Liten uppdatering från mig, då jag känner att jag är skyldig det till de som jag har roll, planer eller andra idéer på gång med. Och jag ska försöka att fatta mig kort, om än det inte är min starka sida.

Jag vill varna för att texten innehåller sådant som kan uppfattas som känsligt ämne för vissa.

För ett tag sedan slog inspirationen mig som ett baseballträ och jag kände verkligen peppen, orken och viljan att komma tillbaka till Numoori och bli aktiv igen! Jag trodde på fullaste allvar att jag skulle klara av det, att det skulle hålla i sig och att jag sakta men säkert skulle få igång mina karaktärer igen och återuppta de planer som jag haft med dem under så lång tid.
Dessvärre så blev det ganska kortvarigt, och jag ber om ursäkt till de som jag hann starta rollspel med, även de som jag fått engagerade i en valp-idé som jag hann sätta igång. Som sagt, jag trodde inte att inspirationen skulle försvinna så som den gjorde. Om än jag misstänkte att det nog kunde hända.

Jag tänker berätta lite om hur jag mått det senaste året, och jag vill göra det så klart och tydligt som möjligt att det inte är för att jag vill få kommentarer på det. Det är endast för att förklara varför jag nästan inte alls synts till här, och kanske ger lite inblick i hur det antagligen kommer att se ut en tid framöver.
Med detta menar jag inte att jag är orolig för vad folk kommer tänka och tycka, jag känner mig väldigt trygg här på Numoori och det är också därför jag känner mig tillräckligt säker för att faktiskt skriva det här. IRL är det endast två personer jag anförtrott mig till gällande detta, som känner till alla detaljer, och jag har avsiktligt låtit bli att skriva någonting som helst om det på sociala medier då jag helt enkelt inte velat dela med mig av det. Jag har väldigt svårt att hantera sympati från andra, och tål inte frasen "stackars dig". Mår jag dåligt föredrar jag att hantera det på egen hand.
Men det har dessvärre inte varit ett alternativ så som livet sett ut nu de senaste månaderna.

Sedan jag var 12 år så har jag haft problem med mitt psykiska mående, främst i samband med min mens. Jag har alltid haft otroligt ont, blödigt mer än nödvändigt och mått fruktansvärt dåligt psykiskt. Vilket resulterat i djupa depressioner en vecka varje månad. Detta har jag levt med sedan tolv års ålder, man lär sig väl mer eller mindre att hantera det, läkare/barnmorskor/gynekologer/etc har genom åren erbjudit mediciner och behandlingar som lett till både det ena och det andra, men så nu i september förra året gjorde jag en störtdykning mentalt - och det hade inte med hormoner att göra.  (och här känner jag att nu är det inte lika lätt att skriva längre. Får famla efter orden ganska ordentligt.)
Jag kallar det depression. Jag har inte fått någon diagnos eller så, det är ingen som har sagt "Du lider av detta!" men yeah, en form av depression. Jag fick svårare och svårare att sova om nätterna, mycket onödigt då jag redan har problem med att få rätt mängd sömn, pga hjärtrusning, svårt att andas och känslan av att jag kommer råka riktigt illa ut om jag inte reser mig upp och gör någonting NU. Panikångest. Och grejen med sådan ångest är att man, iallafall så upplevde jag det så, måste hitta ett sätt att bryta det för sekunderna när det är som värst är man ganska säker på att man är döende... Mitt sätt att bryta denna fruktansvärda upplevelse varje natt blev att stiga upp, gå in i badrummet och tvinga mig själv att kräkas.
Nej, jag har ingen ätstörning. Nej, min kropp tog inte stryk av detta på ett sätt som påverkar den idag eller på annat sätt givit bestående men. Jag hetsåt om dagarna, också ett sätt att hantera stressen, så det fanns "över" att göra av med.
Det värsta var att inte få tillräckligt med sömn. Jag börjar jobba 05.30 om dagarna, vilket innebär att jag stiger upp strax innan fem. Att titta på klockan och inse att jag endast har en och en halv timme kvar för att försöka få någon som helst vila innan det är dags att stiga upp igen gjorde det ju inte direkt lättare att slappna av. Så jag såg antagligen ut som döden, för jag kände mig så otroligt slut.
Jag pratar vanligtvis aldrig om mitt mående. Och jag är väl medveten om att jag kan framstå som en ganska kall och hård person, just för att jag inte direkt är en känslomänniska. Men när jag mådde som sämst, när det kändes som att jag knappt hade ork att resa mig ur sängen, så sa jag till min äldsta kusin (dubbelt så gammal som mig och har själv lidit av psykiska besvär under åren) att panikångest hindrade mig från att sova. Hon hade endast frågat varför jag såg så trött ut, och jag orkade inte manövrera något annat svar så helt plötsligt fanns det en människa som visste hur illa jag mådde. Och hon sa åt mig att söka hjälp.
Jag har inte mycket tillit till sjukvården. Verkligen inte. Men när jag ringde och bad att få prata med någon om mitt mående så gick det väldigt fort. En vecka efter mitt första telefonsamtal fick jag träffa en läkare, som skrev ut antidepressiva. "Det kan bli sämre innan det blir bättre."
Och fy fan vad mycket sämre det blev. Så låg, så otroligt svag som människa, har jag aldrig känt mig förut i hela mitt liv. Jag minns inte så mycket av dessa fyra första veckor med de antidepressiva. Det enda jag vet helt säkert är att jag aldrig förut övervägt att ta mitt liv med sådan beslutsamhet så som jag gjorde då. Just då kunde jag inte hitta mycket anledning att leva för.

