Han var åter tillbaka på Azhekaslätten, något han inte hade trott. Han trodde inte att han skulle behöva ta sig hit igen, han hade trott att han skulle stanna med Devils. Men livet kastades ibland omkull och skakade om en världsbild. Att Malvados värld hade satts i gungning var orden från en endaste varg.
Gå härifrån.
Det smärtade nästa lika mycket som Hennes ord.
Jag vet inte längre om jag kan bli fri.. med dig.
Nu var det inte bara en röst han behövde stänga ute, utan två.
Han skakade våldsamt på huvudet i ett försök att bli kvitt tankarna. Det var inte värt att tänka på det något mer. Det var ekon från ett liv han aldrig någonsin skulle få tillbaka. Han hade inget liv längre, och ärligt talat visste han inte vad han skulle göra. Hjärtat drog honom till Ötamon, själen ville vandra vidare, men varje ben i hans kropp vill bara ta sig till någon som kunde avsluta hans liv. Hade han verkligen någonting att fortsätta leva för? Det hade varit Hon, det hade varit Dem. Fanns det något mer?
När solen började gå ner bakom horisonten saktade han av sina steg. Här, om någonstans, borde det finnas någon som kunde besvara hans dödslängtan. Och med det i tanken höjde han huvudet och lät ett långt, klagande yl eka ut över slätten. Azhekaslätten var känt för att vara vampyrernas slätt. Nu var det bara att vänta och se och sägnen om det var sant. Lade sig ner på sidan med en djup suck och väntade...

[Amanita]

Amanita hade under en längre tid stannat i Numoori nu, hon hade inte varit utanför deras gränser på väldigt länge. Kanske var det på tiden? Nej hon hörde hemma här. Hon hade många så kallade "vänner" att hålla ögonen på, ibland i alla fall. När hon inte vandrade landet runt och utforskade alla dess gömslen och hörnor som kunde vara svåra att finna. Det fanns många vackra platser i Numoori att upptäcka, men just nu var hon "hemma" ja någon skulle ju hålla ställningarna kring vampyrslätten också. Tiden gick fortare än vad hon själv kunde reflektera över, ja hon levde inte längre efter dess villkor. Tiden var inget som längre härskade över henne och det gjorde nästan så att hon inte längre levde fullt ut. Dagarna flöt samman med nätterna och hennes uppfattning om tiden började bli som en tjock dimma. Hon utvecklades knappt mer än vad hon redan gjort och tja vad fanns mer att se fram emot? Inget direkt. Hon bara var. Hon existerar men lever inte egentligen. Ett hemskt öde som hon sedan länge accepterat till fullo. 

Ett sorgligt, utdraget yl ekade genom mörkret och väckte Amanita ur sina tragiska tankar. Den tvefärgade blicken sökte genast av området med högt buret huvud. Var han verkligen här? Av vilken anledning? Sökte han henne eller var han bara trög som vandrat hit? Riskera sitt liv? Hon blev en aningen förvånad. Vad gjorde han egentligen här? Hon tog sig tid att vandra i sin lugna mak, det fanns ingen anledning att rusa, för nog bultade hans hjärta lika hårt och kraftfullt som alltid. Det kunde hon allt höra på långa vägar. Hon styrde sin riktning emot den mörke. Hon saknade honom, helt ärligt var det alldeles för länge sedan de sågs och hon kunde knappt vänta på vad han hade att berätta. Vad som hände bland de vanliga. Hon kunde se hans skepnad längs med marken och ett varmt leende breddade hennes ansikte och den mörkblå pälsen skimrade vackert i skenet av månen.

När han såg henne kommer var det som om en liten gnista hopp tändes inom honom. Hoppet om att livet kanske inte var helt över trots allt. Hoppets låga var svag, och innan hon ens gett honom ett leende så hade det åter dött ut. Det verkade som om inte ens Amanita kunde tända den där livslågan inom honom.
"Hej Nita", sade han i en kort hälsning. Han log inte, inte denna gången. Han var ofantligt glad över att se henne igen, att få se att hon faktiskt var vid liv. Samtidigt var han besviken över att det var hon som kommit. Han hade inte hjärta att be henne att ta hans liv, för han visste att hon skulle motsätta sig det. Lika mycket som hon faktiskt skulle kunna göra det, om det var hans sanna önskan.
Och var det verkligen det?
Han var inte ens själv helt säker. Men om han inte skulle dö, vad skulle han göra då? Han var endast en rastlös själ i ett liv utan mål. Han visste dock att det fanns ett annat alternativ för honom, ett alternativ som endast Amanita kunde få honom att genomföra... Men han ville inte fråga om det. Han hade redan gjort det, och han hade då förstått att hon inte samtyckte till det.
"Jag hoppas allt har varit väl med er all denna tid", han log stelt mot henne.

Amanita tog sig snabbt, ljudlöst närmre den mörke och hon kunde ganska snart märka att något inte riktigt stod rätt till. Han var inte sig själv, detta var inte den Malvado hon hade lärt känna. Nej något stod sig på snedden och hon hade avsikt att ta reda på varför. Hennes leende bestod och öronen rörde sig fram och tillbaka då han talade till henne. Hon visste inte om han försökte spela obrydd eller vad det hela gällde? Varför inte gå rakt på sak? Dessa dödliga. Nåja kanske hade han glömt hur det var att vistas i hennes närhet? Hur väl hon känner honom och hans uttryck. Troligtvis. 
- What happened?
Sa hon rakt ut, med mjuk och självsäker stämma. Hon hade inget att dölja och hon ville heller inte att han dolde något för henne. Han visste att han kunde berätta allt för henne, han skulle bara få "tummen" ur och göra det också. Så hon hjälpte honom helt enkelt på traven lite. 
- Everything is fine with me. Enough said about that.
Hon gav honom en lätt retsam blick. Hon tog det mesta i livet med en klackspark numer, det fanns inte mycket annat att göra om hon skulle vara ärlig. Hon tålde att vandra runt som de spöke hon är. Endast ett namn från forntid höll henne kvar vid Numoori, det var hennes hem. Hon hade ingen vettig plats i världen och det hade hon accepterat. Hon bara fanns.

