas bakom trädens döda siluetter, några få fluffiga moln åkte över himlen och även dem färgades av det dämpade ljuset. Det skulle inte dröja länge för mörkret att sänka sig över den döda skogen. Mörka döda stammar välkomnade honom, eller stängde honom ute? Marken gav vika under hans tassar och lämnade ifrån sig stora tassavtryck i den svarta jorden. Den bruna gestalten fortsatte vandringen mellan de döda träden. Såg sig om och lät sig svepas med minnena. Hur många gånger hade han inte lekt i den sänkan? Eller tävlat upp för den backen? Hur många gånger hade inte hans syskon puttat honom ner för den sedan när de var avundsjuka för att han oftast vann?

Vinden lekte med hans päls och fjäderkragen runt hans hals. Det frasade mjukt i de gröna fjädrarna och det gula ögat såg sig om. På platsen som förut hyste så mycket liv fanns nu bara död. Inte ens bytesdjur eller fåglar begav sig in här. En dimma låg nu på platsen. Inte allt för tjock och hög utan bara längs marken. Det ärrade huvudet vreds mot ett tjockt träd, eller det som förut kunde ha räknats som träd, det som nu bara kunde räknas som ett lik. Ett lik av ett träd. ett minne blott. Han mindes alla lekar han och hans syskon haft. Lekt kull, kurra gömma. Ja allt.

Han lät vinden dra genom skogen, samla dess dofter till honom. Men inget, inget förutom de döda träden. En suck lämnade varelsen som åter fortsatte på sin resa. Resa vart? Mot öknen kanske? Det skulle vara ett perfekt ställe för honom. En varm plats med mycket sand. Fast där bodde Devils. Han fortsatte fundera medan han gick.

Döda skogen, en plats som verkligen gör upp för sitt namn.
Var man än såg så var det dina ögon fångade upp skogens döda syn, den var nog inte död till grunden men träden verkade inte längre kunna gro sina sprakande löv. Han kunde inte minnas att han ens någonsin sett denna skog i en grön blom. Däremot minns han fortfarande dess historier, då inte om flocken som finns här inne utan om hur denna skog en gång i tiden var lika grann som Lövskogen.
Dom röda ögonen gled över platsen och sedan upp emot dess nakna spretande kronor. Vindarna var vaga här inne men trotts det så kunde han höra dess sorg. Samma sorg som viner igenom Lövskogen idag. Han kunde inte påstå att han tror dessa historier, det räcker att bara se dess sorgsna skuggor och tjut. Någonting hemskt hände denna skog, dom hade berättat om en gigantisk brand, en brand så fruktansvärd att den bara kan ha blivit skapad av Gudarna.

Gudarna ja.
Yoru stannade upp vid ett större träd och granskade dess svarta stam och vädrade vagt vid dess sotiga mörka stam. Ett eld av hav som hade slukat dess stolthet och vackra prakt. Kanske var det så att Gudarna hade känt svartsjuka, svartsjuka över att de som vandrade nedanför dom hade det vackrare än dom hade det. Det verkade nästan som det, så mycket som hade hänt på dom senare åren så började han förstå. Dom sökte makt hos individerna i detta land, dom sökte efter deras respekt och tro. Han hade svårt för att dom handlade rätt, att sätta skräck i sina skapelser var väl inte sättet man får respekt på. Mer avsky än skräck.
Han tog ett djupt andetag och fortsatte framåt i den tjocka dimman. Doften om honom var som vanligt dold och sättet han tog sig fram på var lika dolt och tyst som hans doft. Han smälte in med dimmans mystiska sken och det såg ut som om att han gled fram med den. Ohörbara steg och ingen doft, ett andeväsan av skogen skulle nog många ta honom för. Intressant tanke då han lika gärna skulle kunna vara av de slaget. Försvinna lika fort som han dyker upp.

