Halloj! God fortsättning till alla 8'D

Jag har varit inaktiv så sjukt länge, mest pga sjukdom, men det har även berott på att jag inte haft så mycket tid till annat än jobb och saker irl som inte kan lämnas ogjorda. Hur som, så tänkte jag att för den som vill, är nyfiken, kanske har undrat lite eller så kanske ingen brytt sig alls (TwT) om vars Selva varit och haft för sig, så skulle jag göra en liten uppdatering här så kan man se hur hennes liv utvecklats sista tiden - innan jag blev superinaktiv. Detta är även lite för att jag själv ska hålla koll, och för att förklara hennes ändringar i utseendet... hon är mycket sötare nu än hon var tidigare, om än hon var sockersöt även då :3c 
Jag vill verkligen försöka börja rolla igen, och detta ska väl fungera lite som en push på mig själv för det också, tagga till lite. Men måste ta allt långsamt nu, inte stressa med något.

Here goes!


Selva tog över flocken TDN efter att grundaren och fd ledaren Key bara försvann. Hon var då 16 år gammal. Må så vara att hennes ålder kanske var tillräckligt för att någon skulle ha klivit in och sagt att en äldre ledare vore att föredra, men vi får ju inte glömma Selvas psykiska sjukdom som gjort henne helt psycho. Det är alltså en sjukdom hon lever med, som antagligen orsakats innan eller under födseln, som gör henne sjukt aggressiv, hårdhänt, oförmögen att förstå rätt och fel, samt att hon helt kan tappa greppet om omvärlden och hugga tag i första bästa som finns intill henne. Empati, sympati, helt enkelt förmågan att bry sig om en annan levande varelse existerar inte i huvudet på henne. Sååååå, kanske inte direkt ledarmaterial.
Det dröjde dock inte länge innan längtan efter att få bege sig ut på vandring genom landet för att få uppleva allt som hon under sin uppväxt hört om men aldrig sett tog över, och hon lämnade flocken för att påbörja sin färd genom Numoori. TDN upplöstes dock inte långt efter det, och om än ord om det nått henne så är det ingenting hon tagit till sig på en känslomässig nivå då hon någonstans inte tyckte dem var så viktiga trots allt.

Trots en splittrad flock, utan vetskap om vars de före detta medlemmarna eller hennes blodsbundna familj befinner sig, så höll hon kvar i en tanke som endast vuxit sig större och större i huvudet på henne. En idé som hon aldrig kommer att kunna släppa, då den redan påbörjats innan hon beslöt sig att ge sig ut på sin färd....


(pls ignorera att jag väldigt uppenbart kopierat Zira's pose från Lejonkungen 2)

Drömmen om att skapa en bepansrad armé, starkare än någonting som Numoori någonsin sett förut, brinner med flammande passion inom henne! Att få välja ut krigare med styrka och uthållighet som uppfyller hennes förväntningar och krav, och sedan klä dem i metallrustningar är den dröm och det mål som hon lever för just nu.

Känn hur marken brista under kamouflerat våld
Jag är här för att förtjäna min förplägnad och min sold
Jag lämnar spår i leran utav inälvor och blod
Och står du framför mig är din prognos ej särskilt god

Panzarmarschen går, döden följer den
I djupa röda spår, pansar rullar igen
Ödet visar sig i splitter, rök och damm
Vem kan stoppa mig när pansar rullar fram
- Raubtier

Dock stöter hon på en stor, svart hane vid namn Black när hon passerar hans revir under sin långa vandring. Black ger ultimatum, försvinna därifrån eller möta konsekvenserna, och Selvas konsekvenstänk är lika skadat som resten av hennes kaotiska sinne. Hon bjuder upp till strid, och hanen är inte sen att tacka ja. Två enorma, starka vargar mäter den fysiska styrkan, Selva ligger lågt med sin blodsbändning då hon längtat efter att få känna på en ordentlig kraftmätning och vill njuta av stunden så länge som bara är möjligt. Black, däremot, använder sina psykiska krafter för att ta sig in i honan sinne i hopp om att kunna göra striden kortvarig. Men innanför honans pannben finner han ett kaos han aldrig kunnat föreställa sig, och den sjukdom som legat och grott inom honans tjocka skallben sedan hon lämnade livmodern biter tag i hanens egna sinne och vägrar släppa. Han drar sig tillbaka, men smittan hon bär på, en smitta som aldrig skulle ha kunnat göra någon annan varelse illa, har just satt tänderna i honom för att dela med sig av det helvete som utspelar sig i honans huvud varje dag. Den sjuka som gör henne så oförutsägbar och hårdhänt har lagt sig till ro bland hanens tankar för att stanna där.
Striden eskalerar därifrån, men de båda tar sig ändå ur den med liven i behåll. Aldrig tidigare har en varg med förmågan att läsa tankar påverkat hennes sinne, men denna gång var det som att en lådan som ständigt hållits stängd plötsligt öppnats. Förutom de fysiska skadorna, den sönderrivna käken som täcks av blod på vänster sida den till synes mest allvarliga, tycks rösterna i hennes huvud endast blivit högre. Mer intensiva. Och den tunga kropp som hon alltid tyckt sig ha 110% kontroll över, oavsett om hon gett vika för impulser eller ej, visar plötsligt tecken på rörelser hon inte kan kontrollera. Efter mötet med den stora hanen är hennes sinne nu än mer svärtat av sjukdom, hon svarar numera rösterna i sitt huvud utan att ta notis om omvärlden uppfattar konversationen eller endast hennes sida av den, samt att det tunga huvudet numera kan ryckas åt sidan i en skarp rörelse, för att sedan återgå till den position det tidigare varit som att ingenting hänt.
Som ett resultat av detta har pälsen i hennes ansikte svärtats, hela ansiktet är numera svart som övergår till den övriga vita tonen som täcker hennes kropp utom på rygg, svans och ben. Och den söndriga käken kläs nu av tre tydliga ärr.

Mer sinnessjuk, mer rabiat, farligare och mer hänsynslös än någonsin tidigare, så är Selva äntligen back in the game. Den enorma honan kommer fortsätta sin färd genom landet, fortfarande med målet att en dag stå med landet genom tidernas starkaste armé, och den ska vara klädd i underbar, hård metall. Framtiden är det enda som står i hennes väg, och även den ska böja sig för henne där hon träder fram över de marker som i sinom tid ska fläckas av blod. För vad vore väl världen utan en ordentlig rensning av de som anses vara ovärdiga?

*andas ut*
Nu orkar jag inte rita fler bilder av henne... den korta sammanfattningen av hennes liv är fullbordad! Och jag känner verkligen suget efter att få börja rolla med henne igen och komma tillbaka till Numoori.

Men.
Imorgon, 10/1, opereras jag. Förhoppningsvis är det en operation som ska göra saker och ting lättare för mig i framtiden, underlätta med min kroniska sjukdom, förebygga att jag fortsätter ha sådan smärta som är det största problemet i min vardag. Jag hoppas självklart att allting ska gå bra, att jag ska vara klar i huvudet och fit for fight (mentalt inte fysiskt) efter bara en-två dagar vila! Om läkare kräver en längre tids återhämtning än jag skulle vilja gå med på så vore det ju ultimat för mig att smyga mig tillbaka in i rollvärlden. Det är iallafall vad jag hoppas på.

Saknar Numoori. Tänker på er. Vill ta mig tillbaka sakta men säkert <'3