Chi hade för en kort tid lämnat TBBs revir för han behövde tid för sig själv att tänka. Så i Kaiwoods utkanter satt den svartröda hanen djupt försjunken i tankar. Han tänkte tillbaka på sitt liv, på vad han åstakommit och på vad han gått miste om. Tankarna for till den svarta månvaginnan och den son som fanns i TBB nu. Till den tiden han spenderade i bergen med mormodern till de valpar som nu levde och lärde i TBB till dottern han så kallblodigt fått dödad. Så många döda på hans bekostad. Flera unga liv som inte ens fått chansen att bevisa sig. Han må vara av Blossoms ätt och under hans uppväxt lärt sig härda sitt hjärta ch stänga in det i is men all denna död började ta ut sin rätt och han kände tyngden av all denna död. Han hade börjat ifrågasätta sig själv och hans val. Han hade svärtat ner sin själ med så många oskyldigas liv bara för att han ville visa sig värdig TBB och Blossom. Hade han visat sig värdig i att ta liv på de som inte kunde försvara sig eller visade sig svag i hans ögon eller var detta bara ett hån mot Blossom. Han visste inte då han aldrig känt sin mor eller flocken som den var under hennes styre. 

Solen vandrade över himlen och den svartröda satt kvar på samma ställa under så djupt försjunken i tankar att han inte märkte hur dagen sakta gick över i kväll. 

(Öppet om någon vill rolla mot Chi)

Aliital slöt ögonen och kände solens sista varma strålar möta hennes päls, den blå lila pälsen skimrade likt en ametist när vinden slet tag och rev runt i den tjocka pälsen. Hon låg alldeles stilla och hade nog setts som en staty gjord av finaste material om man sett henne på långt håll.
-" Kom igen, kom igen, kom igen..." Nästan ljudlöst uttalade hon orden samtidigt som solen gick ner över bergen. I samma ögonblick som solens sista stråle mötte hennes kropp slog ögonen upp och hela tiken skälvde till. Månen skulle vara ny och dom tindrande stjärnorna skulle få lysa vägen under natten. Från sin position där hon legat reste hon sig upp utan att röra en tass och började trava ner från kullen hon legat och solat sig på. Hon brukade inte ligga så här öppet men hon hade inte orkat röra sig mer i dagens ljus, hon orkade helt enkelt inte snubbla omkring längre.

Aliital fnittrade till när hon studsade omkring jagandes små insekter i gräset, räv hoppandes emellanåt där hon dök ner i gräset så dom små krypen flaxade iväg i luften. Hon följde fascinerat dom små liven där dom försvann mot himlen, tänk om hon bara kunde flyga? Hon tänkte på dom båda hanar hon stött på som haft så fantastiskt vackra vingar, båda killarna hade varit oerhört stiliga så hon hoppades att få möta på både Leutwin och Ezekiel igen. Det lilla huvudet gick och tittade rakt upp i himlen för att följa alla insekter som cirkulerade runt i luften, hon ville inte släppa dom med blicken för det kändes som hon var och flög med dom. Fri och luftburen som hon alltid har önskat sig men hon visste att det bara skulle förbli en dröm om att vara bevingad. En ledsen suck lämnade henne och hon återvände med huvudet till att se på marken framför sig. Öronen spetsades direkt när hon såg en svart röd varg sitta en bit bort, vem var det? Svansen började vifta bakom henne och hon tog tillfället i akt att lära känna någon ny.
-" U-ursäkta! " Rösten klingade vackert även om stamningen talade om att hon inte var säker på sin sak.
-" Kan du tala om för mig vart jag är? " Hon log lite försiktigt och bromsade in när hon var så pass nära att komma travandes skulle kännas påträngande.

Chi ryckte till lite då han hörde steg som närmade sig honom och han insåg föst nu att mörkret lagt sig över Kaiwwod. Då han befann sig i utkanten av Kaiwood så var dimman inte lika påtaglig och slingrade sig bara kring tassarna. Han såg omgående snöflingan kring tikens ena öga sedan de glödande märket på bakbenet och de högg till i honom då hans tankar för ett ögonblick for till den svarta månvargstiken. Kort ruskade han på sig. "God kväll" De röda ögonen mötte hennes udda och hans blick var som alltid kylig men inte hotfull eller elak.

"Du har just kommit in i Kaiwood och jag råder dig att inte fortsätta längre in för då riskerar du att stöta på vargar från flocken The Blood Blossoms och vargar från den flocken gillar inte inkrätare" Han tänkte inte starta något med denna tik för hon kändes inte som ett hot. "Mitt namn är Chi" Presenterade han sig sedan. Även om han egentligen borde köra iväg henne så kändes lite sällskap för en stund bra. Himlen var så klar denna natt och stjärnorna tindrade på himlen och att hitta vägen till TBB skulle inte vara något problem men ännu var han inte riktigt redo att återvända.

