Dagen hade börjat att gry och himlen blev allt ljusare, även om nätterna inte blev lika mörka så här års. Nätterna var heller kalla, men ändå kunde han förnimma temperatur skillnaden i luften. De alla skulle snart sova för dagen, men ännu var de i den där tiden som låg mellan träning och sömn och Nepotonje hade inte varit sen med att erbjuda sig att se över valparna som var hans syskonbarn. Han älskade de små liven. Till en början hade de inte alls velat vara still, och de hade varit en riktigt handfull, speciellt när de var yngre. Men han var så ofta han var tillåten runt dem, ibland undrade han om inte Arno och Niyaha hade tröttnat på honom, kanske till och med valparna, men ännu hade ingen klagat. Kanske var de bara vänliga.
 Han log när han såg på valparna där de låg framför honom, mellan hans framtassar, medan han talade. Framför dem målade hans ord scener, förstärkte allt han sade genom att ge det liv med realistiska bilder, som de tillslut förstått inte var riktiga. Det hade roat honom i början då de inte riktigt litat på honom när han försökt förklara att han gjorde bilderna i luften.
 Han berättade oftast om saker som inte skulle skrämma dem, deras gamla hem i Acherati, blommorna i ötamon, Vandringen till Sacrari. De krävde oftast inte mycket handling till historierna, vilket underlättade för honom, speciellt då han bara behövde göra illusioner baserade på sina minnen, det var lättare så.
 Han hade precis avslutat en berättelse och lät bilden börja blekna bort.

[Alla som känner för't i ninofamiljen(eller övriga i flocken) får gärna gå med <333]

En lång, gäll gäsp ekade ur honom då han sträckte ut sig i morbroderns famn. Det hade blivit varmt och gott när valparna legat ihopkrupna bredvid varandra, hänförda av Nepotonjes saga och tillhörande bildspel. De var alltid så livfulla och färggranna att Janos ofta förlorade sig själv i illusionerna.
     ”Åh, morbror,” sade han sluddrande – han var trött, men det skulle han aldrig erkänna - ”kan du inte visa Norrskenet?” Historier som handlade om norrskenet som inträffade när mamma och pappa var små var hans absoluta favoriter. Illusionerna var alltid så trollbindande vackra och om han fick bestämma skulle han helst av allt vilja se det jämt. Det var en dröm att få se det i verkligheten.
     ”Är det sant att man kan se norrsken om man går upp för bergen i norr? Är det så? Loke sa det, faktiskt.” Tanken på att få se ett levande, dansade norrsken gjorde att han uppspelt skruvade på sig i morbroderns famn och svansen började ivrigt vifta. ”Åh snällaaaaa morbror, kan inte du ta med mig dit en dag? Snälla, snääällaaa.” Ännu var han för ung för att göra sådana vandringar, det hade både mamma och pappa sagt. Hans ben var för korta och krumma, och han längtade så innerligt till han skulle få långa och fina ben, då skulle han klättra upp för allt!

Niyaha och Arnos valpar väckte många minnen från det förflutna. Minnen som kändes så långt bort, men ändå nära till hands. Det hade varit lyckliga dagar i Acherati, men med tid, hade flocken hade även funnit lycka i Sacrari. Nästan samma lycka de alltid hade i varandra. Ändå sken vissa dagar starkare än andra, och dagen han fått veta att hans älskade, vackra syster skulle bli mor, hade han knappt vetat vad han skulle ta sig till. Nog hade han känt något ett tag. Det var svårt att inte känna det ljus han hade inom sig flöda från andra, men han hade avfärdat det som glädjen Niyaha hade funnit i Arno. Att slutligen få se de små hade varit ofattbart, som att det var för bra för att vara sant. De var så fina, allihop. 
  Delshay närmade sig lugnt brodern Nepotonje, som verkade vara i full färd att berätta historier för valparna - det var han överlägset bäst på, i Delshays mening. Han hörde rösterna på håll, såg de färggranna bilder syskonet framkallade, och log varmt när han slog sig ner intill den lilla gruppen.
  "Har ni riktigt tur kanske ni får se norrsken här i Sacrari!", sade han, och blinkade muntert mot de trötta valparna medan han sjönk ner på mage. "Önskar man något tillräckligt mycket kan vad som helst hända."

