Himmelens eldiga öga hade påbörjat sin vandring mot horisonten i väst. Himmelen började långsamt anta kvällningens klara nyanser. Än var natten dock långt bort. En lätt vindil lekte över området och det gulnade gräset bugade vid dess beröring. Dagens värme var ännu påtaglig, men med en stilla sjunkande sol började även den värsta hettan stiga mot skyn. Vinden dansade över området, rasslade i ett taggigt träds bladklädda grenar och steg mot skyn i en varm uppvind. Djuren på savannens vidder lät livet fortgå som om natten ännu inte stod vid porten. Stjärnorna var långt borta och månen skulle inte skina än på länge. En grupp gaseller betade i det höga gräset. Längre bort, i ett tätt buskage av taggiga träd, rörde sig en hjord elefanter på dussinet djur.

På de varma vindarna seglade en stor rovfågel. Från marken sett endast en gam i skyn. De vida vingarna frasade lätt vid vindens beröring. Stjärtfjädrarna breddades ut för bästa balans. Den himmelsblå blicken sökte över landskapet. Det var ett tag sedan han tagit sig friheten att sväva så. Ett tag sedan han kunnat drömma sig bort på savannens termiker. De var annorlunda än öknens varma vindar. Inte lika intensiva, men ändock bärande. Den långsmala svansen rörde sig med stjärtfjädrarna, morrhåren dansade med vindens smekning, den yviga manen flaxade om det lejonlika ansiktet. Fakargen njöt av friheten. Frihet.

För ett ögonblick slöts de blå och han lyssnade till vindens brus. Ett litet leende, så olikt det sarkasmfyllda som brukade leka där, låg på hans läppar. Frihet. Inga burar, inget galler, inga trånga utrymmen. Bara han och hela himlavalvet. Den öppna, vida, skyn därovan. Hans plats i denna värld. En underbar plats.

Ögonen öppnades igen och blicken föll på en plats på landskapet nedanför. Ett vattenhål, där marken trampats upp och gräset ej sträckte sig ner till vattenbrynet. Ett par zebror stod invid vattnets kant och drack. Solens strålar glittrade i den grumliga ytan, bländande i fakargens ögon. Han blinkade, lät vingarna slå ett slag innan de mjukt fälldes in mot kroppen och den stora, kattlika, kroppen fick falla mot marken. Vinden ven i de små öronen. Benen låg mjukt vikta mor hans buk. Nosen pekade ner mot den snabbt annalkande marken. På ännu ganska hög höjd lät han vingarna bredas ut och på nytt fyllas med luft. Det dova ljudet ekade genom luften och han gled hastigt framåt. Nedåt. Marken kom närmare. Benen rätades ut och de breda tassarna gjordes redo att ta mark. Stjärtfjädrarna breddes ut för att bromsa och vingarna slog för att dämpa farten. Det gulnade gräset kittlade hans tassar.

När marken infann sig under de breda, bruna, tassarna med en duns tog den lejonlike ett par travande steg framåt medan vingarna fälldes in mot kroppen. Blicken sökte sig omkring och leendet hade falnat. På marken var han inte lika fri. Mer fri än han varit, men inte alls som i skyn. Där fanns inga hinder. Gräset nådde hans buk och böjde sig efter hans steg. Snart upphörde det och ersattes av trampad mark, full av hovars spår. Zebrorna hade sett upp från vattnet och bevakade den kraftiga fakargen när han steg ner till vattnet. Den blå tungan lapade i sig den kyliga vätskan i djupa klunkar. Även en gam behövde vatten. Även en ur skyn behövde ben att stå på, tassar att gå på. Och på denna öppna plats trivdes han. Inte som i skyn, men mycket bättre än på andra platser. Här kunde Azazel ännu känna sig fri. Frihet.

[gaaahh, tänk om jag kunde skriva lika långt som du :O Här kommer en trettonårings försök till långt, alltså failat xD]

Solen gled långsamt ner mot väst, visade att kvällen började komma. Men den hade precis börjat flytta sig från sin position nästan rakt upp på himlavalvet, så än skulle dagen vara länge till.
Savannens gula gräs vajade i vinden, flockar med djur betade runt omkring på slätten. Det var blandat med djur, antiloper, zebror, gaseller och elefanter var några av dem. ingen av hjordarna höll sig nära en annan hjord, de höll sina avstånd. Kanske de bara hamnat så av rena slumpen, kanske de valt att hålla avstånd till andra raser. Några enstaka träd växte här och där, gav lite skugga åt flera av djuren på savannen. Solen stekte nere på marken, vilket fick flera av rovdjuren som jagar på natten att söka skydd i skuggan för an paus. Ett av dessa rovdjur var en vit varghane, med klargula tecken på både ansikte, rygg och vrister. Hans gula kattögon svepte med blicken längst savannen, såg några zebror dricka vid ett litet vattenhål, ingen ovanlig syn såklart. På himlen gled en stor fågel, troligen en rovfågel. Han lade ingen speciell notis om den.
Han slöt ögonlocken, lyssnade på alla ljud naturen gav ifrån sig, hur gräset prasslade när vinden drog förbi, ljudet av de drickande zebrorna och hovtrampen av någon flock på väg därifrån. Allt smälte in i en harmoni, lät inte mycket sticka ut. Savannen var en lugn plats, och den vite hannen ogillade när ingenting hände.
Han öppnade ögonen igen, klippte med öronen när han såg ett litet gasellkid stappla omkring runt sin mor. De långa smala benen var beniga, den hade svårt att stå utan att behöva flytta sig för att inte tappa balansen. Den mötte hans blick - och blev fastnaglad i den. Försiktigt flyttade den sina rangliga ben närmare honom, nyfiken och halvt i trans när den såg honom. Modern ropade på den, men den reagerade inte ens. När den bara var ett tiotal meter bort flinade vargen, visade tänderna. Endast han och kidet såg illusionen, hur flera lejoninnor hoppade ut ur det höga gräset och rusade efter ungen. De andra gasellerna såg chockat på ungen, allt de såg var hur ungen kastade sig från sida till sida, pipandes och vettskrämt. Efter en stund var kidets vettskrämda dans mellan illusionlejoninnorna inte lika roande längre, och han lät illusionen suddas bort. Skrämt vinglade ungen bort till sin mor, tryckte sig mot hennes ben och såg skrämt mot det höga gräset.
Zarec suckade, inget roande varade länge för honom. Fågeln på himlen verkade sjunka närmare marken, han funderade på om han skulle görs något med den. Skulle kanske vara kul att få se lite flygkonster? Han skakade på huvudet för sig själv, orkade helt enkelt inte. Fågeln närmade sig marken, kroppen verkade mycket större än han först trott. Han höjde ett ögonbryn när varelsen landade, denna fågel verkade egentligen vara ett bevingat... lejon? Han reste sig upp, gick nyfiket närmare denna vingbeklädda lejon. Han hade aldrig hört om hybrider mellan lejon och fåglar, något som gjorde honom nyfiken. Travande gick han fram till denna hybrid vid vattenhålet, tog ett djupt andetag och talade.
"Väl mött, främling," provade han, osäker om lejonkorsningar förstod vargspråk.

