Sedan mötet med den forna flockbrodern hade så mycket hänt i hennes liv att hon egentligen inte vad som var upp och vad som var ner. Det hela kändes mer som en surrealistisk dröm i en lång koma än något annat. Hon hade sprungit, tills dess att hon inte kunde springa mer. Fly undan smärtan i bröstet som en kniv som precis missat hjärtat som satt is i hennes ådror, fryst allt ända ut i topparna. De hade dött där. Occultos var dött sen den dagen och hon hade hängt vid hoppets låga som ett valpyngel vid sina moders värme. Naivt och dumt, men det var det som fått henne att fortsätta, fått henne att leva. I efterhand hade hon önskat att hon kunnat gå tillbaka i tiden och bett honom avsluta hennes liv där och då, han hade ju redan tagit allt annat ifrån henne.
 Alfdis hade inte varit allt för glad över hennes reaktion och sätt att hantera det. Hade försökt få rationella tankar in i kaoset som blivit hennes sinne. Till en början hade hon inte lyssnat, till och med skrikit åt spöket att försvinna, så fast i sin självömkan. Men spöket hade stannat, varför visste hon inte. Hon förtjänade inget av det.
 En tid senare hade hon även mött sin födelse mor, och hade aldrig kunnat kalla henne för en mamma, men individen hon mötte var så skild ifrån den hon mindes som natt var för dag. Lea hade förklarat allt, efter att ha stått ut med sin dotters alla års frustrationer. Förklarat om Ria, förklarat om deras födelse. Till en början trodde Iriea inte henne, anklagade henne för att ljuga, men när flera dagar gick och hon fortfarande inte såg en skymt av sin mors gamla själv började hon öppna sig mer inför honan, till så mycket som hennes karaktär tillät. De tre, Lea, Alfdis och Iriea träffades i Lövskogen, men när det kom ut att Iri skulle få syskon så började de flytta sig ut från skogen mot Öarna. Det var mindre risk för rovdjur där tänkte dem, och lättare att hålla inkräktare undan ifrån.

 Solen stod lågt på himlen, och vandrade sakta lägre. skuggorna dominerade ännu inte helt och ljuset var klart i ny vårens sol. Ön var glest bevuxen och inte helt platt. Det fanns en kulle och en större sten som nästan kunde kallas en liten klippa. Invid stenen växte det ett träd vars rötter utgjorde ett naturligt skydd för en lya som grävts in under i den sandiga jorden.
 Var gång ljuden av Leas mjuka stön av smärta blev till ett njutande fnitter spände sig musklerna i hennes kropp och hon var beredd på att kasta sig ner i lyan, men än så länge orkade modern kämpa tillbaka odjuret. Hon hade fått henne att lova, lova att skydda de små liven oavsett vad, och göra vad som var nödvändigt för att lyckas med det, oavsett vad det kunde vara. Iriea hade aldrig sett Lea som en stark karaktär, men blicken som hållit fast henne med hade kunnat jämföras med Shadys, och med likheten kunde Iriea inte göra något annat än att lova.
Du får inte tveka för ens en sekund. Hade hon strängt tillagt. De båda hade vetat vad hon menade. Iriea hoppades så innerligt att så inte skulle behöva ske.
 Återigen kunde hon höra ett ljud ifrån Leas smärta och hon närmade sig hörbart lyan och kikade ner. Den mörka honan såg mot henne med det ögonlösa anletet och nickade bara matt emot henne.

[Privat till Nea ]

Lea hade njutit något enormt av tiden med hennes dotter, hon fick vara den moder hon alltid hade velat vara men som hade stulits från henne, både av hennes alter ego och av Shady.
 Hon visste att Iriea hade enorm respekt för Shady, men hon själv förbannade tiken då hon hade tagit hennes enda kvarvarande valp från henne och närde Ria så att Lea inte hade mycket att säga till om eller något tillfälle att ta över.
 Nu hade det ändrats dock, hon kunde vara här och hon hade kämpat som aldrig förr för att behålla sig vid sina sinnens fulla bruk och stanna hos sin älskade dotter och hennes spöklika väninna, hon hade för mycket att förlora för att låta Ria ta över nu.

För tillfället låg hon där och jämrade sig i smärta, och varje litet andetag var en kamp för att inte den andre skulle ta över, hon tog alltid över när det gjorde ont, hon kunde inte låta det hända nu, med tanke på vad som hänt sist.
 Hon hörde hur Iriea närmade sig lyans ingång och hon såg upp utan att se och nickade lugnt, hon var fortfarande i kontroll, åtminstone för stunden.
 Med det så kände hon en skarp smärta och hon gnydde till, kände hur musklerna i hennes kropp drog ihop sig och hon bet ner när den första valpen sakta klämdes ut i en blodig hög, och hon såg åt hållet Iriea var och jämrade sig "Snälla kom ner..." viskade hon lågt och hoppades på något sätt hon kunde få hjälp med de resterande valparna.

