Det var sällan han var i Sagoberättarens lya men han visste att han, liksom alla andra, alltid var välkommen. För tillfället var det den betryggande brasan och ensamheten han sökte. Den stora vita var ute och Roop var ensam i lyan. Han såg på de små karvade figurerna som balanserade på rötter och i små urgröpningar.
Med en suck slöt han ögonen och satte tassen på knippet med läkeörter som han fått från Tiarana. Han kände sig dum där han satt framför elden med det lilla offret under tassen. Med ännu en suck öppnade han ögonen och stirrade ner i elden.
"Aurinko." började han, svajade till och stramade sedan upp sig igen. Det var länge sedan han bett till någon utav gudarna på detta sätt.
"Jag har sett det makalösa beskydd du gett Ronia. Jag ber dig inte om samma gåva. Men jag ber dig att beskydda Rien på vår stundande resa. Han är allt blod jag har kvar och är inte detta offer nog," tassen kramade om läkeörterna ".. så är jag villig att ge honom allt beskydd jag har."
Det kraftiga vargen satt stilla i några sekunder, övervägde det han sagt, och tog sedan upp knippet i munnen. Han kastade det på elden och såg hur lila och gröna lågor slog upp från örterna.
"Lågorna är ett betryggande sällskap, nay"
Roop vände sig hastigt om och såg den enorma gamlingen komma ner i lyan. Ett nästanleende drog i hans mungipor.
"Väldigt." svarade han och började gå ut ur lyan, omedveten om den gamles blick som följde honom.