[Gärna en till, kanske två, men inte fler. Hoppa in bara :'D Först till kvarn!]

Det var en stillsam stämning i skogen denna tidiga vinter morgon. Frosten täckte marken och både stam och löv glittrade hos träden då morgonsolen speglades i det ytterst tunna islagret som hade lagt sig över skogen under natten.
Några möss sprang över marken i något som verkade vara en vild dans. På håll lyfte en fågel, sjöng en ljuv sång medan den steg mot skyn.
Löven som träden bar på var höstfärgade, sprakade i klara toner som fyllde skogen med en känsla av liv trots det rogivande stämningen. Det var som om allting var levande, men i en stillsam harmoni som inte kunde störas.

Upptäcksfärd.

Det var vad den unge hanen hade i huvudet så han vandrade bort från flocken. Han skulle bara gå en snabb sväng, utforska en kort stund, innan han skulle återvända. Ingen skulle märka att han var borta. Bara en liten stund...
Och där han vandrade genom den höstlika skogen kände han hur spänningen steg. Det här var roligt!
Han skuttade glatt fram mellan de bastanta stammarna, lade märke till mössen där de sprang och kastade sig efter dem. Såklart missade han, men han kände sig stolt över att nästan ha fått tag i dem. Det skulle han berätta för Baugur och Luma sen, så skulle han säkert få dem att bli avundsjuka. Väääldigt avundsjuka.
Han log vid tanken, ett brett valpflin som klöv det gråvita ansiktet. Och sedan började de blåa ögonen leta efter något mer intressant att göra.

*peta hårt som fan* ingen som vill joina? :333

[Joinar jag då ifall det går för sig xD]

Morgon, solens sträva och stickiga strålar fick det att svida och bränna i dom känsliga öronen. När den nattsvarta hannen förde sig fram kisade han så starkt att det nästan såg ut som om att han blundade, hårt. Så mycket det gick så vandrade han i dem tunna skuggorna men det hjälpte honom inge vidare utan det hade varit lika bra att gå mitt i det ljusa morgonvädret.

Morgon...
Chargie fnös smått kallt och irriterat och vände blicken upp emot skyn men ångrade sig lika snabbt och dom glanslösa öronen ströks snabbt bak emot den lika glanslösa nacken. Pälsen var kraftig och lika svart som natten själv, ty den kunde inte heller fånga upp solen eller månens ljusa sken. Ett perfekt kamouflage då han strök omkring i mörkret om nätterna. Men trotts att pälsen inte kunde fånga upp ljus så gjorde det inte heller att han såg smutsig och sjuk ut, nej istället fick han en mycket intressant päls. Mjuk som siden men sträv som bark på samma gång.

Dom svarta tassarna stannade upp under ett större träd och hannen satte sig ner och lät den kalla ljusa blicken vandra ner emot den vita marken och den muskulösa kroppen slappnade av en aning. Svansen sveptes om tassarna och han lutade sig lätt emot den kalla trästammen. Ljud av skratt och klumpiga steg hördes en bit längre bort, var av på doften så var det en ung varghanne. Mer än så orkade Chargie inte bry sig om.

Morgon, en sveda och pina som han dumt nog har begett sig på.

Lite på måfå tog han några steg framåt, stannade sedan igen. Såg sig omkring, visste inte riktigt vad han skulle göra. Så han skuttade lite smått åt sidan, kastade runt kroppen och rusade sedan framåt utan att riktigt veta varför. Men det var kul, och han skrattade. Högt och ljudligt samtidigt som han rusade fram genom den höstfärgade skogen.
Men så plötsligt avbröt han sig.
Blicken hade fastnat på en mörk gestalt som satt under ett träd. Hans skratt dog ut på några ögonblick och den unga vrenen gjorde ett tappert försök att tvärstanna. Vidare bra gick det inte, ty han snubblade över sina egna okontrollerbara ben och föll framstupa. Hakan slog hårt i marken och han knep ihop ögonen då han kände smärtan. Lyfte snabbt på huvudet, försökte resa sig samtidigt som han bet ihop för att inte visa att han hade fått ont. Och på vingliga ben stod han slutligen åter, även om han varit på väg att halka mer än en gång då han reste sig.