Aliitals ansiktsuttryck blev lättad över att han svarade med ett god kväll, hennes ögon utforskade den främling som hon gått fram till. Dom röda ögonen hade hon aldrig sett förut så hon blev lite avskräckt till en början med den kyliga blicken. Hon kände sig dock inte trängd eller som att han var hotfull men han kändes inte farlig. Svaret kom ganska fort till vad denna del av området hette, Kaiwood. Han avrådde henne från att vandra vidare på grund av en flock som var här.
-" Åh tack för varningen. " Hon log vänligt mot honom och när han sa sitt namn kändes det som att allt lättade lite mer.
-" Chi, jag är Aliital men kalla mig Alii. " Hon satte sig ner när hon presenterat sig.
-" Vad gör du ensam en underbar natt som denna, Chi? " Hon tippade huvudet på sned och log mot honom, hon var glad över att ha hittat lite sällskap och den här hanen verkade ha mycket att delge. Han verkade uppenbart veta en del om området hon befann sig i.

Hon verkade slappna av då han presenterade sig och då han förvarnade henne och TBB log hon. Hon visade det ännu mer då hon efter att ha presenterat sig satte sig ner. Då frågan kom vad han gjorde ensam denna natt lade han huvudet lite på sned. 

"Jag sitter och rannsakar mina gärningar i livet, de val jag gjort och de liv jag tagit." Han svarade ärligt. Han hade släkt många liv, många oskyldiga liv och många kände han skuld över. "Jag sitter och funderar om jag ska bryta mig loss från TBB och riskera mitt eget liv då dom kommer stämpla mig som förrädare eller om jag ska fortsätta den väg min blodslinje valt åt mig" De röda ögonen betraktade henne intensivt. Han undrade vilken reaktion det skulle komma från denna unga individ. Han visste inte själv vart han stod i sina tankar om sig sälv. Alla dessa tankar bara för att han mött henne igen.

Aliital kände hur hennes andetag drog med sig dofter från både området och hanen framför henne, där känner hon att han doftar som området. Hon följde den röda luggen, ner över bringan och sedan vidare till hans röda svans. Blicken återvände fort till hans ansikte igen när han talade om att han satt och rannsakade sig själv, varför gjorde han det? Vad hade han gjort som var så hemskt? Hon skulle just säga något när han pratade igen. Tyst lyssnade hon uppmärksamt och fick då bekräftat att hennes tankar om att han luktade som området och då funderade om han kanske tillhörde flocken han pratade om? Men att han skulle bli stämplad som förrädare? Hon ryggade tillbaka och rynkade ögonbrynen mot det han sa.
-" Varför skulle du vilja bryta dig loss? Vad för väg har din blodslinje valt, du behöver inte berätta men tänker att du själv kanske ska fundera över det? Fundera över varför du vill gå den vägen? " Hon talade med lugn ton och kände att hon hade en väldigt fundersam min.
-" Jag hjälper dig gärna Chi, även om du inte kan berätta allt så kanske du kan berätta små delar som gör det lättare för dig att komma fram till något? Ibland måste man bara uttala orden högt så kommer svaren lättare. " Hon log lite försiktigt mot honom, hon ville gärna hjälpa honom.

Hon skyggade inte undan från honom i alla fall även om hon måste förstå att han begått onda gärningar. Hon satt kvar. Bevarade hans svar med nya frågor och han lyssnade till varje fråga. Hon verkade genuint vilja hjälpa honom och det fick hans öron att klippa på hans huvud och han betraktade henne rätt ingående. Tankarna får till henne igen och han kom fram till att det måste vara något med dessa månvargar. Han hade ännu inte mött en ond månvarg.

"Mitt blod, min mor var Blood Blossom. Grundaren till TBB och jag vet inte om du hört talas om denna flock men den är inte känd för att vara god." Han gav ifrån sig ett kort frustrerande skratt innan han skakade på huvudet. "Att följa den väg TBB tar är en väg kantad med onda dåd och död. Jag borde vara stolt över att tillhöra den mäktiga Bloos Blossoms blodsätt." Han skakade dock på huvudet. "Och det var jag, jag har gjort saker som  har varit i TBBs `ära`." De blodröda ögonen betraktade henne. Han talade med en lugn lite dämpad stämma. Inget hotfullt över honom. Men trotts att hon inte utgjorde något hot gick tanken för ett ögonblick till att han måste avsluta hennes liv för att han avslöjade detta för henne men den tanken sköt han snabbt bort. Det var just detta han kände att han ville bort ifrån.