[Okej, mobba mig inte xD Jag är inte bra på att skriva ^^]

Doften av främlingen nådde honom innan ljudet av tassar. Vinden låg till Azazels fördel och han kunde känna att den främmande vargen var en hane. Utan att ta större notis om den andres närhet lapade han lugnt vidare på vattnet tills hanen kommit närmre. Det breda ansiktet höjdes från vattenytan och de blå ögonen studerade vaksamt den vitgula gestalten. Kroppen rätade på sig från sin tidigare hukade stil. Med betydligt högre manke, längre kropp och en man som lade en del till hans storlek tyckte Azazel att den ljuse såg liten ut. Även om denne var stor för att vara varg.

När den främmande hanen öppnade munnen för att tala lyssnade Azazel. Han höjde lätt på ögonbrynen. "Väl mött själv, vite." Den djupa, lena, stämman var artig. Han hade ingen anledning att vara oartig. Inte än.

Zebrorna på andra sidan av vattenhålet hade börjat röra sig bortåt. Azazel kunde se deras randiga kroppar i ögonvrån. Han blinkade, vände blicken efter kräken och fnös lätt. Jakt låg näst på listan över saker att göra. Trots att han varit medlem i Devils ett tag var han ännu omega. Ännu hade han ingen viktig uppgift att utföra. Således spenderade han dagarna med långa turer över landskapet nära reviret. Han behövde motionen. Efter att ha svultit i Nevadas silverbur behövde han all näring och motion han kunde få. Och med ett annalkande krig...

De blå vändes åter mot den främmande hanen och han tog in dennes utseende. En slank kropp. Vit päls med gula detaljer. De gyllene(?) ögonen med tunna pupiller. Azazels egna ögon hade lejonets runda pupiller. Ett litet flin spred sig i hans ansikte.

"Jag må då säga, främling, att ni har charmerande ögon. Vad må en med sådana ögons namn vara?" Ordvalet till trots hölls tonen ännu artig. Han må kräla i stoftet för Devils medlemmar i ett ynkligt försök att visa sig mer värd än sanden i öknen, men utanför flocken mådde han bra. Utanför deras blickar kunde han ännu känna sig stolt. Med energin som börjat återvända och vikten som steg mot normalt för var dag kände han sig stark igen. Stark och stolt. De blå betraktade den ljusa hanen begrundande. Tankfullt.

[Lite kompakt text, men jag tycker minsann att du är duktig ;D När jag var tretton stavade jag som en kratta XD]

När den lejonliknande talade höjde Zarec ett ögonbryn, han hade varit osäker om främlingen förstod vargspråk. Kunde denna bevingade ha vargblod blandat i sig? Kanske, eller så hade han bara stött på vargar nån gång i bland och lärt sig kommunicera. Han visste inte säkert. Hanen var större än Zarec, och ovant var han tvungen att se uppåt för att se honom i ögonen. Vanligtvis var han tvungen att se ner på vargar, vilket ofta ledde till att man såg denne orankade flocklösa som lite mer över än i rang än han var. Nu var han tvungen att titta upp själv, något som han tyckte kändes konstigt.
Han flinade när fakargen talade, om hans charmerande ögon. De var en stor grund av hans kraft.

"Jag är Zarec, av ingen flock," sa han, försökte hålla samma artiga ton som främlingen. Han berättade bara om att han var flocklös för att den andre skulle skulle avslöja om denne hade en. Om främlingen var med i en vargflock skulle det betyda att han var en varghybrid. "Och du är...?" Han såg uppmanande på hanen, lade till lite av sin charm på honom för att sätta sig bättre in i hanens tycke. Om främlingen skulle varit en hona, då skulle han kunnat ha lite kul med känslorna, men just nu använde han sin charm bara för att se till att hanen inte ogillade honom. Bättre att lura till sig en falsk vänskap än att råka i strid med en främling.

Han tittade bort mot zebrorna, de var på väg från vattenhålet. Djuren på savannen var så olik djuren i skogarna han varit i innan, dessa hade tunn päls såklart för att inte bli överhettade i solen, men också färgerna, det fanns randiga hästar här, något han aldrig sett någon annan stans. Naturen kunde vara konstig ibland, svartvitrandigt kunde inte precis användas som kamouflage.
Han flinade åt främlingen igen, i leendet visade han tänderna, något som lätt kunde betraktas som fientligt. Men på honom - bara charmigt. Solen hettade, han ruskade lite på sig över värmen. Det var nästan lite för varmt egentligen, hans långa päls värmde rejält. Men det var inte varmare än han kunde stå ut med, så han klarade det. Charmen var "på", han tänkte inte använda den som känslorubbningar som han brukade då främlingen var av samma kön som han själv.

