Känner att jag borde berätta för någon samtidigt som mitt inre väsen säger åt mig att jag ska hålla käft, står i ett val och kval om jag ska berätta. Men jag börjar skriva så får jag se om jag klarar av att klicka på skicka knappen...

Varnar att det är långt, tungt och mörkt.

Jag tog studenten i år med mina finaste och bästa klasskamrater man skulle kunna ha som samtidigt gav mig ett rent helvete i 3år. Jag är den där personen som försöker passa in efter alla år av mobbning och trakasserier. Jag står ut med det mesta och förstår inte vad som är rätt/fel/okej/oacceptabelt. I min värld är det acceptabelt att man får ett knytnävslag i ansiktet för så är jag uppväxt av mina vänner, att dom kastar in skräp och jord och dyl. i brevinkastet och skriker "Ditt jävla fetto, kom ut annars sparkar vi ihjäl din hund." för att min bästa vän när jag är 8år, som är lika gammal som mig är med sina äldre syskon och/eller sina "coola kompisar". Att jag ska sitta utanför rummet till min kompis för att går jag in där kommer jag förstöra allt jag sitter på. Detta fortsatte ända upp till 7an när jag började en ny klass och allt blev lite lättare. Den klassen var mer givmild och jag började förstå att man säger inte så till sina kompisar och man slår dom inte eller tvinga dom äta jord samtidigt som man sparkar på dom. Så trodde jag att det var.

Mina vänner jag fick där behandlade mig med respekt, givmildhet och omtanke. För att i nästa stund lämna mig för en annan "coolare" människa. Jag stod ensam kvar där och fann trösten i hästarna och hundarna. För i stallet var jag en annan människa, nån folk nästan såg upp till och som hade vänner. Dessvärre fick jag piskrapp i ansiktet ibland av någon äldre som tyckte att jag inte hade något där och göra. Våld blev en del av vardagen. Trots all denna smärta psykiskt och fysiskt så var jag aldrig rädd för att gå till skolan, för mina kompisar hemma var så mycket hemskare. Det var en "safe-zon" i skolan och stallet så hemma ville jag inte vara. Mina föräldrar är världens bästa och har stöttat mig i allt - som dom vet om. Men mycket har varit "olyckor i stallet, gympan, på vägen hem". Då jag är rätt klumpig och fumlig av mig.

När jag sökte gymnasium och kom in på transport blev jag glad men endå inte.. För som andra val fanns travskolan på Wången.. Men jag hade ju träffat världens underbaraste kille hösten 2009 som gjorde att jag inte vågade lämna hemma, för tänk om han skulle tröttna på att jag inte var hemma varje dag å tillgänglig åt honom... Så skulle han lämna mig såsom alla andra i mitt liv har gjort? Han kanske skulle vända mig ryggen om han inte fick umgås med mig när det passade honom?? Självklart var inte fallet så. Han är världens underbaraste och vi firar 4år i oktober, men det visste jag ju inte då då jag knappt lärt känna honom... Han är världens underbaraste och ja nu idag funderar jag på att skicka in CV't till Kiruna och ligga borta vecko/månadsvis och han är den mest stöttande. <3

Men i vilket fall.. Jag levde fortfarande under psykisk misshandel under dessa 3år, av och till. Vissa utav klasskompisarna verkligen lekte med en men jag som är så korkad klart jag hjälpte dom när dom ville skriva av... Då kanske dom skulle tycka om mig bättre? För jag är ju uppenbarligen en fett misstag i livet då alla i princip hatat mig och lämnat mig för att komma tillbaka å leka vidare med mig?? Jag tappade min bästa vän som baktalade mig via sin blogg på grund utav att jag genom en olycka gick omkull med hennes häst så hon blev tvungen att vila då hon fick en muskelskada och sedan spred ut massa lögner. Vips var jag inte välkommen på ridskolan längre då folk tittade snett på mig och skickade saker på FB som "Din djurplågare, hur vågar du visa ditt fula tryne här"... man gick förbi folk å dom pekade å sa högt å tydligt: "Där är hon, hon som borde bli polisanmäld!"

Trots allt detta har det lett till att jag är en stark människa! Jag bryts inte ned så lätt, men har dessvärre gjort att jag är aggressiv, temperamentsfull och skiter fullständigt i om DU gillar mig eller inte. Du är bara en bricka i mitt spel, ska du med mig får du spela efter mina regler till en början. Sedan gör vi VÅRA regler... Jag litar inte på en människa, har två personer jag litar på. Min bästa vän och sambon. Dock kan jag inte förmå mig att tala med nån av dom vissa dagar då jag inte vill vara en börda, för tänk om dom lämnar mig också?!

Detta vart sjukt långt och invecklat men min poäng kommer här:
Tack vare allt detta så har det tagit tid för mig att skriva detta då det finns inte i min värld att detta kan inträffa.

Min morfar fick Leukemi i början av sommaren och har nu i sensommar blivit så dålig att han nog inte har långt kvar. Jag mår skit över det här och orkar knappt kliva upp vissa dagar. Men det som slog ner mig och min mamma totalt var ett samtal den 11 Augusti.

Min mamma ringer som alla andra dagar och surrar med mig och vi pratar och skrattar. För att några timmar senare få ett nytt samtal då mamma låter alldeles tom, min första tanke är : morfar...
M: Vad gör du? är B........... hemma?
J: Nej sitter vid datorn. Nej han är å spelar med ........
M: Okej......
J: Vad är det??
M: Pappa måste amputera ett ben, han har akut blodförgiftning och vi vet inte om han överlever.

Att få slängt i ansiktet att min pappa... MIN PAPPA, min superhjälte är på kanten till att dö. Jag vet inte vad som hände resten av Augusti, eller innan. Vi satt och väntade på att få höra om min pappa klarade operationen för att sedan invänta nästa dygn för att se om han klarade den kritiska tiden.

Min superhjälte, klarade sig. Han är en fot mindre men ett humör gladare. Men det är fortfarande smärtsamt att leva med det och samtidigt har jag själv något som kommer kräva en operation.

Jag lever med en tumör i hjärnan. Den trycker mot hjärnan vilket gör att jag har kronisk huvudvärk och den trycker förmodligen på syn nerverna och humöret. Jag vet inte OM dom kommer att åtgärda problemet men den är lika stor som en halv tennisboll..... Dom tror att den är godartad och bara är en cysta som gör att de kan suga ut vätskan, men tills det är klart vad det är för något kommer jag att fortsätta vara något inaktiv eller ja kanske helt.

Jag hoppas ni har förståelse för detta, kram Lilja. <3