"Väljer jag att gå min väg från TBB kommer jag bli stämplad som förrädare och jag kommer få en dödsdom över mig. Dom kommer jaga mig för att avsluta mitt liv. Jag jag är ingen ungdom längre men kanske vore en kort tid som min egen, inte en slav under TBB och Blossoms vägar kanske är det mer värt än att leva längre men gå TBBs blodiga ärenden." Han vände bort blicken från henne och såg in mot den allt dimmigare uråldriga skogen. Lyssnade på henne och hade de mesta av sin uppmärksamhet mot henne men blicken såg åt de håll han visste TBB låg. Blicken vändes sedan åter till den unga tiken, nu lite trött i blicken. "Jag vet vad som väntar mig den dag döden tar mig, den dagen väntar Chaibos och hans grotta. Jag tror inte det blir ett lugnt fridfullt liv efter detta för min del."

Aliitals tankar vandrade runt det han hade sagt, hennes funderingar gick självklart åt till vad han hade gjort för något. Vad för typ av onda gärningar hade han gjort och i vilken utsträckning av ondska handlade det om? Hade han mördat flera vargar eller hade han varit en slagskämpe bara? Även om det inte lät särskilt farligt kunde det mycket väl förstört familjer och drivit andra vargar till döden utan att själv vara den som tagit deras liv direkt. Hon spetsade öronen och lyssnade när Chi pratade igen. Blood blossom lät inte som en god individ, inte med tanke på namnet. Vad stod TBB för? Vad var det att vara stolt över? Att tillhöra en sån ond flock som bara innebar död för andra? Han hade gjort saker i flockens ära precis som en riktig flockmedlem ska göra? Men det hade börjat tryta på hans samvete på äldre dagar.
-" Du har handlat efter den grund du är byggd på, även om dina handlingar inte varit goda har det varit den vägen du lärt dig gå. " Hennes röst var lugn och blicken var varm, hon kände sig på något vis tacksam och stolt över att han delade med sig av detta till henne. Men hon visste att vissa stunder var det lättare att tala med en främling som ofta kom helt utan intryck av den andre i bagaget utan slog upp ett nytt, blankt blad i boken.

Hans ord fick känslan inom henne att bli sorgsen, hade han inget mer att leva för? Inget som höll livsglöden vid liv? Var han redo att ge upp sitt liv så fort? Även om TBB skulle kräva fortsatta ärenden kunde han väl göra saker på sidan om? Eller det kanske han inte kunde tänkte hon sedan.
-" Har du inget utanför som kan hjälpa dig? En vän, en partner, en plats? " Hennes ögon var sorgsna över att han skulle få leva sina sista dagar kanske genom att fly? Hon sög på tungspetsen och funderade.
-" Din sista tid av ditt liv borde inte vara kantad av tvång och mer ångest, TBB har gett dig en svår prövning i ditt slutskede där allt kommer ikapp. Har du tänkt på vad du i så fall vill göra dina sista dagari livet? När du lever under hot och på flykt för ditt eget liv? Har du platser eller vänner du vill säga adjö till? " Rösten var mjuk men lite sorgsen, hon kände hur hjärtat kramades åt av sorg över Chi's stundade tid i livet. Han hade det inte lätt och skulle han inte ta sig därifrån snart skulle det nog bli hans död i alla fall.
-" Jag menar inte att låta som att du är död efter ett par dagar om du lämnar TBB, men om det är som du säger är det ett scenario du har att vänta. Därför tycker jag du måste tänka noga på vad du vill göra dom dagar du är fri, jag hoppas och kommer be till månen att den hjälper dig till din fördel. " Ett litet leende letade sig fram i hennes mungipor och hon såg åt det håll han tittade.
-" Jag tror Chaibos kommer ge dig frid. " Hon sträckte försiktigt ut tassen och tänkte nästan vidröra hans päls i en mjuk men vänlig strykning över frambenet, hon insåg att han kanske inte alls skulle ta det som hon menade så hon stannade upp i rörelsen lite borttappad i sin handling.

Hon var verkligen en snäll individ som inte förkastade hans val i livet som de gräsliga gärningar många hade varit. Många val hade varit hans egna dock med flockens bästa i åtanke. Val som då varit lätta och som han utan tanke genomfört. Han skakade lite på huvudet. Tankarna på de valpar som han själv eller på hans beordra fått sätta sina liv till. Mötet med henne hade varit det som satte igång hans tankar, fått honom att undra varför hon valde honom gång på gång.

Då hon talade om att han gjort de val i livet han gjort för det var så han var den väg han lärt sig gå. Ja hon hade så rätt. Gång på gång hade hans väg lett honom mot våld och död. Under ett kort tag hade han känt sig hemma i TBB men numera ångrade han valet han gjorde att ansluta sig till den igen. Skuggan av Blossom hade drivit honom och mötet med sin systerson hade beseglat det beslutet.