[Haha, gick inte så bra att skriva lika långt igen x) Men delade upp texten liite i alla fall ^^]

[Du skriver ju visst långt XD Och oroa dig inte för att skriva kortare inlägg - jag har själv en förmåga att krympa inläggen mellan varven. Under snabba händelseföljder eller konversationer är det svårt att skriva långt utan att upprepa en massa från föregående inlägg som tex hur miljön ser ut XD Då är det bättre med korta inlägg C;]

Zarec av ingen flock. Azazel nickade bekräftande för att visa att han hört. Den ljuses fråga kom inte som en överraskning. Det var fullt naturligt att denne ville veta vem han var, nu när gamen visste vem främlingen var. "Mitt namn är Azazel. Medlem i flocken Devils." Ögonen smalnade av något. Det var som om en underlig hinna av känslor lagt sig över de konverserande. Inte starkt, utan mer som om något förvirrade fakargens redan lätt-irrade tankar. Öronen försvann in i manen när de för ett ögonblick ströks bakåt. Han gillade inte känslan, men kunde inte riktigt sätta tassen på vad det var. Svansen ryckte bakom honom.

"Zarec, kan jag fråga, du ser inte ut som skapt för denna plats. Är ni på genomresa?" En onödig fråga, men samtidigt en han gärna hade svar på. Att vara fri var en härlig känsla, men när ett sådant ypperligt tillfälle gavs kunde det vara väl trevligt - kanske till och med nödgat - att tala. Zebrorna som långsamt lämnade platsen var inte speciellt bra diskussions parter.

Främlingens flin nådde Azazels blick och den lejonlike besvarade det med ett lätt leende som snabbt försvann. Hinnan i luften störde honom. Han ville veta mer om främlingen. Om det var denne som orsakade den underliga känslan. Han hade känt så förut. Mycket kraftigare och girigare. Kände det än när han tänkte efter. Det fanns en som förvirrade hans tankar till det yttersta. En han hatade innerligt. Hatade. Avskydde. Älskade. Han ville få ett slut på förvirringen som tigerfalken gav honom, men älskade den alldeles för innerligt för att våga göra den andre skada. Hatade det. Älskade det. Saturn. De blå ögonen blinkade vid tanken. Frånvarande undrade han var Saturn var nu. Han borde kanske söka upp honom.

[Alla reagerar olika på kärlek ;D Azazel hatar att älska det. Han blir mest sur och krickig av det XD Det går att bekräfta i andra av mina rollspel C; ]

Zarec fortsatte flina, han hade nästan alltid ett leende på läpparna. Det var inte många som sett honom ledsen, han kunde egentligen inte komma på någon. Den enda som sett honom ledsen var troligen hans spegelbild i vattnet, ingen levande varelse alltså. Han höll sina negativa känslor hemliga för andra, ville inte avslöja för mycket om sina svagheter.
Denna Azazel talade igen, Zarec lade huvudet på sned.
"Tja, jag vandrar ju bara omkring, just nu råkade jag hamna här," sa han, ryckte på axlarna. "Man man kan väl säga att jag är på genomresa, jag hade ju inte tänkt stanna här." För varje ord han uttalade blev charmen starkare, den liksom växte ju mer den var igång.
Över vattenhålet cirklade en grupp gamar på tre-fyra stycken, troligen letandes efter djur som inte klarat sommaren. Det hade nog varit en syn att få se jorden uppifrån, flyga utan några hinder, men Zarec brydde sig inte riktigt. Han höll sig gärna kvar på marken, där vargarna var en av de stora makterna i landet. Men visst hade det varit intressant.

Han blickade bort mot savannen, funderade en stund och skapade en liten illusion runt omkring dem, gjorde så färgerna sakta, nästan omärkbart, blev lite starkare, klarare. Några av djuren höjde huvudena förbryllat, men de flesta reagerade inte ens. Han gillade att omge sig med en illusion, vissa starkare än andra, han kände sig aningen mer trygg när det var han som skapade omgivningen.
Han älskade att använda charmen när han talade med andra vargar, strider förekom inte särskilt ofta och när de skedde var det ofta med honor han släppt charmen på. Han hade faktiskt aldrig slagits med en hanne, och väl var väl det. Han var inte van vid bråk, när någon försökte slå till honom flydde han ofta. Han hade egentligen inte slagits utan att fly efter andra hugget någon gång.
"Devils, huh? Ert revir är väl här i närheten?" Han var osäker på reviren här i Numoori, och frågade nästan varje varg om deras revir. I sin hjärna lagrade han en liten karta över Numoori, så han inte gick för mycket över andras marker.

[haha, hur vill du att Azazel ska reagera på Zarecs charm? ^^ jag är rädd att zarec ska bli uppäten senare xD Han charmar alla vargar han stöter på, fast honor mest såklart ^^ Jag skulle vilja göra en sån där charmbomb, haha, men han tror sig väl inte ha nån anledning på en kille xD ]

[Som jag nämnde innan blir Az mest sur och krickig. Irriterad XD Azazel må vara kannibal, men om du inte vill att Zarec ska ätas kan jag tala om att Az inte är hungrig ;D Dock får vi se om det utvecklas till strid XD Beror på hur provocerande Zarec blir C; ]

Azazel nickade bekräftande när denne Zarec svarade. Hinnan i luften tycktes starkare och en lätt irritation byggdes långsamt i den brunes kropp. Han fnös, till synes utan anledning och kastade en avsmalnad blick åt de nu försvunna zebrornas håll. Han antog att de vandrat bort till de taggiga, snåriga, träden en bit bort. Utan att tänka på det hade fakargens klor fällts ut för att rita tunna streck i marken. En av hans dåliga vanor.