Lite smått förlägen ruskade han på sig innan han åter såg mot den mörka hanen som satt där under trädet.
Pinsamt...
Men Tannin tänkte inte låta det sänka honom, så som om ingenting hade hänt höjde han på huvud och gick några steg emot främlingen med en stolt hållning som passade bra på en vren.
Ifall han inte tänkte på sitt misslyckande så hade det aldrig hänt.
Perfekt!

Utan större problem kunde han höra dom klumpiga stegen närma sig allt mer. Utan att göra något vidare försök till att se efter vem det var som närmade sig satt han lugnt kvar bland trädets svaga skugga. Den mörka svansen låg tätt intill kroppen och svansspetsen tippade sakta fram och tillbaka.

Skratt och tjo ekade igenom platsen och dom mörka öronen ryckte till och denna gång kunde han inte undgå till att se efter vem det var. Valpskratt och ståhej var sällan någonting han hörde och trotts hans ålder så fanns fortfarande nyfiken kvar där. Precis som han öppnade ögonen möttes han av en större grå valphanne som föll likt ett hind på hal is. Dom ljusa dimmiga ögonen vidgades en aning men blev snabbt till två smala sträck då solen brann i dom. Ingen muskel eller sena rörde sig i den mörka kroppen, det var knappt så att pälsen dansade med vindens bringa dans.
"Hur gick det?" nog hade han sett hur den unge tappert försökte bita ihop. Han skulle nog i vanliga fall finna det högst roande, men idag så fanns det inge roligt alls i det hela. Måste vara solen tänkte han bara kort och funderade inte mer på det utan vände sin vagt lysande och dimmiga blick emot den nyanlända. Om man stod tillräckligt nära så kunde man tydligt se den ljusgråa irisen och många hade nog trott att han är blind. Visserligen då solen lyser, men då mörkret lagt sig så är det farligaste man kan möta på denna bäcksvarta hanne. Då månens kalla sken lyser upp allt framför honom, ett mörkeseende som överträffar kattdjuren och många andra.

- Åh...
Lite förläget stannade den unga vrenen upp. Det verkade som att hans fall inte hade gått obemärkt förbi, och att låtsas som att det aldrig hade hänt gick inte vidare bra då den andre mer eller mindre frågade honom om det. Öronen vinklades svagt bakåt och den stolta hållningen sjönk ihop en aning. Blicken sökte sig lite flackande åt sidorna, han skämdes över sin klumpiga kropp. Och att bli lika smidig och graciös som modern och fadern kändes långt borta. Mest troligt skulle väl det aldrig hända.
- Det gick bra, herrn. Ni behöver inte oroa er för mig.
Han såg tillbaka mot den främmande svarta vargen, för även om han skämdes över sin egna klumpighet var han nyfiken på denna varg. Det var inte en medlem i Treontha, och det alltså den första han träffade utanför flocken.
Faderns varnande ord gjorde sig påminda i hans huvud. Akta dig för främlingar, det räcker med att träffa en för att bli en död varg. Men han sköt de åt sidan, för nyfikenheten som brann inom honom behövde stillas. Dessutom kunde ju inte Angelus förvänta sig att han skulle leva hela sitt liv i beskydd av flocken. Han måste få se sig omkring också!
- Vem är ni?
Ett litet flin letade sig fram på hans läppar då han lekfullt tog några steg närmare, granskade den andre med en forskande blick. En helsvart varg, med ögon som fascinerade Tannin. De var som om en grå dimma låg i dem. Något sådant hade han aldrig sett förut, aldrig någonsin. Kanske var det därför som han inte kunde låta bli att titta fler än en gång mot dessa grådisiga hålor i den svartes ansikte.