Då frågan kom om vänner stelnade han till. "Nej ingen som kan hjälpa mig. Ingen jag vill utsätta för den risken. Ingen partner och ingen plats jag tror jag kan känna mig trygg på. Inga vänner utanför flocken." Han ville inte nämna henne. Gjorde han det utsatte han henne för fara och han ville inte högt medge vad hon betydde för honom. Då frågan om vad han ville göra med sista tiden i livet var han på väg att svara. Öppnade munnen men slöt den igen utan att få fram något. Ja vad ville han göra med sin sista tid i livet. Leva utan tvång från flocken och utan att behöva bevisa sig värdig att kalla sig Blossoms son. Han hörde på henne att det fanns sorg i rösten. Kände hon sorg över honom? Tanken var så främmande. De var i princip främlingar även om han berättat mer för henne än för någon. Varför gjorde han det? Han betraktade denna milda unga tik med ingående och huvudet tippades på sned. Hon talade igen, han lyssnade utan att svara på frågorna om han hade någon han ville ta farväl av, vad han ville göra med sin sista tid i livet.Öronen klippte. Hon skulle be för honom. Han såg att hon var på väg att röra vid honom men tvekade halvvägs. Huvudet tippades lite på sned åt andra hållet. Vad var detta för tik? Varför visade hon en ärrad gammal främling som just talat om att han var en som gjort många onda gärningar sådan omsorg? 

Det tog en liten stund innan han lyckades samla sig och sina tankar. "Vad jag vill göra med mina återstående dagar?" Han hade aldrig riktigt tänkt på vad han skulle göra om han valde den vägen. "Nej jag har ingen att ta farväl av." Han visste att valparna, hans barnbarn, skulle se på honom med förakt, han skulle bara bli ännu en usel förrädare. Skulle deras liv bli svårare? Kort föll tanken på Banrai men han var vuxen nu och han hade gjort sitt val. Han skulle stanna i TBB. Han hade inte direkt någon relation till sonen. "Jag har vigt mitt liv till TBB och följt deras lagar. Jag har ingen, varken i TBB eller utanför." Han hade sagt farväl till henne och hade sagt åt henne att inte komma till Kaiwood, han ville att hon skulle vara säker och leva sitt liv men hon fanns där ändå och han visste att dessa tankar skulle vara en livsfara för honom i flocken då tankeläsarna fanns där. "Jag..." Han började men kom av sig. Han började inse att han hade inget liv i TBB då tankarna om förräderi skulle få honom dödad och han hade inget liv utanför TBB.

Aliital väntade på att han skulle svara, han måste få tid att tänka och reflektera över allt hon sagt. Hade han verkligen inte åstadkommit någonting under sina år? Inte bundit några bra kontakter under dom tidigare åren han gjort saker för TBB, någon måste han väl ha stött på under vägen? Sorgen som gripit tag om henne fick ordentligt fäste över dom tankarna, hon tog sin tass och strök den över hans framben.
-" Då Chi kan jag vara din vän. " Hon log mjukt mot honom och tog sedan tillbaka sin tass till sig, en mjuk vänskaplig smekning över den ärrade kroppen. Hon ville att han skulle få känna värmen av en vän, hon ville inte låta honom möta Chaibos och aldrig fått ha en vän? Eller ja vänner hade han säkert haft i TBB men vad var det för vänner egentligen? Vänner som såg till att han dödade andra och skapade kaos i hans inre, med andra ord var det inga direkta vänner.
-" Jag bor under en rosenbuske i Itrozo, du skyddas väl av rosornas giftiga taggar och doften från blommorna gör att man inte känner doften av andra. Det är en trygg plats och en plats du är välkommen till. " Hon log återigen varmt mot honom när hon talade.

Han hade alltså inget att ta farväl av, inga vänner inga barn ingenting. Hon väntade på att han skulle prata igen för han såg så fundersam ut mellan sina ord. Men ingen i TBB heller, vad vare för flock han var med i? Hon ruskade på huvudet och suckade ledsamt.
-" Chi, du har vigt ditt liv till TBB och därför borde du få leva ett liv i frid och trygghet. " Hon blev nästan irriterad över orden hon sa, eller ja över den innebörden dom borde ha. Varför kunde han inte få gå i pension efter lång och trogen tjänst? Aliital ställde sig upp och buffade på Chi med sin nos.
-" Kom, just nu måste du inte vara i TBB. Just nu kan du få vara fri en liten stund. " Leendet låg kvar på hennes läppar under hela tiden hon pratade.