Blicken återvände till den ljuse vargen när denne åter talade. Med en kort nickning svarade Azazel att så var fallet. "Ungefär en halv dagsmarsch öster om här ligger Tenkais öken. Större delen av Devils revir ligger i detta öde landskap." Ett litet, snett, leende sprack upp i det breda ansiktet och han betraktade åter landskapet. De blå blinkade i ett försök att återställa synen till normalt, men hur han än gjorde verkade landets kontraster skarpare. De undre ögonlocken lyftes aningen så att han kisade litet, men det hjälpte inte. Savannens gröna, bruna och orangea färger var oförklarligt annorlunda. Han kunde inte säga när eller hur det blivit så, men antog att det var solen som sken klarare än normalt. Vad skulle det annars vara? En ny fnysning lämnade hans nos när han vände tillbaks uppmärksamheten till den mindre hanen.

"Jag skulle inte rekommendera er att passera öknen. Landskapet är kargt och fattigt på liv. För en som inte är van vid sandens brännande hetta kan det bli en utmaning man ej glömmer. Tro vid mitt ord." Han blundade för en kort stund. Mindes buren, hettan, svälten. Hatet mot allt och alla. Brännskadorna på hans ben och höfter skulle aldrig igen kläs med päls. För alltid täckt av kala fläckar och ärr. Ilskan hade han fått ut genom strider. En björn hade fallit. Men irritationen var annorlunda. Den spred han omkring sig litet åt gången. Oftast var det Saturn som triggade honom att agera. Eggade honom till bristningsgränsen och sedan överöste honom med en känsla av välbehag. Så förvirrande. Känslan fanns där nu. Han slog upp ögonen endast ett ögonblick efter att han slutit dem och blickade åter mot den främmande hanen. Morrhåren som omgav nosen ryckte lätt. Det var någonting med den ljuse. Någonting han inte kunde placera. En känsla han kände igen, men helst undvek.

[Jag tjatar mycke om hans charm D: sorry ^^]


Han svarade inte, men nickade lite som svar ändå. Öknen hade han inte tänkt besöka, inte just nu i alla fall. Och han trodde på den bevingade, öknen var nog för varm för honom än så länge. Kanske när han var äldre, kanske aldrig.
"Jag har aldrig sett en varg liknande dig, Azazel, tillhör du en främmande ras jag aldrig hört om, eller är du en blandras? Jag har aldrig hört om någon lik dig i hela Numoori, egentligen," frågade han, han ville veta. För varje andetag han tog försökte han öka charmen, den lejonlike Azazel verkade inte reagera särskilt mycket. Mer som om han försökte undvika det, inte öppen men fortfarande. Han flinade hela tiden, det gjorde han oftast varenda gång han mötte en annan levande varelse. Lite som om charmen blev större med ett leende, men hans leende var inte av det snälla slaget, mer som ett hånleende. Charmen och illusionen gjorde att det verkade mer varmt och trevligt än det egentligen var.
Hans gula kattögon såg sig omkring, ville veta mer om denna plats kallad savann. Gult gräs svajande i vinden, ett litet vattenhål, några flockar med djur. Inte mycket mer att se, faktiskt. Det fanns inte heller träd som stod nära varandra nog att få klättra i.

Han undrade varifrån Devils-medlemmen kunde komma ifrån, han såg ut som en blandning mellan fågel och lejon. Kanske fakarg och lejon, eftersom han kunde tala samma språk som vargarna borde han ha någon del varg i sig. Fakargen var ju en bevingad karg, så där skulle man kanske kunna få in lite varg i det hela. Varifrån han kom från början? Det kunde han bara hoppas Azazel svarade på.

Azazel lyssnade på främlingens fråga och nickade kort innan han svarade; "Jag är från annan plats. En fakarg." En fakarg med övervägande lejon och kalkongam gener. Han roades av tanken.

Den där känslan. Den lekte med honom, kittlade hans inre. Han smackade med den blå tungan mot gommen. Var kom den ifrån? Svansen hade börjat piska frenetiskt bakom honom utan att han tänkte på det. Det sved i hans hjärta, och tankarna skrek i hans huvud som från långt borta. Ett virrvarr av känslor. En underbar känsla som han inte alls tyckte passade. En som störde honom och som irriterade hans sinnen. Det ryckte lätt i nosen när han såg sig om som efter svar. Ännu en fnysning lämnade hans strupe. Han kände sig tillfreds, men samtidigt arg. Han ville lägga sig ner i gräset en bit bort och njuta av vinden i det vackra landskapet. Han ville morra och rivas och bita något. Smått frustrerad stampade han med den ena baktassen i marken. Otåligt.

Så vändes blicken mot Zarec igen. Främlingen hade ett vackert utseende. Klara ögon och vackra färger. Fakargens tankar for för ett ögonblick till tigerfalken. Den han älskade. Kunde detta vara samma känsla? Han hatade den.

Med en grymtning rättade han till vingarna på ryggen. "Pff. Det är då lustigt." Den djupa rösten dröp av irritation när han försökte reda ut tankarna. Länge hade han kämpat med liknande tankar och känslor. Det var inget han var ovan vid. Men aldrig så plötsligt eller mot en sådan främling. Denne Zarec. Han visste inget om honom, hade aldrig sett honom förut. Han såg inte ens ut som en Azazel skulle falla för. Eller? Han var vacker. Än en gång fnös han.

[Har haft lite it på vad jag skulle skriva här, så tog ett tag D: sorry<3]

Han höjde ett ögonbryn, frågande. De gyllengula ögonen betraktade den lejonlike fakargen, försökte förstå vad denne menade med 'lustigt'. Kände främlingen av charmen, eller var det något annat? Han passade på att fråga.
"Vad är det du menar med 'lustigt'?" Hans röst bar med sig en efterklang av charmen, gjorde så stämman lät underbar. Såklart den gjorde, det var ju trots allt han som talade. Och charmen dolde alla brister i hans röst.

