[Reserverad för Ophelia.]

Han hade passerat över den smala stenbron, korsat ravinen och det djupa mörkret som hade velat svälja honom hel. Och på andra sidan hade han mötts av ett landskap som enkelt kunde beskrivas som ogästvänligt. Luften kändes tjock, och den verkade bara bli tjockare och tjockare för varje steg han tog. Som om det inte var meningen att han skulle vandra hitåt.
Men envist fortsatte han, beslutsam att finna det han sökte. Åtminstone platsen, resten kunde han inte mer än be om.
Marken under honom var svart, sotig, stenig. Den kändes karg och död under hans tassar. Som om den också ville stöta bort honom, få honom att vända. Som om hans närvaro inte var önskvärd. Naturen själv verkade ta i med all ogästvänlighet som kunde finnas, och Oscuro kunde för livet inte tro att någon frivillig skulle välja att bo här. Åtminstone inte någon av de dödliga varelserna som vandrade på jorden.

En siluett fångade hans blick. Han stannade upp, tänkte först att han inbillade sig. Men nej, där var någon som rörde sig.
"Hallå!"
Han kände att han behövde lite vägbeskrivning. Han hade trott att han skulle hitta, men hela landskapet såg likadant ut här. Och han kunde inte se Vulkanen, inte ännu. 
Trött önskade Oscuro än en gång att ängeln ville tala med honom, men denne var fortfarande tyst. Vilket stäppvargen endast hade sig själv att skylla för. Och han var redo att ta straffet för det, för han hade agerat felaktigt. Han skulle vänta, hur lång tid det än tog, utan att låta hoppet överge honom.

Med smidiga rörelser satte han kroppen i rörelse och travade mot den främmande vargen.
"Ursäkta!"
Förhoppningsvis kunde denne kanske peka honom åt rätt håll.

Ophelia hade smitit undan en stund med en ursäkt till Fabrali att hon inte skulle vara borta länge. Det var bara lite hon behövde uträtta. Hon hade inte gått långt men valt en plats där hon kunde få vara lite ensam. Den här platsen doftade väldigt underligt. Det var inga behagliga dofter och det kändes tungt att andas. Hon önskade att de kunde komma ut snabbt från den här platsen. Hon ville inte befinna sig här mer än nödvändigt. De hade redan vandrat länge. Hur mycket längre skulle de behöva gå för att hitta ut? Lite orolig är hon för att de ska råka på världens ände här. Denna plats om någon verkar vara en plats som skulle kunna lura på just världens ände. Hon ruskar på huvudet och knuffar de tankarna åt sidan. Då hör hon någon som försöker påkalla hennes uppmärksamhet. Hennes första tanke är att det är Fabrali som har kommit för att hitta henne. Men den här rösten låter inte alls som Fabrali. Och den kommer från ett helt annat håll. Ophelia ser sig lite förvirrat omkring och hennes gröna blick faller snart på en fläckig hane som närmar sig. Ena örat spetsar sig på huvudet medan det andra lägger sig mot nacken. Men det örat ställer sig snart upp det med när hon inte kan se eller känna av någon hotfullhet från främlingen. Tvärt om verkar han nästan glad över att finna en annan varg här i Lavaöknen. Ophelia tippar huvudet på sne och undrar vad den andra vargen kan tänkas göra på en plats som denna. "Hej". Hälsar hon när den fläckiga vargen kommer närmare och hon viftar lite välkomnande på svansen.

"Ursäkta att jag stör."
Oscuro slog ned på tempot, vandrade den sista biten som förde honom fram till främlingen, och stannade sedan. Med ett lika vänligt uttryck i sitt ansikte så mötte han hennes. Det verkade som att ingen av dem hade något emot nya bekantskaper.
"Jag är Oscuro." 
Han lade inte till sin flocktitel, mest för att det kändes fel att säga Qu istället för Treontha. Han var inte redo för det ännu.
"Jag ville inte avbryta dig på något vis, men jag söker vägvisning. Jag letar efter Vulkanen."
Han log ett ursäktande leende.
"Jag vet att den är här omkring, men allting ser likadant ut på denna plats för mina ögon, och jag hoppades att du kanske... kunde hjälpa mig? Det är svårt att navigera när man inte känner till terrängen."