Hennes erbjudande om att vara hans vän fick honom att höja på ögonbrynen och se väldigt förvånad ut. Kanske borde han inte vara det med tanke på hur hon agerat under den korta tiden de umgåtts. Han såg på henne under en liten stund. Sedan skakade han lite på huvudet. "Jag är ledsen Alii men att vara vän med mig kommer innebära fara för dig. Jag har haft en vän men för hennes säkerhet har jag sagt farväl till henne." Han insåg att han sade detta för hennes säkerhet. Inte för att han själv skulle kunna ses som förrädare av att umgås och tala med en främmande. Han sade dock aldrig att han inte tog emot hennes erbjudande om vänskap. De nästa fick honom att le lite. Hon erbjöd honom skydd, en plats hon trodde var säker. "Du ska ha tack för ditt erbjudande men det finns många vargar i TBB som skulle bränna rosenskogen till marken för att komma åt mig." Han lyfte tassen så han höll den mellan dem och en liten flamma började dansa ovanför hans tass. "Många välsignad med Autinkos gåva som jag själv" Lika snabbt som lågan uppkommit från tomma intet försvann den och han satte ner tassen igen. Det leende han gav henne var sorgset. "Jag vill inte att de ska förstöra ditt hem Alii" Rösten och blicken hade tappat lite av den kyla som funnits där. Det rörde honom att en främmande så gärna skulle erbjuda sitt hem för att ge frid om så för en kort tid. 

"Har men en gång vigt sitt liv till TBB så gäller det till döden. Antingen ärofylld i strid eller död för en flockbroder eller flocksyster käftar som förrädare." Han ville att hon skulle förstå att bra lämna och tro att man skulle få leva i fred inte var möjligt. Så hade det iallafall inte varit. "Nej jag har varit borta en tid från TBB, vandrat och sagt farväl till min vän för att skydda hennes liv. Ännu har jag lite tid på mig innan jag måste göra mitt val om jag återvänder eller..." Han kunde inte avsluta. Att vara en usel förrädare. Han drog ett djupt andetag. "Eller bli en förrädare som jag en gång föraktat så". Det var mycket där, han ville inte svärta ned Blossoms ätt med att bli en förrädare.

Alii fylldes av fler tankar över hans liv, hon ville gärna veta mer men tänkte inte pressa honom. Hur hade han kommit att hamna i TBB? Varför hade han valt att vara kvar där? Frågorna studsade omkring som irriterande flugor en varm sommardag, men dom slutade aldrig komma.
-" Du behöver inte berätta för någon att du är min vän, jag behöver inte berätta för någon att jag har en vän? " Hon log varmt och helhjärtat mot honom, hon ville inte få honom att tro att hon var rädd för det han sagt. Hon förstod att TBB inte var att leka med och att dom med största sannolikhet inte skulle vara glad över att få höra att han pratat med en utomstående om sånt här men hon tänkte aldrig berätta något. Värmen fyllde henne när hon såg ett svagt leende rycka i hans mungipa, det lilla betydde oerhört mycket för Alii även om det inte varade allt för länge och orden som kom efter det var inte så positiva så var det själva handlingen av att han log som gjorde henne varm. Lågan han skapade fick henne att titta fascinerat, wow hon hade aldrig sett något liknande.
-" Woow,Hur, Har du, kan... alla ni göra sådär?? " Hon tittade hänfört på lågan och sedan på Chi igen.
-" Jag har typ aldrig träffat andra än månvargar. " Hon log lite oskuldsfullt och visste inte riktigt varför hon skämdes över att erkänna det, han hade just erkänt att hela hans liv har han vigt till dåliga och hemska saker men hon skäms över att bara ha mött månvargar?
-" Jag vill dela med mig av den informationen om du någonsin behöver söka skydd, så finns rosenbuskarna till ditt förfogande. " Hon log fortsatt varmt mot honom, han kanske bara behövde stanna upp någon timme eller så och då kunde buskarna hjälpa honom.
 
Han talade om TBB och hur ärofylld döden skulle vara, hon fnös lite men skakade på huvudet. Hon började förstå uppbyggnaden av TBB och ju mer hon hörde desto mer ogillade hon. Dock stannade hon upp i sina tankar när han nämnt att han sagt farväl till sin vän för att skydda hennes liv? Han hade alltså någon där ute? Hon log varmt och hjärtligt mot honom men sa inget, hon nickade bara kort som att hon förstod och att det skulle stanna med henne. Hon valde därför att inte fråga något om det eller påpeka det hela mer än just det där leendet - hon blev genuint glad över att han inte varit ensam hela livet.
-" Nej du kan inte bara lämna för alltid, men för 5 minuter kan du gå med mig ner mot bäcken och vi kanske han prata om något som får dina tankar på annat? Så du får vara fri en liten stund?" Hon tog ett steg framåt och nickade åt motsatt håll från där han tittat.