En liten idé kom upp i hans tankar, en idé han tyckte verkade rolig. Han hade lekt med honors kärleksliv tidigare, och det gick mestadels bra. Men hanar...? Han hade bara gjort sig mer vän med hanar tidigare, aldrig rört deras kärlekstankar. Vad skulle hända om han fick en av samma kön att gilla honom? Ett elakt leende spred sig i hans ansikte. Vad kunde det skada att försöka?
Charmen lyssnade på honom direkt, smög sig närmare denne Azazel. Den lät sig verka mer romantisk, ännu mer perfekt. Zarecs ansikte fick vackrare linjer, ögonen mer ödmjuka och hela han verkade perfekt och underbar. Långt från sanningen.
Han lät charmen fungera på liknande sätt som med honorna, kanske inte exakt likadant, då Zarec hade det jobbigt att riktigt sätta sig in i rollen med en av samma kön. Det var lite annorlunda.

[Inte särskilt långt, men nånting iallafall ^^]

Baktassen stampade än en gång i marken när de himmelsblå ögonen vändes mot främlingen. Den nu vassa blicken studerade på nytt den ljuse vargens utseende. Han var oerhört vacker. Bedårande gyllene ögon. Han rynkade på nosen och fnös ljudligt. "Det här... är lustigt" väste han mellan tänderna med sin dova, mjuka röst. Ett leende spred sig i det för övrigt irriterade ansiktet. "Känslan.... är lustig." Leendet blottade de främre tänderna. "Du är en lustig varelse, Zarec. En lustig, men vacker varelse." Det ryckte lätt i kinderna när han smackade med den blå tungan mot gommen. Han ogillade känslan, ogillade att känna såhär. Den enda han någonsin känt så starkt för var Saturn, och det var endast Saturn han ville känna så för. Det var oacceptabelt att känna så!

En kort, förvirrad morrning letade sig ut ur hans strupe när han i vanmakt vände sig mot vattenhålet på nytt. Världen var vacker. Så vacker. Men inte lika vacker som Saturn. Inte lika vacker som Zarec. Varför kände han så? Den ljuse vargen var inte hans typ. Eller? Han var trots allt det vackraste han sett på länge. Perfekt rent utav. Underbar.

[Tycker lite synd om min förvirrade gam XD ]

Han kunde inte låta bli att bli förvånad över att han faktiskt lyckats en aning, fakargen erkände att han var vacker. Men han ville nå längre än så.
"Man får väl tacka för komplimangen, Azazel, i alla fall det sista tar jag som en," log han snett, charmen var över allt han sade. Han hade börjat lyckas lite med sin lilla idé om att prova sina krafter på hanen, och ville gärna gå hela vägen och se om det funkade. Kunde denne hane vara någon som faktiskt inte var intresserad av honor, utan av… Tanken fick honom att rynka på pannan lite, någon sån hade han aldrig stött på, inte heller hört talas om. Ingen kunde väl vara på det sättet, eller?

Troligen var det bara charmen som lurade hanen, och det var ju det han ville. Han ville se om det faktiskt gick att röra de känslorna hos någon av samma kön, även om han själv inte var intresserad av det samma könet.
Han tog ett steg närmare den lejonlike fakargen från Devils, denne Azazel från en annan plats. Han började vänja sig vid värmen, den blev mindre påträngande ju längre han var i den. Fast det var fortfarande för varmt enligt honom.
Om fakargen skulle ge efter för charmen såsom varginnorna gjort innan, hur skulle Zarecs reaktion bli? Han visste inte riktigt, han visste inte om han sen skulle kunna fortsätta på samma sätt som han lekt med honorna. Kunde han verkligen leva sig in rollen som romantiker med en hane som motspelare...? Han var osäker på det faktum.

[Vet inte hur långt/kort detta inlägg blev, men har du märkt att inläggen blivit kortare ju längre det pågår? ^^]

Leendet blev stelare för var sekund. Det kändes som om han smälte inombords. Långsamt. Den ljuse hanen var så vacker. Så vacker. Skammen över att ens tänka så, när Saturn var den han älskade, kom långsamt krypande endast för att dränkas i ett svall av välmående och ilska. När Zarec tog ett steg närmare morrade fakargen kort, innan ljudet abrupt avbröts. Han ville bort, behövde komma bort från den andre. Från främlingen.

Vingarna fälldes hastigt ut med ett tydligt flaxande ljud som för att låta honom lyfta, men landade sedan slappt mot marken vid hans sidor. Åh, så vacker den ljuse var. De blå ögonen ville inte slita sig från den främmande hanens blick. Han ville drunkna i de gula. Klorna fälldes ut när han förvirrat grävde med dem i den dammiga marken. Små skåror bildades framför hans tassar.

"Vad..." Blicken smalnade tillfälligt av. "Vad är du?" Lyckades han morra fram mellan hårt sammanbitna tänder. Nosen rynkades när han talade, men blicken smälte när han tog in det vackra som stod framför. Zarec var onekligen det vackraste som fanns. Ännu en kort morrning lämnade den lejonlikes strupe när han försökte övertala sig själv till att lämna platsen. De vida vingarna höjdes och slog ett slag, men utan större framgång. Kanske kunde han hoppas på att den ljuse valde att åtminstone backa ett steg.

[Oftast blir inläggen kortare ju snabbare/intensivare rollspelet blir C; När det händer saker i snabb följd måste man ju vänta på att motspelaren svarar innan man kan fortsätta C:]

Det breda leendet sjönk vid morrningen och han backade tillbaka det steg han nyss tagit. Lejonfakargen såg ganska skräckinjagande ut med de stora vingarna uppfällda och morrandet på läpparna.

"Vad jag är..? En varg såklart, renrasig Naktakivarg om du vill veta." Hans röst var osäker, och ett lika osäkert leende försökte spridas i hans ansikte. Han skakade lite frustrerat på huvudet när han talat.
Denne Azazels reaktion verkade nästan som om denne upptäckt att känslorna charmen skapade inte var äkta, men Zarec försökte tänka bort den tanken. Ingen hade märkt att charmen bara var en kraft och ingen personlighet, aldrig någonsin. Varför skulle denne hane upptäckt det?