Det dröjde inte länge efter det matta nickandet som hon kunde se den mörka honans kropp dra ihop sig i krämpor, och ljudet av något sam damp ner på det torra jordgolvet, och lukten av blod, talade för att det första av hennes syskon kommit till världen. Hjärtat var som i en klump i halsen, och till en början höll hon på att missa Leas vädjande viskning. Försiktigt tog hon sig ner i lyan som var stor nog att husera de båda. Valpen låg som slängd på marken, och Iriea drog den ytterst försiktigt emot sig och slickade dess mörka fäll ren från blod och såg till att den andades. Ett ytterst svagt gnyende nådde henne och hon buffade försiktigt valpen närmre moderns spenar. Ifall något skulle gå snett ville egentligen inte Iri att den skulle vara så nära, men hon hoppades att de skulle hinna få i sig litet av modersmjölken ifall hon skulle behöva göra något drastiskt. Den lille hittade direkt spenarna och trampade automatiskt efter mjölken.
 Nästa två kom inte långt efter varandra, och än så länge hade Lea kontrollen, men Iri visste att hon skulle bli trött snart, Bara litet till önskade hon medan hon lyssnade på Valparna som fick sitt första mål mat i livet. Bara litet till så kunde hon kanske flytta på dem ett tag och kanske skulle de inte behöva göra något alls. Kanske var Lea ännu starkare. Kanske mådde hon bra nog?
 Som om gudarna hört henne, sprängdes plötsligt lyan i mörker och sekunden senare hade hon dragit undan valparna som tumlade runt omtöcknat och gnydde. Hon stod hukad i lyan, oförmögen till att resa sig helt, blicken stelt på den mörka tiken som nu bara skrattade maniskt. Nosryggen var krusad i en morrning och tänderna blänkte ljusa i mörkret.
"Ge dig av" rösten hård, gav ingen chans till att säga emot. Hon kunde höra valparna åma sig bakom henne. Säkra så länge hon stod emellan dem.
"Du kommer inte fram här" Inte så länge som hon levde. Aldrig.

Lea kände hur de små liven ammade av henne och hon andades lugnt, de var säkra för tillfället och det verkade inte komma flera så hon kunde vila nu, hon skulle bara vila en stund...
 I det tillfället kände hon den isiga känslan i kroppen sprida sig snabbt och hon vred snabbt huvudet åt Irieas håll, men det var försent, hon kunde inte stoppa det nu och hon viskade lätt.
 "Förlåt mig"

Med skrattet som ekade i lyan så sköt skuggor och mörker ut ur tikens kropp och hon ställde sig sakta upp, först på darriga ben men de blev alltmer stadigare ju mer tid som passerade och hon vred det ögonlösa ansiktet mor Iriea, hon kunde känna av henne i mörkret, hon visste vart hon var och hon flinade.
 "Och vem ska stoppa mig lilla vän? Du?"
 Hennes fnittrande fyllde lyan och hon sträckte sig litet, ljudliga knäppningar från hennes leder efter att hennes kropp legat stilla så länge.
 "Det har varit alltför lång tid, min lilla Iri... Du har något som tillhör mig"
 Hon skrattade kallt och tog ett steg närmre, hon hörde Valparnas gnyende och hoppade mot Iri utan att tveka, käftar öppna, med skrämmande precision för en blind tik.

Ria reste sig ifrån där Lea nyss legat, hennes röst stod i sådan kontrast till den milda hennes moder hade. Hennes lilla Iri, meningen fick morrningen att djupna nere i bröstet. Fick nästan hela henne att vibrera av spänningen i hennes muskler, och ögonen följde varje liten rörelse i honans muskler.
 Ria kastade sig framåt, men hann inte ens lämna marken med sista tassen innan lyan lös upp i ett blandade vitt sken, blandat med värme som fick pälsen att lätt krusa sig, när elektricitet plötsligt för igenom luften mot den mörke.
 Iriea var, trots sin unga ålder, en kapabel ung varg som spenderat det mesta av sitt liv att träna under en yrkesmördare. Hon hade inte slutat helt bara för Occultos föll. Fram tills nyligen hade hon fortfarande trott att Occultos kunde skapas igen. Hon hade inte legat på latsidan.
 Blixten var helt koncentrerad på Ria, men ändå slog gnistor lätt omkring henne, utan att fara bakåt mot de små liven hon svurit på sitt liv att skydda.

Ria sänktes av blixten, men hennes momentum fick henne fortfarande att glida framåt mot hennes valda motståndare, hon njöt innerligt av smärtan, men hennes muskler ville inte lyda henne då hon låg där i spastiska rörelser och såg upp på Iri med det ögonlösa anletet, ilska djupt i hennes bröstkorg blev utmorrat.
 "Du tror du har vunnit? Du kan inte ta hand om dig själv, hur ska du kunna ta hand om dem?"
 Hon skrattade rått och försökte kravla sig närmre, fumlandes i mörkret, blixten had bländat henne tilfälligt, men hon kunde fortfarande känna de i mörkret, om hon bara tog sig närmre, om hon bara...
 Hon vred ansiktet mot Iri igen och suckade.
 "Tror du verkligen du kan?"
 Viskade hon och lade huvudet mot marken med ett litet stön.

