Haqim hade berättat en hel del om Aurinko. Vissa grejer var mindre modingivande och kändes nästan som spökhistorier. Historier om prövningar. Till slut började Xejja känna sig lite vidskeplig. De befann sig i utkanterna av den vidsträckta öknen. De hade en vag aning om vart de skulle, men mycket låg i undersökningens tassar. Det var mitt på dagen, och Xejja var en solcell. Hon absorberade solljusets energi och mådde prima. Tills törsten kom. Hon blev tystare och tystare. Tröttare. Det hade varit lite kyligare i Döda skogen, men här koncentrerades hettan i varje pälsstrå när de olika två stäpparna tassade genom sanden som absorberat sådan värme. Xejja tänkte flyktigt på hur det var för Haqim, som hade mörkare partier i pälsen. Brukade inte det vara varmare? 

Strupen var lite torrare nu. Längst bak var det strävt, och Xejja hade aldrig förut varit så törstig som nu, antog hon. Det var inte kritiskt än, men hon märkte att hon inte druckit något på länge. Längst bak i svalget fanns en torr plats. Som hon försökte fukta på alla möjliga sätt med saliv. En tanke infann sig i skallen. Inte den hon bar på huvudet, men hennes faktiska huvud. Varför straffades hon... för Haqims tro? Hon kunde förstås inte vända om nu. Xejja sneglade på Haqim. Han hade också varit tyst en stund. Xejja kände sig rastlös men hon fick inte trötta ut sig under solen. Kanske straffades hon för att hon inte hade tron? Kanske kunde man vända på det så? Inte skuldbelägga Haqim. Hon ville vara med Haqim, så hon hade gått med på att ta honom hit. Lögn vore att påstå att hon inte ångrade det stundvis här. Numer syntes inte Döda skogen eller något annat än sandiga vyer. Straffas. För icke-tro. Det kändes som något Aurinko skulle göra; löst baserat på Haqims berättelser om en otämjd, nyckfull gudom som testar sina följare. Xejja började vagt ifrågasätta sin misstro och skepticism. 
  "Vi..." började Xejja hest men harklade sig. "Jag är säker på att vi redan nu gör myt till sanning. Kommer du ihåg när du sa att vi klarar allt? Visst tror du på det?" 
  Xejja såg bedjande på Haqim. Snälla säg inget annat än ja.
  En virvel i fjärran började skapa sandmoln vid deras horisont. Xejja kisade mot sandmolnet. Sedan vidgade hon ögonen. Förbluffat tydde hon konturer i molnet. Som att en form började ta plats däri. Slående likt en fasligt stor vargs gestalt. Xejja kände paniken sätta sig käpprätt upp inombords. Hon började svettas. Hon blinkade flera gånger, men redan efter första blinkningen var skepnaden puts väck. 
  "Haqim", sade hon vaksamt i en högst varnande ton, hon saktade motvilligt in lite. 
  Xejja kände en kall kåre ila längs ryggen. Stressen grep tag om hennes hjärta. Detta var inte den första hägringen hon upplevt. Hon hade spratt till och börjat gräva efter vatten när hon hoppat rätt i en härlig sjö av ... sand. En gång. Xejja vägrade tro. Solen värmde hennes rygg, och tycktes mana henne till att ifrågasätta sig själv. Xejja vägrade tro. 

[Haqim]

Öknen angränsade Savannen, Haqims födelseplats, men han hade aldrig tidigare satt en tass där. Det mesta han visste om platsen hade han fått höra genom sagor, legender och myter. Berättelser om Öknen. Vandrare som tagit sig genom öknen och överlevt. Haqim hade fått höra att det var en karg, brännande het plats med öppna vidder, med mycket begränsad tillgång till vatten. Till en början hade den tanken inte hotat, med tanke på att han var var van vid längr vandringar i het sol utan vatten under många timmar. Som väktare i sitt hemland hade han patrullerat många timmar i streck utan rast under solens gassande strålar.