Han fortsatte låta charmen försöka påverka fakargen, ville inte släppa taget om den. Han stod lite bakåttryckt, som om han vore lite stött.

Åh så han skämdes. Den ljusa, underbara hannens så oskyldiga leende och osäkra röst fick honom att sänka ögonbrynen i en orolig blick. Han ville inte såra den andre. Ville inte såra den vackraste varelsen i världen. Ville inte få en blomma så vacker att vissna. Svansen piskade och den kraftige fakargen backade ett steg. Ansiktet vändes bort för att han skulle kunna slita blicken från Zarec för åtminstone ett ögonblick. Det var Saturn han älskade, han fick inte känna såhär. Eller? Var det kanske så att det var denna ljusa han älskade. Hatade.

Han hatade att älska. Älskade det. Med en ny ansträngning för att förstå vad som hände, förstå var dessa så plötsliga känslor kommit ifrån, gjorde han en ny ansats att lyfta. Vingarna slog frenetiskt vid den brunes sidor. Dammet från marken yrde i små moln medan gräset i närheten prasslade av vinddraget.

Men vad var det han höll på med? Zarec var den vackraste i världen. Den som betydde allt. Det kändes som om han mött honom för länge sedan och att de var ämnade för varandra. Varför försökte han då ge sig av? Han borde stanna. Han ville stanna av hela sitt hjärta. Det skar i själen när hjärnan ständigt envisades med att upprepa den randiges namn. Tigerfalken. Varför brydde han sig ens? Zarec var den som betydde något. Eller?

Klart det var så.

Självklart var den ljuse den enda. Den enda i världen...

Benen sköt ifrån marken när han tvingade sig själv upp i luften. Ögonen var hårt slutna. Nosen stelt rynkad i motvilja. Stjärtfjädrarna breddades som för att landa åter, men vingarna arbetade mekaniskt med att vinna höjd. Endast några få meter ovan mark ångrade han sig djupt. Han ångrade att han lyft, ville stanna hos den ljusa. Eller föra denne med sig. Bita och slita i hans kropp. Ytterligare en morrning brummade i den lejonlikes bröst. Han ville visa Zarec skyarna. Det vackraste han visste (förutom Zarec själv, självklart!). Men hur?

[Jätteförvirrat och kanske jobbigt att läsa... Det är jättesvårt att få ner Azazels inre kamp i ord. Han blir arg av kärlek, och vill inget hellre än att slita sönder något, men vill samtidigt älska Zarec. Han faller för charmen, men påminner sig hela tiden om att det är Saturn han är trogen... Förvirrande. Ursäktar på för(efter)hand.]

[Bara en liten förplaneringsfråga; tycker du Zarec ska (senare) släppa charmen, göra Az arg och bli misshandlad xD Eller.. tycker du han ska lämna honom med charmen fortfarande på så Azazel lite messed up i hjärnan? Med vem han egentligen älskar x)]

Han lät sig ta ett steg bakåt när fakarglejonet lämnade marken, samtidigt som han betraktade dennes vingar. Vingarna slog kraftfullt, troligen för att lämna marken så långt under sig som möjligt.
Varför lyfte han? Zarec kunde inte riktigt få ihop det. Han såg så skamsen och orolig ut till att börja, men sen lyfte han bara som om han försökte fly från den charm Zarec sände ut.

För säkerhets skull slöt han ögonen, försökte stärka sin kraft till maximum. Den var redan långt upp på den skala av hans charms styrka, men han ville pusha den ännu mer. Han var inte jätteduktig på att stärka den mer än den gjorde automatiskt efter en stund, men det var värt ett försök. Han ville inte att denne Azazel lämnade än. Han ville höra tre ord, tre ord som inte många kastade runt sig till alla de såg, utan gärna sparade längst inom sig, sparade för den de ville tillbringa sin livstid med.

Han följde Azazel med blicken. Tanken att inte känna marken mot sina tassar gav honom en rysning längst ryggraden, håren reste sig en aning.

[Mycket bra fråga. Az är arg redan som det är, så retas behöver han absolut inte för den sakens skull XD Om han lämnar Az på ena eller andra viset spelar ingen större roll. Det är väl om Zarec vill ha en arg lejongam över sig eller inte C; ]

Han röst sprack upp i en dov rytning. Kort och abrupt avbruten. Han visste inte vad han skulle ta sig till. Det gjorde så ont på insidan. Skar i hans hjärta likt vindens vassa egg. Rev i hans hjärta. Slet i hans själ. Vad skulle han göra? De blå ögonen öppnades motvilligt när han stigit ytterligare en liten bit ovan mark. De fångades åter av Zarecs vackert gula ögon. Fastnade i den vackra blicken. Åh, han var så vacker. Så vacker.

Azazels vingar slöt sig åter mot ryggen när han dök mot marken på nytt. Han skulle visa sin sky. Visa det vackraste han hade. (Utom Zarec förstås. Även om han inte "hade" Zarec, mer än i tankarna och i blicken). Han kände en otroligt stark känsla av värme och välmående som dränkte hela hans sinne när han återvände till den ljusa. Så underbar. Vingarna breddades åter, liksom stjärtfjädrarna, och hastigheten saktades in. Han tänkte sluta framtassarna om den mindre, men åh så vackra hanen. Tänkte hålla om honom och bära honom med upp i luften. Han ville så gärna visa honom skyarna.