Ophelia ler vänligt mot hanen. Hon skakar lätt på huvudet.
"Du stör inte". Besvarar hon honom och studerar honom med nyfikenhet. Oscuro presenterar han sig som. "Ophelia". Presenterar hon sig tillbaka. Oscuro söker vägvisning till Vulkanen. Ophelia får en funderande rynka mellan ögonen. Vulkanen? Finns det en Vulkan i de här trakterna? Som om inte den mörka marken och lavabäckarna och hettan vore nog? Ena örat drar sig sakta bakåt. Hon ser ursäktande på Oscuro. "Tyvärr.. Jag vet inte". Besvarar hon honom sanningsenligt. Hittills har hon inte upptäckt någon Vulkan. Inte heller skulle hon vilja hitta någon. Hon vill bara ut från den här platsen. "Jag och.. min reskamrat.. försöker.. hitta ut.. härifrån". Svarar hon och väljer sina ord väl medan hon talar. Hon jobbar hårt med att försöka få tillbaka ett bra tal. Det krävs träning. Men hon tränar på alla hon möter. De har alla ett sådant vackert felfritt flöde när de talar. Hon vill med ha det.

Det var något som annorlunda med hennes tal, som om det var ansträngt eller osäkert, kanske hon inte talade detta språk egentligen? Oscuro valde att inte kommentera saken, eftersom han inte hade med det att göra. Hon var trevlig oavsett. 
"Synd," svarade han medan öronen vinklades svagt som ett tecken på besvikelsen. Han hade hoppats på någon form av riktning att följa.
"Vad gör ni här, du och din reskamrat?" fortsatte Oscuro sedan. De verkade ju inte ha samma mål som honom, och han undrade vad som kunde driva vargar in i detta område förutom hans egna uppdrag. Det var inte direkt något som verkade vara ett populärt semestermål. Säkerligen en plats som de flesta valde att vandra runt ifall för att korsa. 
"Och var är denne nu?"
Han såg sig omkring. Ingen annan verkade vara i närheten, men det var klart, ögonen kunde också luras.

Synd. Ophelia känner sig lite nere att hon inte kan hjälpa honom med en vägbeskrivning. Men hon vandrade in i Lavaöknen från väster och där fanns ingen Vulkan vad hon vet. "Ingen vulkan.. västerut.." Hon kan i alla fall ge honom den lilla information hon har. Det är inte mycket men kanske är det till någon hjälp i Oscuros sökande i alla fall.
"Vi.. Jag.. försöker hitta.. Isil Anar.." Svarar hon. " Österut" Det är riktningen hon fick av Ljusets krigare som hon mötte på i Ruinerna. "Han är.. längre bort.. åt det hållet". Svarar hon och pekar med tassen åt det håll hon kommit ifrån.

Han lyssnade till henne, försökte komma underfund med varför hon talade på det sättet hon gjorde. Men han kunde inte riktigt placera det udda uttalet. 
Huvudet lades svagt på sned.
"Jag har hört talas om Isil Anar. Jag tror att österut är rätt riktning om du söker dem. Men jag kan inget lovat, jag har själv aldrig varit i de delarna av landet så jag vet inte hur bra det stämmer."
Han log ett ursäktande leende.
"Men du har ju i alla fall en reskamrat. Det är något att uppskatta, Ophelia. Visserligen vandrar vi aldrig ensamma då gudarna vakar över oss, men det är alltid trevligt att ha någon att... prata med. Ensamheten kan kännas allt för påträngande ibland. Speciellt om det enda man hör är sina egna tankar."
Som för Oscuro efter att han förargat sin Cademion Axos.