Hon var rakt på sak, någonting annat borde han inte ha förväntat sig. Trots det blev han faktiskt lite förvånad. Syntes det verkligen så tydligt att någonting inte var som det skulle? Eller hade det varit hans yl som avslöjat hans sinnesstämning?
Hon besvarade han fråga, men utan några indikationer på att konversationen skulle fortsätta där. Istället verkade hon vara mer intresserad av att han skulle berätta vad som föregick med honom. Han både ville berätta, och inte. Det var alltid skönt att lätta sitt hjärta, men samtidigt var detta hans demoner som kom efter honom, inte Nitas. Även om han visste att hon skulle lyssna på vad helst han hade att säga så ville han inte tynga ner henne med allt som gått snett i hans liv. Hon hade väl bättre saker för sig än att lyssna på all hans skit?
När han var färdig med att förminska sig själv så insåg han att det kanske var lika bra att berätta. Hon skulle antagligen inte ge sig ändå förrän han gjorde det.
"I have left Devils", svarade han kort. Han kunde förmå sig att berätta sanningen, att han blivit utsparkad. Trots att han skulle klassa Amanita som en av sina närmaste vänner (den allra närmaste nu när inte Devils var kvar?), så skämdes han. Han skämdes för att stå här framför henne och berätta att han blivit utkastad. Så han ljög, och brydde sig inte om hon skulle kunna se det i hans ansikte eller inte. Antagligen kunde hon det, han hade aldrig varit en särskilt bra lögnare.
"I took a shot to be with Her again", lade han sedan till, oförmögen att tilltala Henne vid namn. "But our worlds were always supposed to be seperate, so we went our seperate ways, for good"

Amanita var tyst, studerade sin vän ingående. Som vanligt var hon rakt på sak och egentligen verkade inte Malvado vara speciellt förvånad, nej det var något som hon ärvt av sin mor. Inget krångel helt enkelt och hon fann det enklare att få fram det hon ville på det sättet. Sedan kunde hon krångla till orden med främlingar, men det var en annan sak. En slags lek hon ibland gillade. Att få mystiken att dansa var en härlig känsla. Hon placerade bakbenen under sig och satte sig ned, öronen var spetsade och visade tydligt sitt intresse för vad han hade att säga. Hon var tyst länge, bara tog in det han sa. Ensam, utan henne och utan Devils. Det lät som en saga enligt henne, något som aldrig skulle bli sant. Fast nu var det inte så, men på något sätt hade Malvado bäddat för det här själv. Att vela så mellan plikt och kärlek, det var förundrande att de valt att ha honom kvar så länge. Devils alltså. Hon log svagt, svagt. Devils, ja det hade varit en plats för henne. Hon hade kunnat hålla kvar sin bror vid vett och de hade tillsammans gjort storslagna ting i Devils. Drömmande kom hon snart på sig själv att han faktiskt var kvar. 

- So what are you going to do next? You can't give up on life just because it gives you thorns?
Sa hon med ett varmt och ömt leende, även om tornen i hennes röst var peppande och nästan skrämmande skarp. Hon menade det hon sa, hon tänkte inte låta honom ge upp även om han redan var inne på det spåret. Inte en chans i världen. Hon fanns ju här för honom, dag som natt. Om han behövde sällskap så skulle hon alltid stötta honom så länge han hade ett nytt mål med livet. Han fick helt enkelt bara ändra riktning, börja om. Precis som hon hade fått göra, att bli Vampyr är ju inte direkt det enklaste som kan hända en. Det gnagde på henne att se honom så här. Hon sträckte ned nosen emot honom och buffade till honom vid sidan av halsen, så som hon brukar för att muntra upp honom. Hon kunde tyvärr inte ge honom den värme han förtjänade, men hon kunde i alla fall försöka få honom på tassarna igen.
- You deserve happiness old friend.

Han förmådde sig att le svagt mot Nita. Hon hade så rätt så. Det var klart att livet inte tog slut på grund av allt detta, det förstod han själv också. Trots det kändes det som om allt bara var
över, som om det inte fanns någon anledning att stå upp och fortsätta vandra. Han försökte skaka av sig de tankarna, men det var svårare än vad man kunde tro.
"Of course I won't give up", sa han, om än det inte var med en speciellt övertygande röst. "If I gave up I would have just asked to be killed right there on the spot", fortsatte han, och insåg sedan hur löjligt det lät, med tanke på att han hade gett sig ut på Azhekaslätten av två anledningar; varav den ena var för att se om någon faktiskt kunde ta hans liv. Ett sådant hyckleri.
"Thanks", svarade han henne sedan, faktiskt tacksam över hennes ord, och hur de värmde honom. Hon kunde alltid få honom på bättre humör, bättre tankar, även nu.

[Tvångsavslutar detta för att jag aldrig kommer till skott ;) Men blev ju ändå ett fint avslut kan man säga. Mallis blev glad å Nita med! haha Vi får fixa ett nytt snart (A)]