Han såg med de röda ögonen på denna underliga vänliga unga tik. På något sätt kändes hon både oerfaren och erfaren. Han fick inte riktigt grepp om henne mer än att hon var en godhjärtad ung tik. "Alltid kommer det fram om man misstänks för att inte hålla sig inom flocken. Jag har hittills lyckats hålla min vän säker för jag har inte tänkt nästan något på henne under många år. Endast fåtal gånger då jag vetat att jag varit helt ensam och dom i TBB har väl inte känt behovet av att testa mig, testa mitt sinne. Jag är ju trotts allt sonen till flockens grundare, även om hon inte längre finns i livet. Jag vill inte att du ska behöva råka illa ut för att du råkade stöta på mig men tack Alii." Kanske skulle hon förstå lite dilemmat han var i kanske inte. Men kanske var det hans blodslinje som hållit honom säker från att någon rotade runt i hans skalle under alla dessa år.

Sedan då han visade upp elden och såg hennes reaktion kunde han inte låta bli att le lite. "Nej det är en blandad flock med många olika gåvor från gudarna. Det är dock en del som har eldens gåva." Då hon sade att hon nästan aldrig träffat andra än månvargar fick han sitt svar. Hon var ung och oerfaren och ännu orörd av ondskans klor. Han hoppades att hon skulle få förbli orörd av ondskan. "Jag har inte träffat på så många månvargar."

Han log ingen mot henne. Hennes erbjudande var väldigt vänligt och han kände att hon menade. Han nickade. "Ja jag kan gå med dig till bäcken. Du har fått lyssna på mig så nu vill jag lyssna på dig. Du får gärna berätta mer om månvargar för mig om du vill" Han hade aldrig talat om detta med henne och nu såg han sin chans att få veta mer av Alii och kanske ge tillbaka en bråkdel av den vänlighet hon visat.

Aliital lyssnade på honom med sina sinnen helt öppna, hon förstod att han var ond i grund och botten men ändå kunde hon inte se den ondskan i honom just nu? Kanske  var det den kyliga sidan han visat innan som låg grunden till att han sågs som ond, han ville kanske bara inte ha andra in på livet? Ändå hade han öppnat upp sig själv så snabbt inför henne, hon var tacksam så ytterst tacksam att han anförtrodde sig åt henne. Orden rann ur honom och hon nickade sakta för att visa att hon aktivt lyssnade.
-" Jag står ändå fast vid mina ord, Chi. " Hon valde att avrunda den diskussionen så, dom skulle nog inte komma längre än att hon fortfarande ville vara hans vän och han som sa att det var för farligt.
TBB var en blandad flock, alla hade de alltså olika krafter och olika gåvor från gudarna? Tro om det var något speciellt som önskades eller om det helt enkelt bara var andra egenskaper som efterfrågades?

Alii tänkt efter när han sa att han inte träffat på så många månvargar, det hade inte hon heller inte om man uteslöt hennes familj. Leendet blev ivrigt när han ville höra mer om månvargar, hon visste inte allt men en del hade hon koll på.
-" Vi har månen att tacka för allt, Han som leder våran väg när natten är mörk och han som ger oss styrka och energi att kunna vandra. Under dagen är vi klumpiga och svaga men på natten är vi smidiga och starka. " Hon satte lugnt den ena tassen framför den andra utan att vara osäker på den nya marken, hade det varit dag hade hon aldrig satt sin fot på okänd mark.
-" Du ser mina tatueringar, är en månvarg fylld av godhet och vill gott med sina krafter lyser våra tatueringar. Är du däremot fylld av ondska och vill ont med dina uppsåt tappar du månkrafterna och tatueringen blir mörk." Hon sneglade på sin höft och sedan tillbaka på Chi.

Han lät också saken bero angående hennes vänskap. Han hade väldigt få han kunde kalla vän så även om det innebar en risk så tänkte han inte tvinga bort henne. Ville hon vara hans vän tog han emot den vänskapen. Han var väl inte direkt den som visade så mycket i vanliga fall men han tänkte inte låta TBB sidan av honom ta över nu. Innerst inne var han inte den super onda mördaren som han hade blivit. Hade han valt att följa med henne hade han varit säker på att hans liv sett mycket annorlunda ut. Han var inte god men han hade goda sidor också långt långt där inne dolt av allt ont han gjort.