[Uppdaterade inlägget lite, rättade stavfel etc. Var tydligen trött när jag skrev för ett par dagar sen xD]

Ren sov. Om någon frågade honom efteråt, skulle han blåneka, men Nepotonjes historier hade fått honom att slumra till. Den ytliga sömnen var fylld av färger och historier, samma som morbrödern berättat men skeva och överdrivna på ett bra sätt.
     När Delshay slog sig ner ryckte Ren till, och flöt ur sina drömmar till ett dåsigt, men vaket, tillstånd. Han gäspade, smackade med läpparna, och strök mungipan mot Janos päls för att torka bort lite dregel.
     "Vad som helst?" frågade Ren med en valps förundrade tonfall. "Jag vill träffa Gudarna!" Han tystnade, och tänkte efter. "Och se delfiner!" Då och då smög sig små delfiner in i morbroderns bilder, och de var alltid hans favoriter. Tänk att få se en i verkligheten!

Han såg på valparna med varm blick, det var nästan så att han älskade dem som sina egna, inte hade han känt sån kärlek till något innan. Janos sträkte på si och gäspade innan han talade, och de andra två veerkade ha slumrat till litet. Det var egentligen dags för dem att sova, och det skulle dem så fort hans syster, eller Arno kom tillbaka.
"Ja, det är sant att man kan se dem i Norr, och som Del sa händer det i bland att det dyker upp här, men de är inte lika färgstarka som dem i bergen i norr" svarade han och såg sedan mot brodern som hade anslutid dem med sin kommentar.
 Nepotonje mindes norrskenet tydligt, känslan av förundran när de underliga sakerna som följde det hände. Han log varmt mot valpen. Hur skulle han någonsin kunna säga nej till den lilla?
Ovanför dem började sakta ett grönt sken bölja sig fram, till en början bara vagt mot himlen sedan starkare i en klar färg.
 Ren vaknade lätt ifrån sin sömn då Delshay kom och såg på dem för att tala själv. 
 Gudarna. Nepotonje tvekade inte på deras existens, även om han själv aldrig fått sett dem. De var lika självklara för honom som lufte de andades, men aldrig hade han ens drömt att få se dem. Han log mot Ren, men visste inte vad han skulle säga. Vem fick egentligen träffa en gud? Han såg åter på broder, kanske skulle han komma med ett svar? Som tur var så bytte valpen riktning och nämnde delfiner. Nepotonje saknade dem litet. Han hade sett dem som valp de få gångerna han smitit till havet, han visste inte säkert om hans illusion av dem gjorde dem rättvisa, de hade alltid hållit sig litet på avstånd, men Ren verkade älska dem.
 "När du blir stor kanske du kan få se Delfiner" Ibland ledde patrullerna dem förbi havet, men han hade inte sett lika många delfiner här uppe, det kanske var för kallt?