[Alltså... jag PPar om jag säger att han lyfter Zarec, så... du får välja om han lyfts eller undviker till Azazels stora förtret. Om han lyfts, så flyger Azazel upp i luften igen C; ]

[Hmm... att få en arg lejongam över sig eller inte... Det är
frågan... Vi får väl se ^^]

Han betraktade den flygande lejonlike uppe på himlen, en blandad känsla av beundran och rysningar. Det var säkerligen en häftig känsla att flyga, men ingenting han skulle välja frivilligt. Tanken att inte kunna kontrollera sin väg med benen var ingenting han önskade.
När Azazel närmade sig tittade han bara på honom, undrade vad det var fakargen tänkte göra. Azazel kom närmare och närmare, sjönk mer och mer, och som en reflex började Zarec backa, så att fakargen inte skulle landa på honom. När han nästan var över honom snurrade han runt, för att lättare kunna undvika honom, men så kände han tassar runt sig, och marken försvinna från hans tassar.
Han kunde inte låta bli att pipa till lite. Han hade aldrig varit ovan jord innan, och det var inget han ville.

Tänk om den lejonlike släppte taget? Den tanken hemsökte honom om och om igen medan han lyftes upp. Om han släpptes skulle han falla handlöst ner på marken och troligen dö i fallet. En stark anledning till att han inte vågade släppa charmen.
Hans kropp var stel, försökte att inte röra sig alls. Om han rörde sig kanske han skulle kunna glida ur greppet.

De breda tassarna slöt sig om den ljusa, ack så underbara, kroppen. Baktassarna tog mark och sköt ifrån. Vingarna slog ett par kraftiga tag för att låta kroppen och den extra tyngden vinna i höjd. Han var så lycklig. Så lycklig. Framtassarna höll ett stadigt grepp om Zarecs underbara kropp. Höll honom tätt mot den yviga manen. Vingen susade i den lejonlikes öron och vingarnas slag gav dova läten.

På någorlunda hög höjd lät Azazel sina vingar spridas och lyckades fånga en varm uppåtvind att glida på. Solnedgången kastade sitt orangea ljus över det vackra landskapet. Hjordar av diverse djur vandrade på marken inunder. Allt var vackert. Vackrare än han kunde minnas det. Allt var vackert i Zarecs närvaro.

Saturn.

Den randige fortsatte att leta sig in i hans hjärna. Fortsatte att störa den för övrigt perfekta stämningen. Den lejonlike var helt omedveten om att Zarec kunde bli skrämd av höjden. Han ville så gärna dela det han hade. Han var oförmögen att förstå varför den randiges namn tvingade sig in i tillvaron. Han ville inte veta av honom, ville för alltid vara här, i detta nu. Med den ljuse i sin famn, smekta av vinden och med kvällssolens underbara sken i ansiktet.

"Ser du världen? Ser du det vackra?" Värmen i hans röst var av ett frånvarande slag. Drömmande. Efter en paus fortsatte han: "Med dig här lyser solen klarare." Han var fast. Fast i en dröm.

Han log.

De lyftes högre och högre upp, längre bort från marken, och han knep ihop sina ögonlock så att han inte kunde titta ner. Han var inte höjdrädd, han var Naktaki och van vid att klättra i stora träd, men att vara så högt upp utan att ha någon kontroll över vart han tog vägen skrämde honom faktiskt.
När Azazel talade öppnade han försiktigt sina ögon för att se vad det var han talade om.

Han förstod vad lejonfakargen talade om när han sa vackert. Jorden var helt annorlunda där uppifrån, de annars gigantiska elefanterna kunde liknas med myror där nere, och man skulle aldrig kunnat tro att en arg sådan skulle kunna mosa en med ett fotsteg. Där det var dammigt efter rusande hjordar kunde man se hur solstrålarna kämpade sig igenom. Azazel hade rätt. Det var vackert.
Men för det slutade Zarec inte vara orolig över att falla ner.
När den lejonlike talade igen, om att solen sken klarare när han var där, kunde Zarec inte låta bli att flina. Såklart det var vackrare med honom där, han hade ju fortfarande illusionen som förstärkte färgerna. Men han var inte säker på att det var det han menade.

Tidigare hade han kallat Zarec för en lustig, men vacker varelse. Hela hans beteende under hela mötet hade varit så.. som om han verkligen gillade honom. Men inte riktigt som vänner, utan...
Han ruskade lite på huvudet. Den tanken borde inte fungera. De var av samma kön. Inte kunde väl fakargen fastnat för hans charm på samma sätt som han lurat honor hela sitt liv. Eller?

[Höhö, Zarec har aldrig mött en homosexuell x3]

När Zarec inte svarade på hans ord blickade Azazel undrande ner på den ljusa hanen i sin famn. Han såg den andres spända sätt, kanske var det oro eller rent av skräck i de gyllene ögonen som såg ut över landskapet. Varför såg han ut så? Var landet inte så vackert som han ville tro? Drömde han? Att det var höjden fanns inte i fakargens hjärna. Han var så uppsluppen i Zarecs närhet, i charmen, att sådana tankar inte fanns. Han ville bara visa sin värld. Visa att den var vacker. Men om den inte var vacker?

De blå ögonen kneps ihop när ansiktet åter vändes framåt. Vingarna slog ett slag och de breda tassarna tog ett säkrare tag om den mindre hanens kropp. Långsamt till en början lät han dem båda sjunka mot marken igen. Efter ett kort slag böjdes den lejonlike nosen snett mot marken och kroppen följde i samma vinkel. Hastigheten ökade smått, men inte som oftast. Han vågade inte dyka brant med en annan i sin famn. Hastigt som ett springande djur gled de ner mot marken. Vingarna hölls mellan in- och utfällda. När marken närmade sig skulle vingarna fällas ut. Skulle ta luft och han skulle landa mjukt. Så var tanken.