Men min kusin höll stenkoll på mig. "Så fort du tvekar, då ringer du så skjutsar jag in dig på psyk." "Om du känner dig det minsta osäker, då ringer du mig." "Även om det så är mitt i natten så lyfter du luren och ringer mig. Jag svarar."
Jag tror faktiskt att hon där ett tag tom påminde mig om att andas, för det kändes som att jag kunde glömma bort det ibland. Hon inser nog inte själv hur mycket hon faktiskt hjälpt mig.
Tre veckor efter jag började med dessa nya mediciner så hade jag återbesök hos läkaren. Han frågade hur det kändes, och jag svarade att jag trott jag skulle dö. Han sa att det är vanligt att allting blir värre innan de börjar verka som de ska. Att jag inte avbröt behandlingen kan jag inte fatta, men jag gick nog på automatik där ett tag. Läkaren hade skickat intyg till en kurator som jag skulle få börja prata med, och när jag kom till femte veckan med de antidepressiva så började det äntligen släppa. Jag kunde få några timmars sömn om nätterna, orken började återvända och jag kände mig inte längre som ett vandrande lik. Jag fick även ett samtal från kuratorn och hon bokade in en tid att träffas.


Så detta är vad som utspelat sig mellan september och februari.
Jag käkar vidare på de antidepressiva, de gör antagligen det de ska om än jag fortfarande har stunder då jag stänger av och inte orkar med just någonting alls. Jag har även fått utskrivet ganska tunga smärtstillande att ta för att lindra mensvärken, då min menscykel fullkomligt kraschade i samband med mitt psykiska sammanbrott och resulterat i att jag lagt av med allt vad p-piller heter.
Jag har pratat med kuratorn två gånger. Och ursäkta uttrycket, men hon har visat sig vara en helt värdelös människa jag inte har några som helst avsikter att slösa mer tid på att träffa. Om än de som är medvetna om hur jag mår tycker att jag borde kämpa för att få någon annan att prata med så orkar jag inte det just nu. Jag anser mig själv må tillräckligt bra för att inte behöva prata med någon, men jag vet också att jag är alldeles för slut för att orka bråka med vården om att få byta kurator/psykolog.
Jag försöker fokusera på att avklara små saker varje dag, att inte stressa fram något eller ta på mig för mycket. Vilket är otroligt jäkla svårt, men jag försöker åtminstone.
Numoori har visat sig vara en av de saker som helt fallit åt sidan. Vilket känns jättehemskt, jag saknar verkligen sidan, men jag har börjat inse att jag nog måste vänta ett tag till innan jag kan komma tillbaka så som jag skulle vilja. Tid och ork är en bristvara för stunden, och jag kommer bara bli frustrerad om jag påbörjar någonting större här som jag verkligen ser framemot för att sedan inte kunna hålla mig aktiv.

Har du orkat läsa såhär långt är du fantastisk.
Jag vill komma tillbaka till Numoori och fortsätta vara en del av gemenskapen, men det kan komma att ta ett tag innan det händer. Jag hoppas att ni kan vänta på mig, att ni kan ursäkta att jag måste lägga allt åt sidan en stund (ytterligare en stund). Känn friheten att avsluta roll och lägga planer ni har med mig på hyllan, eller kanske rent av planera helt nya saker som inte rör mina karaktärer, för jag vill inte att ni står och stampar på samma ställe i väntan på att jag ska komma tillbaka. Det känns inte rättvist av mig.

Jag vill avsluta med en inte alltför tung ton i mina ord, det känns som att det blev väldigt mörkt och ledsamt där en stund, då jag som sagt inte vill veta av något som helst fokus på att det tycks synd om mig eller så! Inget sånt!
Hoppas att ni alla har det bra, att det fortsätter hända spännande saker i Numoori och att ni håller sidan aktiv!
Jag ska försöka kika in lite då och då, bara för att kolla läget C;

Bästa hälsningar, till de bästa Numoorinissarna,
Lullu/Selva/Key

Men Lullu <3 Ta hand om dig själv först och främst! Numoori finns alltid kvar om du vill komma tillbaka, men se till att sätta dig själv i första rummet. Och angående valp-idén behöver du absolut inte känna någon som helst stress över den! Din (och alla andra nissars) hälsa är oändligt mycket viktigare än någonting på den här sidan. <33

Tror och vet att många här kan skriva under på hur jävligt det kan vara med psykisk ohälsa - känn absolut ingen press med att komma tillbaka eller så. Det fina med Numoori är att sidan inte går någonstans <3 Ta hand om dig.

Tycker du är jättemodig tbh. Som har stått ut. Och som berättar. Du är modig och stark, som finns kvar idag trots den här sortens motgångar. Hoppas det inte är obekvämt att höra det. Jag beundrar din resa och önskar dig bättre tider.

Tänk inte så mycket på Num, som alla alltid säger så är inaktivitet inte ett problem, hälsa går först och Numoori finns alltid kvar. Hoppas att den här kommentaren inte blev fel nu, menar allt detta i välvilja och man rushar inte mot bättre mående. Har själv försökt låtsas, skynda, och har snubblat 1000 gånger på grund av det. Det ska va realistiskt, och successivt få ordna upp sig under tid.

Yea. Hoppas innerligt att du kan känna mindre press och mer lugn, det finns inga krav härifrån då folk här värderar dig och ditt välmående högt. Hoppas det här inte lät alltför klyschigt och uschligt. Ta hand om dig. Och lycka till.

<33 Hälsan kommer alltid först och Numoori går ingenstans. Känn inte heller någon stress ang. valp-plotten, det viktigaste är ju din hälsa. Ta din tid och så är du alltid välkommen tillbaka när du vill. Ta hand om dig! <3