Han följde med henne. Några gånger hade han vandrat denna väg så den var inte helt okänd för honom men han tog det ändå lugnt för dimman kunde lätt dölja rötter och stenar som man kunde snubbla på. Då hon började tala log han. Hon berättade gärna om månvargar och han lyssnade till det hon sade. Många saker han undrat över men aldrig frågat henne om fick sin förklaring nu. "Så ni drar er energi från månen, den hjälper er om natten. Intressant." Han visste att det fanns flera typer av energi kraft och hon hade månkraften men han hade aldrig kommit sig för att fråga om den. "Jag visste inte att ni kunde förlora er kraft om ni utför onda dåd." Han såg på hennes måntatuering. Den var intressant och han hade sett hennes lysa om natten också. "Det sägs att en månvarg vid namn Mivria dödade en bror till mig då han var väldigt liten. I kriget mellan TBB och Qu, Min bror ska ha kommit ur lyan vid fel tillfälle och fallit offer för denna månvargs käftar." Han funderade om detta verkligen stämde och om hon då förlorat sin kraft. Aldrig hade han dock tänkt på den som något från gudarna. "Så om en månvarg utför en ond handling kan denne få tillbaka sin kraft?" Han såg på henne "Er måntatuering är en gåva från gudarna? Vilka gudar är det ni följer?" Han kände till dom flesta men kunde inte minnas att han hört om någon mån gud. Kanske hade han ännu mycket att lära. Han lyssnade gärna till det hon berättade.

Aliital hade alltid varit fascinerad av dimman, hur kunde den uppstå och vad var det som gjorde att den blev så tät? Hon hade vandrat många nätter med dimman som sällskap och aldrig varit rädd, ikväll hade nog många varit rädd men inte för dimman utan för sällskapet hon hade. Chi hade varit en ond individ, han kanske fortfarande är det, men Alii kände ingen rädsla hon kände lugn och värme inför den främmande hanen.

Chi verkade lyssna uppmärksamt på henne och hon kunde inte låta bli att undra varför han var så intresserad av just månvargar? Han hade förvisso inte stött på så många men det var ändå lite underligt varför han var så intresserad av just månvargar?
-" Jag har aldrig hört namnet Mivria tidigare, jag har väldigt nyligt kommit till Numoori. Det kan vara så att hon förlorade sina krafter om handlingen var rent av ond, men om vi använder våran kraft för att försvara dom vi älskar eller mångudarna ses inte handlingen som ond även om vi måste döda. Ibland är döden enda utvägen. " Sista orden hon sa slog hon ner ögonen i backen och blev lite sorgsen, hon tänkte på sina bröder som båda hade tagit en annan vargs liv för att försvara familjen. Alii hade inte klarat av att se dom båda i ögonen på flera dagar för hon var så rädd att dom skulle förlora sina krafter.
-" Vi har Duraneir att tacka för våran kraft och för all vägledning. Vi är månens barn" Hon tittade upp mot månen och log.

Aliis tassar blev plötsligt blöta och kalla, hon skvatt till och började skratta.
-" Oj jag var inte beredd på att vattnet skulle vara såhär kallt. " Hon sänkte huvudet till dimmans kant och stack ner nosen för att dricka av det svala vattnet.

Chi lyssnade till det hon berättade om månvargar. Så även goda vargar kunde begå onda handlingar. Han såg framåt och hade ena örat vikt åt Aliis håll medan de andra klippte på hans huvud. I jakt på ljud som skulle kunna vara farliga för dem. Dom var fortfarande i utkanten på Kaiwood så flocken låg ändå en bra bit in i Kaiwood men han visste ju inte med säkerhet att ingen vandrat från flocken på uppdrag eller bara på vandring.

"Ja ibland är döden enda vägen. Jag tror de riktigt onda handlingarna är de där döden inte är enda utvägen men den lättaste eller där den som dödar finner nöje i att döda. De som med lätthet kan ta andras liv utan att känna tvekan eller skuld." Han hade själv tagit liv så lätt. Unga oskyldiga i tron att det var för flockens bästa och han hade begravt den tvekan han först känt djupt inom sig för att inte visa svaghet inför flocken.

Då hon började tala om månguden vände han åter blicken mot henne. Denna gud var för honom ny. I TBB var Moriko, modern, den gud dom vördade mest och för honom själv var Aurinko och Kaito de två gudar han vände sig till mest för hans krafter. Månens barn. Han hade hört talas viskningar om nattens barn men dessa var inte av god natur som månvargar var. Han valde dock att inte visa att denna gud var ny för honom. 

