[Ensamroll]

Bröstkorgen höjdes och sänktes. Varje andetag sände en liten stöt av smärta genom kroppen, men han var van. Den stora, svarta kroppshyddan låg på sidan. Det kvarvarande, ensamma ögat stirrade ut i luften utan att fokusera på någonting särskilt. Dagarna flöt ihop i varandra, blev till veckor som blev till månader. Han var inte säker på hur länge han hade legat i helarnas grotta. När han skadats hade sommaren varit i full blom, men nu kröp kylan in över golvet i grottan och några fallna löv hade blåst in genom öppningen. Höst. Som brukligt var brann en värmande eld i detta rum som i flera andra, men han huttrade ändå. Detta var det han inte kunde vänja sig vid trots att tiden gick. En inferno som frös. Han hade aldrig frusit förut, inte som han gjort under den här tiden. Det bådade inte gott. Han hade försökt värma upp sig själv så som han gjort så många gånger förr, men det var som om hans kraft slingrade sig ur hans grepp varje gång han försökte. Kylan i hans kropp var inte naturlig. Den var en effekt av mörkret som trängt sig in den där ödesdigra dagen. Hur mycket han än försökte kunde han inte känna sig varm.

Han vände ögat mot brasan. De dansande lågorna speglades i det. Han andades ut i en djup suck och ryckte till av smärtan den orsakade, utan att ta blicken från elden. Brasan var så nära, men så långt borta. Likadant kändes det med hans eldkraft.
Han trivdes inte med att vara svag och hjälplös. I hela sitt liv hade han varit en slagskämpe, han hade vunnit och gått ur otaliga strider med bleknande ärr som påminnelser om det förflutna. Att bara ligga och tyna bort i en håla fick honom att känna sig patetisk. Enligt Delta var det inte alls det han gjorde. Enligt henne låg han där och läkte för att kunna fortsätta leda flocken sedan. För honom kändes det som om han låg och ruttnade bort, men hon sa att hon sett en tydlig bättring i hans skador. Snart skulle han kunna försöka gå, hade hon sagt.

”Det är inte meningen att jag ska ligga här. Det är meningen att jag ska vara där ute och skydda flocken.” hade han muttrat, så många gånger att hennes svar övergått i hummande läten och ögonkast ackompanjerat med huvudskakningar.

Ibland låg han på vänster sida. Ibland på höger. Ibland låg han på mage med tassarna under sig och hakan i golvet. Så stor var vidden av variation i hans vardag. Dagen innan hade han legat med ryggen mot grottöppningen och stirrat in i stenväggen. Brasan skapade rörelser i stenen, skuggorna skälvde fram och tillbaka. Han hade lyssnat till eldens välbekanta ljud och känt värmen i ryggen, men den trängde aldrig in. Inuti var han fortfarande kall. 

Han hade hört Delta samtala med folk utanför då och då, när hon inte rörde sig inuti rummet, samlade örter eller något annat. Hon lät inte folk gå in, ingen utom Tirana förstås. In hit tilläts bara helare, eftersom den skadade inte fick bli störd. Det betydde också, tänkte Black, att han inte fick bli distraherad eller underhållen. Han hade berättat om det mystiska mörkret för Delta, och hon hade undersökt hans beteende och sinnesstämningar under hans läkeprocess. Sett honom plågas av mörkret, vrida sig i mardrömmar, få attacker av paranoia och hallucinationer. Efter en incident när någon kikat in i grottan och Black nästan attackerat denne höll Delta mer strängt på besöksförbudet.

”Just nu är han relativt stabil,” hade han hört henne säga till någon utanför. ”Men vi kan inte släppa in någon än. Han får inte drabbas av för stora sinnesrörelser, ingenting får göra honom upprörd. Det brister så lätt då, nu har vi lyckats få honom så lugn. Ja, nu ligger han bara tyst där.”