| Detta är ett ensamroll med Kali och hennes syster Usha, en av TBB's NPC:er, vänligen svara inte här |

Det låg ett tunt lager frost på marken under dagens tidiga timme. Hösten hade dragit sig in över Kaiwood, särskilt de nordligare delarna. Löven i de utspridda bladträden började skifta i gula och röda nyanser, och på vissa ställen hade de redan börjat falla. Det vaga prasslande ljudet de torra löven lämnade ifrån sig då de svarta tassarna vandrade längs med marken var ganska rogivande. Den svartvita honan hade alltid gillat hösten. Det hände så mycket med naturen, och det innebar att kylan inte var långt borta. Skiftningarna var välkomna, och det gjorde den älskade skogen än mer tilltalande, om det var möjligt. Hon kunde inte tänka sig en bättre plats att spendera sitt liv på. I den uråldriga skogen där dimma allt som ofta svepte mellan stammarna, där doften av fuktiga växter blandades till en alldeles perfekt cocktail av vad som representerade hemmet. Hon hade vandrat ända sedan innan gryningen, hade tagit sig en vända i de norra delarna av reviret. Endast hon och hennes tankar. Som om hon gått in i en osynlig vägg så stannade hon tvärt upp då hon kom fram till gläntan. Hon hade inte besökt den här platsen sedan...sedan den dagen. Med en djup suck så steg hon in i gläntan, tog sig fram till den trädstam som bar en djup reva i barken. Strök ena framtassen över den. En reva hon orsakat som valp då hon tränat. Hon hade älskat den här platsen förut. Alltid tagit sig hit då hon skulle träna. Hon fortsatte framåt några steg innan hon åter stannade upp, ögonen slöts. Frosten hade legat på marken även den dagen. Dagen då hennes liv tagit en drastisk vändning. Då allting ändrats. Minnet av den bruna hanens lustfyllda, galna blick flammade upp som om han stått där framför henne igen. Känslan av de tänder som ärrat hennes hud, det gift som försvagat henne. Hon slog sig ner på marken med en dämpad duns. Hon rös av tanken. Så mycket av vad som hade hänt sedan var endast en enda stor dimma, vilket hon till viss del egentligen var tacksam för. Hon kunde bara minnas all smärta, tyngden över hennes rygg som hon hade trott skulle få den att knäckas. Hans motbjudande doft, den var nog starkast, blandad med doften av mossa som hennes ansikte hade tryckts ner mot. Bilderna skiftade. Abraxas, den förstfödda vars liv hon bokstavligt hållit i sina käkar den dagen då de föddes. Den som hon varit så nära att döda. Fåordig men samlad, jordnära. Fokuserad. Lelirium, den ljusbruna dottern som verkade vara den enda som var uppenbart mån som sina syskons välbefinnande. Med risk att hon var lite för empatisk för vad som väntade i framtiden. Paimonia, så fylld av energi och så driven, full av potential. Phenex, målinriktad, ivrig, stolt. Naphula, osäker på sin plats i världen, lite för försiktig ibland. Corson, fick man ha favoriter bland sina valpar? Hon skulle aldrig erkänna det, men hanen hade till viss del imponerat henne. Abizou, ett eget tragiskt litet kapitel. Sjuklig och svag, men med en brinnande målmedvetenhet. En som kämpade hårdare än många andra och inte blev modfälld av sina misslyckanden. Lamia, den yngsta, men långt ifrån den svagaste. Driven, eldig, slug. Åtta stycken, alla olika. De var resultatet av vad som inträffat på just denna platsen. Det kändes avlägset, men ändock var minnena lika verkliga som om det skett framför henne just nu. Hon hade alltid haft blandade känslor till det hela. Hon hatade hanen till botten av sitt väsen, men ändock hade han gett henne dem. Samtidigt som valparna var ett levande bevis på hennes svaghet på flera sätt, så hade hon kommit att acceptera dem, ibland rent utav uppskatta dem. De hade sina fördelar. Hon hade växt av hela situationen. Och kanske var det bra att hon nu tacklade sina inre demoner. Sina minnen.

''Kali?''. Stämman som ljudade bakom henne fick henne att slå upp ögonen och vrida bak huvudet. Mötte sin systers svarta ögon. Hon hade varit för uppslukad i sina tankar för att uppfatta hennes energi närma sig. Den större honan tog sig med lugna steg närmare henne, stannade upp vid hennes sida. ''Var det här...?''. Usha förmådde sig inte ställa hela frågan, var väl medveten om hur mycket det hela hade plågat henne. Kali vände tillbaka blicken mot marken en bit framför henne och nickade. ''Ja, det var här. Jag har inte besökt platsen sedan dess, tyckte det var dags att ta tag i det nu''. Valparna var ju nästan vuxna nu, en sådan främmande och galen tanke. De hade en efter en börjat återvända från sina första uppdrag. Usha slog sig stillsamt ner vid hennes sida. ''Vi får vara tacksamma att Shiva hittade dig när han gjorde''. Orden fick Kali att smått förvånat vrida blicken mot systern. De två hade aldrig stått varandra särskilt nära, hade aldrig riktigt fått någon bra kontakt. Så att höra sådana ord kom som en överraskning. ''Ja, jag hade nog inte suttit här annars''. Blicken svepte upp mot trädkronorna innan den slöts. Hon kände sig med ens lite lättare inombords efter att ha konfronterat minnena. Usha lutade för en kort stund huvudet mot henne, och i just det ögonblicket var det som att de äntligen fick kontakt med varandra, efter alla dessa år.