Plötsligt blev även hans framtassar blöta och han stannade upp. Han borde varit mer uppmärksam på omgivningen och hört de mjuka porlande från bäcken. Han höll dock inne med den svordom som var på väg att lämna hans läppar då Alii skrattade till. "Ja vintern håller ännu sitt grepp om landet men snart är våren här." Han log lite mot henne innan han själv sänkte nosen och drack några djupa klunkar av de kalla friska vattnet. Då han släckt den lilla törst han känt backade han några steg. De röda ögonen betraktade den unga tiken och han gav henne ett litet leende. Detta möte hade gett honom om så den minsta gnutta hopp om att även hans nedsvärtade själv kanske skulle bli förlåten av gudarna. Skulle de inte ge honom frid skulle han ta emot deras bestraffning och acceptera sitt öde den dagen han lämnade detta liv. "Jag måste tacka dig Alii för detta samtal och för att du gett mig lite hopp om att gudarna kanske förlåter mina synder då min tid är kommen. Jag har många liv på mitt samvete men jag följde den väg som jag fått lära var den rätta sedan jag var liten valp. Men att en så ren ung individ kan ge sin vänskap utan att döma ger lite värme till en gammal gubbe med ett kallt tomt hjärta." Han gav henne ett leende som nästan visade värme. Ögonen var inte lika kalla och rösten hade mjuknat lite under deras samtal. Han visste att han kunde känna vänskap och värme men han var dålig på att visa det då de murar han byggt upp kring sig var både höga och tjocka och svåra att bryta ner men kanske hade denna unga tik påverkat honom.

Alii tänkte på alla ord Chi sa nu, även på allt han berättat för henne under kvällen. Han hade helt rätt i att ibland är döden enda vägen men att många använder den som en lättare utväg och tror sig göra gott med det. Något hon inte kunde förstå var vargar som kunde ta andras liv helt utan att tveka egentligen, hur man kunde se den andre i ögonen när livet sakta rann ur dess kropp och själen mottogs av Chaibos? Hon smakade lite på sina tankar och såg på Chi.
-" Jag håller med dig. Även om jag inte kan förstå hur man klarar av att ta någon annans liv så är jag villig att acceptera det faktum att vi alla är olika och vem vet? Kanske en dag står jag där själv och måste skydda min familj eller vänner med att döda en annan. " Hon fortsatte le mot Chi för att visa att hon menade inget ont med det utan bara talade öppet och respektfullt om hennes egen uppfattning.

Orden om att vintern fortfarande höll sitt grepp om landet fick henne att fnittra, hon älskade våren det var den bästa årstiden.
-" Ja och som jag längtar efter den. Våren är den bästa årstiden, allt blir ljust igen efter mörkret och blommorna och gräset kommer fram. Alla dofter som förstärks så hela landet luktar underbart. " Hon suckade längtansfullt och slöt ögonen, föreställde sig den underbara våren och att den redan var här. Chi avbröt hennes tankar men det var så välkommet, hans röst fick henne lugn på ett nytt sätt hon aldrig upplevt förut.
-" Tack själv Chi, jag är så glad att jag korsade just den där stigen när mörkret lag sig. Jag kommer bära dig i mina tankar och jag hoppas att våra vägar möts igen, jag lovar att jag inte ska söka upp dig men kommer alltid hoppas att vi träffas där ute. " Sa hon och nickade mot skogen framför dom. Hon log varmt mot honom och gav honom en varm blick, vilket fantastiskt möte hon hade fått ikväll!
-" Det är nog bäst att vi skiljs åt för nu, jag måste hitta skydd innan dagen gryr." Hon tog ett steg ut i den kalla bäcken.
-" Var inte en främling om du befinner dig i Itrozo, rosenbusken som är formad som en nymåne är min. " hon blinkade mot honom och vred sig om.
-" Ta hand om dig Chi! " Rösten var len som sammet och leendet slocknade aldrig från hennes läppar. Dom blå/lila tassarna steg upp ur bäcken och fortsatte in i skogen, hon behövde hitta någonstans där hon kunde ta skydd inför morgonen.

[Alii is out, men lämna ett svar så ser vi det som avslutat efter det<3]

Då hon talade om att hon inte kunde förstå hur någon utan tvekan kunde ta någon annans liv så gick tankarna att det var lätt men dödandet kom i kapp en förr eller senare, i fender man skapar eller som för honom samvetet som fanns långt där inne. Han nickade som svar på hennes tankar om att en dag kanske hon skulle behöva skydda vänner eller familj igenom att döda någon. Han hade svårt att se henne döda någon så oskuldsfull som hon verkade.

"Jag hoppas att vi en dag kan få tillfälle att träffas igen Alii och må du förbli trygg på din resa" Han visste att vägen tillbaka till rosenskogen skulle kunna vara lång och kantad av faror. 

"Om jag har vägarna förbi rosenskogen ska jag inte tveka att komma förbi och hoppas att du är hemma." Han log lite mot henne. "Ta hand om dig" Han gav henne en djup nick som farväl men innan han vände om för att gå lade han till "På återseende" Sedan vände han om och gick in i Kaiwood. Han skulle som hon finna en plats att vila innan han fortsatte sin vandring. Ännu hade han inte bestämt sig om den skulle gå vidare in i Kaiwood eller inte.

Avslutat