Kroppen som tillhörde hennes mor dunkade i marken, men det var inte hennes mor som talade. Som åmade sig och morrade. Patetiskt. Iri fnös åt henne där hon låg. Hon hade varit högt uppsatt i Occultos? Hon hade inte varit värd positionen hon hållit, och hon var inte värd jorden hon krälade i nu. Orden som rann ur hennes mun var lika patetiska dem, en förlorares sista chans till att få tag i sin motståndare. Vad trodde hon att det skulle uppnå? Trodde hon att Iriea tänkte flytta på sig 'Varsågod middagen är serverad' hon fnös igen och Höjde ena tassen och satte den med en tyngd på hennes huvud. Det var länge sedan hon vuxit om sin förälder, och ännu längre sedan hon insett att det inte fanns något att rädda i Ria. Lea var en annan sak och det var henne hon skulle sörja.
 "Du gillar smärta" hennes nos var bredvid ett mörkt öra, rösten låg och viskandes.
 "Att jag lever stör dig, eller hur?" ett flin låg på hennes läppar, något som kunde höras i hennes röst.
 Runt hennes tass dansade elektricitet, inte ännu hade den rört sig ner till hyndan under tassen.
 "Du kommer dö med vetskapen att ingen kommer minnas eller sakna dig, dina valpar kommer leva, och de kommer härska över sina liv, du kunde inte släcka deras lågor, och Lea kommer leva för alltid i minnena hos hennes barn. Du försvinner medans hon aldrig dör" Hon kunde se ilskan i  vanmakten som infann sig hos den sjuke individen som just nu besatt hennes mors kropp när insikten föll på plats. När hon förstod att Iriea talade sanning. Ria skulle dö här, och Lea skulle bli hyllad. Rias värsta mardröm besannad, det sista hon skulle få höra.
 "Jag kommer sakna dig mor" mumlade hon då elektriciteten i tassen äntrade direkt ner i honans panna.

Ria låg kvar på marken, hennes muskler spastiskt ryckandes, hon hatade att inte ha kontroll över sin kropp på det här viset, elektricitet, det var den feges vapen.
 Hon log åt dottern då denne talade om hennes kärlek till smärta och att hon trodde hennes existens störde henne.
 "Du föddes av min kärlek till smärta, du var aldrig hennes dotter, jag avlade fram dig, jag födde dig, och jag skulle ha dödat dig.."
 Hon skrockade lågt men det dog ut när hon fortsatte tala, Ria hade förlorat, hon var inget längre och hon skulle återgå till att vara inget, men hon hade ett sista trumfkort hon kunde spela innan hon dog, bara för att reta Iriea mer och mer och hon släppte kontrollen.
 Precis när Iri talade så återfick Lea sitt sinne och hon viskade
 "Jag kommer sakna dig med min skatt"
 Med hennes mjuka, lena röst och sen sköt tillräckligt mycket elektricitet in i hennes panna för att göra allt mörkt och med det så slutade de bådas andetag.

Rias ord var för döda öron. Ria hade förlorat, allt. Iri hade aldrig sett henne som en mor, och skulle aldrig göra det. Shady hade varit den som uppfostrade henne, gav henne ett mål och en mening. Lea hade gett henne en ny mor, den hon borde haft ifrån början, när hon förlorat allt. Ria var bara en pest de äntligen skulle bli av med. Även om det kostade Iri sin enda riktiga moder.
 Lea talade, hon kände igen rösten som skilde sig ifrån Rias på så många sätt. Ögonen brände ifrån de återhållna tårarna. Det var försent nu. Det knastrade och lukten av bränd päls och kött nådde hennes näsborrar. Kroppen ryckte fortfarande men inget fanns kvar i dem.
"Du är fri nu, hon når dig inte längre. Mamma" 
 Tassen avlägsnades ifrån pannan på den livlösa kroppen och hon vände sig snabbt om för att se till valparna. De kunde dia tills det inte fanns mer. Tanken var morbid men det var viktigt.
 Ömt lyfte hon de små liven till deras moder, efter att ha flyttat på henne så att spenarna blev synliga.
 En klump hade växt till i strupen och hon svalde hårt. Blicken vilade på de tre små liven. Hon hade lyckats. Hon hade räddat alla tre. Leas sista önskan hade slagit in.
 Utmattad ända in i själen lade sig Iri precis bakom moderns kropp, huvudet över hennes nacke och gråten fast i halsen.
Min skatt. Aldrig innan i sitt liv hade Iriea fått uppleva faktisk kärlek, från en moder till hennes barn specifikt. De senaste månaderna hade visat för henne hur hennes liv kunnat se ut, och nu visste hon inte längre vad hon var. Vem hon var.
 Dåsigt såg hon på de små liven och log stelt. Härifrån skulle allt bli svårare och det visste hon.

[Avslutat]