Janos hade varit alldeles för trollbunden av Nepotonjes bildspel att han inte märkte av den andra morbroderns ankomst. Förvånat och lättskrämt spratt han till i famnen på Nepotonje till Delshays röst, men log varmt med ett klart fniss när han insåg vem det var.
     ”Dellllllllllllll!” Janos tog i så mycket att han nästan lät arg när han utropade sin morbrors namn. Hänsynslöst började han klättra över sina halvt sovande syskon för att klättra upp på Delshay. I sin framfart sparkade han en av sina bröder i ansiktet. Valpen borrade in sig i Delshays varma, fluffiga päls och suckade nöjt.
     Hänfört pep valpen till morbroderns dansande illusion och svansen trummade oavbrutet mot marken. Norrsken i här, i Sacrari? Åh, han ville så gärna se. Ivrigt gnisslade han tänderna när han kände sin längtan växa stor.
     ”ÅÅÅH!” utbrast han frustrerat. ”Kan det bara komma nu eller!!!!” Janos vred sig otåligt i Delshays famn och tuggade honom slött i pälsen. ”Varför tar det så låååång tiiiiid.” En överdrivet dramatisk suck lämnade honom när han sjunk ner på magen och bakbenen rätt ut bakom honom. 
     ”Allt bara tar sååå låååååång tiiiiiiiid, att få långa beeen och bli stoooor och vänta på norrsken och och” Janos tvingade tystna när luften tog slut. Med ett stön rullade han över på rygg och sträckte ut sig emellan morbroderns framben. ”Jag kommer ju döööö innan.” Om allt skulle gå såhär långsamt så skulle Janos verkligen dö innan han fick göra nånting alls, det var han säker på.

Delshay kunde inte låta bli att dra på munnen när Janos klumpigt trasslade sig ur högen av syskon för att sedan klättra upp mellan hans framben. Tillsammans såg de på modellen av norrsken Nepotonje framkallade, men valpen klarade inte att ligga still i mer än tio sekunder innan han började vrida sig i Delshays famn och klagade högljutt på att allt gick så långsamt. Minnen från forna dagar väcktes till liv, minnen av en ljus syster som hade haft alldeles för mycket drivkraft i den lilla kroppen. Hur hon tränat sena nätter och sovit alldeles för lite under en period. Hur mycket vilja hon haft och hur det både gynnat och dragit ner henne.
  "Låter som någon vi båda känner, du!" Morbrodern stack retsamt nosen i valpens blottade mage och skrattade varmt när Janos pep och försökte avvärja attacken genom att bita honom i örat. "Mamma hade också bråttom ibland", berättade han, utelämnade detaljen om varför. "Men tiden går snabbare än man tror."

[Lite PP av Janne där heh, säg till om jag ska ändra något]

Nepotonjes svar fick Ren att le brett, men leendet krympte snabbt när Janos sparkade honom i ansiktet. Ett litet, kränkt läte lämnade honom, men han låg kvar och följde brodern med blicken. Janos tjatade om tiden som gick långsamt, men Ren hade inget emot det. Alla vuxna hade så mycket att göra hela tiden. Han såg inte fram emot tiden när han inte längre skulle ha tid att leka med pinnar hela tiden.
    "Men tiden går snabbare än man tror." Något som också gick snabbare än trott, var Ren - åtminstone som han såg det. Han hade tröttnat på de andras konversation, och kastade sig nu över Janos och Delshay med sin otäckaste morrning. 
    "Kom Nepo!" tjoade Ren utan att tänka på sina andra sovande syskon, och bet Janos i örat. "Du är på min sida! Nu spöar vi vampyrerna!!"

Silas hade varit trollbunden utav berättelsen som utspelade sig i luften. Han var tyst en lång stund när den tog slut. Han lyssnade gärna, men han deltog inte i samtal jätteofta. Så han log lite när hans syskon pratade för honom också. Hans blick var lite frånvarande en stund. Munnen öppnades ofrivilligt i en stor gäspning. Han var jättetrött men han ville se mer, och höra mer. Han gick fram till Nepotonje och nöp honom löst i hasen för att slippa prata, och stamma. Sedan kom han på att han måste prata, eftersom att han inte kunde förlita sig på att morbror eller andra läste Silas tankar. Han rös lite. Det skulle ha varit väldigt läskigt, han ville sällan dela hela tankar med andra.
  "M-morbror", sade han försiktigt till Nepotonje men lyckades stamma ändå. "Kan du b-b-berätta en g-godnattsaga s-s-som handlar om norr-sk... norrsken?"
  Hans röst var väldigt låg. Han var väldigt nervös över det där med att prata. Stammandet blev bara värre av att han skämdes.
  "Eller massa d-d-d-delfiner!" skyndade han med att säga.