[Az blev lite ledsen över att inte få svar, så han beslutar att landa igen. Tänkte att de inte dyker jättebrant, men kanske känns det både brant och hastigt om man inte är van vid att flyga. Tänkte med att jag inte skriver Att de landar, så om Zarec gör någonting medan de dyker så kan Az avbryta dykningen eller liknande ^^; Stackare - både möta en bögfakarg och sedan tvingas flyga under samma möte XD ]

De sjönk ner mot marken. Zarec blev stelare ju mer vinddraget ökade, och kände sig rent av rädd av att fara så fort neråt. Vinden piskade i hans ansikte, och han var mer än någonsin rädd av att ramla ner. Ögonenlocken slöts krampaktigt igen.
Så släppte det bevingade lejonet honom och han kunde inte undgå att ljuta till av både chock och rädsla. Just det som han varit rädd för hade hänt, fakargen hade tappat honom. Ännu mer chockad blev han när han insåg att hans fötter tog mark, och att han inte hade släppts särskilt långt ifrån marken. Han lät fötterna borra sig ner i marken, lycklig över att känna fast mark under sig igen.

Han såg upp på Azazel.
"Du hade rätt med att det var vackert där uppe, det var en av de vackraste utsikter jag sett." Han funderade på att nämna att han inte gillade att flyga, men valde att hålla det för sig själv. Ville inte reta upp honom.
På tal om att han inte ville reta upp honom hade han ett problem. Han ville stänga av charmen, så som han brukade, men ville samtidigt inte få den andre att attackera. Han var inte särskilt säker att han skulle överleva en sådan attack, och han höll sig helst vid liv. Kanske det lättaste vore att bara gå.

Vingarna tog luft med en klar duns och farten bröts hastigt. De breda tassarna släppte den ljusa kroppen och lät Zarec landa på marken. Fakargen slog sedan ett krafrigt slag med vingarna för att backa en bit innan de breda baktassarna tog mark. Framtassarna rätades ut och landade mjukt på marken medan vingarna fälldes in mot kroppen. På ett avstånd från den ljusa hanen stod den lejonlike och betraktade honom. Oroligt. Välvilligt. Förvirrat. Det sved i hans hjärna och hjärta.

"Du hade rätt med att det var vackert där uppe, det var en av de vackraste utsikter jag sett." Zarecs blick vändes åt Azazel och han svarade med ett litet glatt leende. Det hade inte varit allt förgäves i alla fall. Den lilla tonen i Zarecs röst som vittnade om flygturen var ingen Azazel lade märke till. Inte nu. Allt var för vackert och Zarec var för underbar för att han skulle kunna tänka på annat.

Utom det namn som konstant gjorde sig påmint i hans bakhuvud. Charmen som slutit sig i hans sinne och lös upp hans värld höll den randige utestängd. Men namnet pockade oavbrutet på hans uppmärksamhet. Långt bak i hans sinne fanns det något som ville säga honom att det här inte var verklighet. Men hur kunde det inte vara det? Allt var så underbart! Så underbart.

"Det glädjer mig." Han nickade kort åt vad Zarec sagt. Svansen ryckte hastigt bakom kroppen.

[Funderar på om vi ska avsluta snart? Gillar det här rollet, men jag behöver plats i tidslinjen igen ^^; ]

[Du kan väl avsluta i ditt inlägg? Om du vill skriva några inlägg till kan han ju stoppa Zarec? C:]

Han öppnade munnen för att säga något, men stängde den igen innan ett ljud släppts ifrån den. Han ville gå, lämna lejonfakargen. Solen värmde mer än den gjort innan, så en anledning för att dra sig undan behövde han inte fundera länge på.
Egentligen ville han göra sin vanliga procedur och stänga av charmen, allt för att få se minen i den andres ansikte, men han var inte säker på om han vågade. Den lejonlike var större än han själv, och någonting sa honom att han skulle få det svårt att ta sig därifrån levande om den andre fick reda på sanning. Det vore mycket enklare, men tråkigare, att bara gå.

"Värmen börjar bli jobbig, som du sa tidigare är jag inte gjord för platser som denna." Värmen var inte så hemsk, bara aningen för varmt för att han skulle kunna njuta av det fullt ut. Men den var en bra anledning. "Jag måste ursäkta mig och dra mig bort från de här varma trakterna, eller i alla fall söka skydd från värmen."
Han log och nickade mot Azazel.
"Vi kanske ses igen."
Det var någonting han absolut inte ville, men han höll minen och log mot den andre innan han vände sig om och började gå därifrån, bort mot skuggan av träd i horisonten. Han hade redan sett ut platsen där han borde vara tillräckligt långt borta för att kunna släppa charmen utan att den andre borde märka det. Han vred huvudet över axeln och gav den Azazel snabb blick.

Det kändes sorgligt att se Zarec gå. Men som den ljuse sade, så hade han själv påpekat att han inte tycktes höra hemma på denna plats. Ett leende prydde det breda ansiktet när han svarade på den andre hanens ord, trots att Zarec redan var på väg bort. "Må vi mötas igen."

De blå ögonen betraktade den ljuse då han långsamt blev mindre och mindre. Försvann längre och längre bort. Fakargen stod till en början stilla. Tankarna var fästa vid den ljusa skepnaden. Förtrollad av dess skönhet. Svansen började långsamt att rycka med rappare rörelser bakom den långa kroppen. Klorna grävde lätt i den torra marken. Det ryckte i morrhåren och ögonen smalnade gradvis av. Främlingen var försvunnen från hans synfält. Likt ett slag i ansiktet återvände den lejonlikes förnuft och han ryggade ett halvt steg. Ögonen kneps ihop och öronen ströks hårt bakåt. En morrning tog form i hans strupe. Mullrande steg den upp mellan tänderna. Klorna begravdes i marken. Vingarna rättades förargat till på ryggen.

En rytning ekade över savannens vidder. Ett lejonhuvud pressades mot marken när kroppen vred sig i vånda. Smärta. Så mycket hjärtesorg. Dammet yrde under vingslagens eko. En kropp kastade sig mot skyn och lämnade platsen.

Han skulle minnas.

Han skulle minnas allt.

Må dem mötas igen.

[ Avslutat C; ]