Någon var på väg emot honom, det hade han hört länge nu och kunde tydligt höra hannens steg. Doften av honom hade han känt bra länge nu men aldrig riktigt lagt intresse i det. Kanske gjorde han inte det nu heller men vindarna och dofterna talade tydligt om att han inte var långt borta. Skulle bara ta några minuter så skulle han passera den vita vålnaden. Ninjan beslöt sig för att stanna kvar på sin plats och slöt ögonen. Lät ett par vaga vindar smeka det skadade trädet för att sedan försvinna. Trotts att vindarna inte var med honom just nu så hade han ett sinne som var starkare än vanliga individers. Han hade en medfödd mekanism som gjorde honom överlägsen i mycket oavsett om det önskades eller ej, och denna gång ville han testa det utan vindarnas hjälp. Han hade tidigt känt av att det var en vindbärare som kom igenom den mörka skogen. Något som skulle kunna bli intressant men först ville han ta reda på själv utan att avslöja för mycket. Det den andre skulle se framför sig var en stor vit varghanne med en mörk mystisk blick. Yoru hade tidigt lärt sig stöta undan sina krafter utan att någon av de samma egenskaper skulle kunna känna av vad han bär med sig för element. Effektivt i överraskningsattacker.
Telepatin hade han redan i en mur som ingen skulle tränga igenom, inte utan hans tillåtelse.

En vit stor hanne med ett par mörka gåtfulla ögon.

[Derp ja xD]

Hanen fortsatte tyst vägen fram, nedsjunken i funderingar. Devils, en ond flock. Fast ändå civiliserad, mer civiliserad än andra onda flockar. I alla fall i hans ögon, eller öga. Han skrockade lågt åt sin egen tanke innan han fortsatte. De fascinerade honom litet. Speciellt historierna bakom grundaren och den forne ledaren, och den nuvarande ledaren. Jo de historierna hade han hört som barn. Spring inte för långt så du springer på en devil. Hans syskon hade vettskrämt sprungit till sängs när de hotade, höll sig alltid inom ramarna, förutom han och en av hans systrar. De hade blivit uppfostrade av modern, inte fadern. Modern en ond, men dock lugn varg. Skrämmande lugn.

Hans tankebanor avbröts av att han plötsligt kunde se ett par röda ögon i dimman. förvånat stannade han till. Hur kunde han ha missat den individen? En vit hane som nästan smälte samman med dimman. Han hade inte missat någon doft i skogen, vinden hade fångat dem dofter som funnits där. Han förde främlingens doft mot sig med hjälp av vinden, men inget. Var det en av skogens andar? Nej, han trodde inte det. Han tog några steg närmre.

"Var hälsad främling" sade han med den mörka stämman. Han hade en lugn röst och det gula ögat granskade den vita gestalten. Hans ställning var varken överlägsen eller undergiven. utan neutral. Lugn.

Med jämna andetag lyssnade han till omgivningens ljud. Dom var få men karaktärsfyllda, inte som i någon av dom andra skogarna där man städnigt kunde höra någonting. Nej det var få egna speciella ljud. Men det var inte dom ljud den vite var ute efter, det var ljudet av tassar emot den mörka backen. Och mycket riktigt kunde han höra dom en bit bort. Tack vare sitt blod så var hans sinnen förstärkta och skulle nog överträffa många andras. Vindarna brukar annars bära med sig svar och varningar, men han hade låtit sig stänga det ute för denna gång. Även om han inte skulle klara det en längre stund då vindarna fungerade på samma sätt för honom som skuggorna gör för en skuggvarg, men en liten stund kunde inte skada. Han hade fortfarande telepatin med sig, även om även den blev svårare utan vindarnas hjälp.

Tass efter tass nuddade marken och ögonlocken slogs upp.
Det var inte långt borta nu och han vred sig emot den okändes håll så att han stod med kroppens sida snett emot honom. Ljuden blev tydligare och tydligare för varje sekund som gick och snart trädde en ljus stor gestalt fram bland träden. Först tycktes den okände tämligen förvånad av att se honom, inte konstigt det. Att träffa på en vit stor varghanne lika doftfri som en legend och ohörbar för örat.
"Hälsad." stämman var lugn och lika så hans uttryck.

[Bajs Dx]

Den främmande hanen gjorde inte mycket, stod bara där. Sade ett kort ord och stod sedan tyst. Tyst och stilla likt en staty, lika doftlös som en också. De enda han kunde koppla främlingen med var just den tanke han avfärdat bara någon minut tidigare, Ande. Hans öga svepte än en gång över främlingen, fortfarande lugn.

"Vad för dig till den här döda skogen?" Hans röst, djup och mörk men ändå len, var fortfarande stilla, lugn. Den vite skrämde inte honom, inte för att den försökt, men han undrade fortfarande varför den var doftlös. Var det dennes krafter? Dölja sin doft? Själv kunde han känna vindens varje rörelse, sandens varje korn. Han motstod lusten att le.

Han återvände till nuet och väntade fortfarande på den vites svar, ville veta vad denna hade för avsikter i hans gamla hem, hans födelse plats.

||Off: Bubbah, detta är bajs :c||