Oscuro bekräftar vad Ljusets krigare sa till henne. Österut. Även om han inte kan lova något så stärker det hennes hopp. Svansen börjar vifta glatt bakom henne. "Ja.. Reskamrat.. gör resan.. rolig". Svarar hon. Hon är väldigt glad över att ha mött Fabrali. Och ännu gladare att han ville vandra med henne. Även att han söker Världens ände och sökandet efter Isil Anar tar honom lite ur riktning. Så kan det ändå visa sig vara bra. Kanske Isil Anar kan ha information som Fabrali kan behöva. Det återstår att se.
Ophelia nickar entusiastiskt. "Sant.. Gudarna finns.. alltid närvarande". Hennes blick söker sig upp mot himlen. Trots att det är dag kan man se månens bleka skepnad. Den ser inte lika levande ut som på natten. Men Duraneir vakar över de som tror på honom. Ophelia fäster blicken på Oscuro igen. "Vad söker du.. vid vulkanen?" Frågar hon av ren nyfikenhet.

Blicken flackade lätt medan Oscuro funderade över vad han skulle svara henne, endast för några ögonblick men nog för att hans tveksamhet skulle märkas. Sedan drogs ett djupt andetag och de röda ögonen fästes åter på Ophelia. 
"Jag söker Aurinko."
Min far.
Det sista var bara en tyst tanke som passerade hans huvud. Olika Nephania så ville han inte berätta det för hela världen, det som deras mor hade sagt åt dem. 
"Enligt de gamla berättelserna har han sitt tempel i Vulkanen." Det var vad Oscuro hade fått lära sig i Treontha. "Och jag... känner mig vilse. Jag hoppas att mina böner kommer få ett svar, att Aurinko kan ge mig den vägledning jag behöver."
Det kanske skulle ses som ett dumt hopp av den andra, men Oscuro höll fast vid det. Gudarna svarade dem som var värdiga, och han tänkte försöka. Var han inte värdig kunde han acceptera det, kämpa ännu hårdare för att bli det. 
Men det återstod att se.

"Aurinko?" Hon märker av tvekan hos Oscuro. Han säger att han söker vulkanen för att han är vilse och behöver vägledning. "Vissa gudar är.. svårare.. att finna". Själv behöver hon bara se upp mot månens bleka skepnad om natten för att få vägledning. Hon skulle känna sig minst lika vilsen som Oscuro om hon inte hade det band till månguden som hon fötts med. Men det är ett band hon inte förstår och även har ifrågasatt. Men när hon lärde sig acceptera att det är en kraft hon förmodligen aldrig kommer förstå sig på så blev det lite lättare. Det krävdes många år för henne att lära sig uppskatta vad hon har och inte ta det för givet. "Jag hoppas.. han hör dig.. och ger dig.. ett svar". Oscuro verkar vara en trevlig varg. Det är aldrig lätt att finna sin plats i världen. Eller ens ha någon aning om vad ens mening och syfte kan vara. Det kan ta en hel livstid att finna det. Ophelia har lärt sig att ta en sak i taget. Sätter hon upp mindre mål för sig själv kanske hon finner vad hon söker på vägen. Eller snubblar över något hon inte ens visste hon behövde. Den klara gröna blicken hålls fäst på Oscuro och hon ler vänligt mot honom.

Han nickade stillsamt åt henne. Han hoppades också att han skulle få ett svar, men det var ingenting som någon kunde garantera. Det återstod att se. 
Endast Gudarna kunde veta.
Blicken vändes mot skyn, och hans ögon fick en glödande nyans när solenergin fick dem att lysa svagt. Oscuro hade starka känslor inför Aurinko, och han kunde inte dölja hur innerligt han önskade att få sina bönder besvarade.
"Tack."
Blicken föll åter på Ophelia.
"Jag vill inte uppehålla dig. Du har en bit att vandra innan du når Isil Anar, om de nu håller till där ryktet har sagt mig att de gör. Och säkert undrar din reskamrat var du befinner dig?"
Han log vänligt mot henne.

"Tack... du med". Svarar hon och ler milt. Hon är ivrig att komma iväg men vill inte verka oartig. "Lycka till". Säger hon som avsked och börjar sedan gå därifrån.

[AVSLUTAT]