 Trots att stäpparna vandrade i öknens utkant så var solen brännande het, vilket Haqim inte brukade besväras över. Han absorberade solens energi som omsattes till styrka han behövde för att klara vandringen i öknen. Men Savannen var en mild plats i jämförelse. Där kunde man känna gräset, om än en aning torrt, under sina tassar och det fanns både vegetation och djurliv. Vatten fanns även utspritt i diverse vattenhål och floder. Men gjorde sig törsten konstant påmind och Haqim var ordentligt torr i munnen. Svalget sved och tassarna ömmade  från den heta sanden. Han var trött. Det var mitt på dagen. Lite skugga just nu hade inte skadat. Men han kände sig trots omständigheterna oerhört beslutsam. Det var nog det närmaste han kommit Aurinko, någonsin. Det kändes som att solguden personligen hettade deras ryggar, studerade dem. Testade deras värdighet. Att nå templet? Bara tanken fyllde Haqim till djupet med hopp. Han skulle klara det. Bevisa sig för Aurinko. Bevisa sig värdig, bevisa sin tro. Därför klev han vidare, trotsade sandens hetta. 
Xejjas hesa röst bröt tystnaden. Haqim hade inte störts något vidare av tystnaden, utan hade vandrat i sina egna tankr och grubblat. Men han förstod att de båda kämpade med hettan. Hon var den av dem som brukade prata och sprudla av energi. Tröttheten var tydlig i hennes hållning och i hennes blick. Han visste inte om hon riktigt hade samma tro för Aurinko som han själv. Ändå hade hennes tassar fört henne så här långt. Det var beundransvärt - långt ifrån alla vargar skulle våga beträda öknens förrädiska marker. Haqim gladdes oerhört åt hennes närvaro. Vandringen hade inte varit densamma utan henne. De hade vandrat tillsammans länge nu.
"Vi...  Jag är säker på att vi redan nu gör myt till sanning. Kommer du ihåg när du sa att vi klarar allt? Visst tror du på det?" 

Haqim såg mot Xejja, anade något bedjande i hennes blick där under masken
"Självklart tror jag det," svarade han och log lite trött. Han var utmattad men hans gröna ögon sprakade av beslutsamhet. "Jag har aldrig känt mig så nära, Xejja. Det är tungt, men ha förtröstan." Haqim såg allvarligt på henne. Han ville säga att det säkert var ett test, men han anade att hon redan tänkte samma sak.
Haqim märkte att Xejja inte längre mötte hans blick. Han följde hennes uppmärksammade öga mot horisonten, där ett sandmoln tog form en bra bit bort. Xejja saktade in, sade hans namn med en varnande ton. Haqim såg sandmolnet, en lätt virvelvind eller vindpust, och det lade sig lika snabbt som det tagit form. Haqim såg frågande på Xejja, hon såg riktigt uppjagad ut.
"Xejja?" brummade han och gav henne en lätt buff i skuldran. "Vad är det?"

Det hade kommit till någon sorts punkt där Haqims närvaro - eller motviljan att bli lämnad ensam - betydde allt för henne. Han var Xejjas ljus, han var en farlig konkurrent till Xejjas relation med solen. Solen, men inte Aurinko. Aldrig något sådant. Solen var en naturkraft ensam i sitt slag och ingen Aurinko kunde mäta sig med den mystiska drivkraften som gjorde vindar, vattnets kretslopp, liv, och syre och allt... allt möjligt.
  Då Haqim puttade till henne så tänkte Xejja så det knakade, och detta drack hennes energi. Hon tänkte, med hård blick och sammanbitna käkar, att man inte ska jaga gudar som inte finns. Så medan hon framgångsrikt tvingade bort synen ur det aktiva tänkandet genom att peppra tvivlet med sina skräddarsydda "fakta" så flackade blickens fokus mellan Haqims båda ögon. Hon hade tänkt berätta vad hon sett men tvivlet gav eld åt hennes känsla av kontroll och självständighet.
  "Nu letar vi rätt på din polare", skrattade hon trött och det ryckte lite i hennes ragg.
  Det såg ut som om hon fått lite ny energi och hon höjde både huvudet och tassarna som stegade dit Haqim ville. Motivation kommer inte naturligt, man kämpar för den.

[lite kvickt avslut för nya rollets skull lol]