Tydligt kunde han se hur den unga vargen sjönk ihop. Eller om han kunde kalla den för varg var ju duskuterbart. Ingen kroppsdel stämde ihop med den andra men Chargie förmodade att det var för att han var ung och så var han väl av någon annan sort. Han hade träffat på en del underliga ting på sin resa hit till denna plats så ingenting förvånade honom längre.

"Vem jag är?" valpen hade närmat sig i brinnande steg och det tydliga spåret av nyfikenhet lös runt om den ljusa hannen. Ja nog var han ung minsann det var det ingen tvivel om. Ett skrämmande lugnt leende hängde i dom mörka mungiporna och den dimmiga blicken mötte valpens ljusa.
"Mitt namn är inte viktigt, men jag brukar kallas för nattens väktare men ni kan kalla mig för Loo." huvudet tippades lätt åt sidan för att sedan höja sig i en stolt hög hållning. Ja denna unga lilla klumpyngel skulle nog inte ha någon nytta av hanns namn. Synd att dom inte hade träffats under nattens timma, då hade han kunnat sätta lite skräck i den lille. Inte fysisk skräck utan bara visa att man inte ska gå omkring i mörkret själv, speciellt inte då Chargie stryker runt där. Men tyvärr så satt han nu här under ett träd med solens frätande strålar slitande efter en. Det magnifika trädets skuggor skulle nog inte kunna skydda honom så mycket länge till.
"Och vem är ni om man får fråga?" stämman var kall men inte hotfull, snarare kall och vänlig. På en kusligt sätt, ja man kunde inte riktigt sätta ord på vad det var som döljer sig i den mörka hesa stämman.

[Så Chargies låt! ♥ https://www.youtube.com/watch?v=tlRCvzkBGwo
Och det är även så hans röst typ låter ^^]

Det var något kusligt med den främmande hanen som presenterade sig som Loo, något som Tannin inte riktigt förstod helt och fullt ut. Och sättet som den andre talade på, nästan som om han försökte få det som sades att framstå som en gåta... Det var bortom den unga valpens förståelse, och precis som unga gör när de inte förstår något så sköt han det enkelt åt sidan med en lätt axelryckning och ett glatt leende.
- Jag heter Tannin.
Sade han sedan med en glad röst samtidigt som svansen rörde sig i några korta, svepande rörelser bakom honom. Det riktigt lös från honom, hans ansikte strålade av glädje och att han befann sig i ungdomens lyckligt naiva tillvaro fanns det inga tvivel om.
Han rörde lite svagt på framtassarna, trampade några gånger på stället han stod på innan han slutligen tog ytterligare några steg närmare den svarte för att slutligen sätta sig ned på marken som var täckt av höstfärgade löv som fallit från träden runt omkring dem.
- Var gör du här?
Lika glatt ställde han frågan, utan minsta bekymmer om vad den andre skulle tycka eller tänka om honom eller hur denne skulle reagera på det som sades. Inte heller hade han en tanke på att den andre hanens ärende här kanske var privat, utan att han agerade endast som hans instinkter sade åt honom att göra. Och just nu var det nyfikenhetskänslor som drev honom och inspirerade hans väldigt frågvisa ordval.
- Var är det med dina ögon?
Han kunde inte hålla orden inom sig. Utan att vänta på svar gällande den första frågan så kom nästa, medan Tannin satt där och såg mot den svarta hanen med en oskyldig blick.

Den unge hade presenterat sig som Tannin, ett ytterst intressant namn kunde Chargie medge men la inte någon direkt större notis på det utan granskade valpen och lyssnade lätt på honom. Tankarna virvlade runt och han färdades tillbaka i tiden, in i skogens mörka skuggor, in till nattens eviga mörker. Han kunde tydligt se dom, dom små mörka håriga valparna som tumlade runt på den jordiga backen. Deras ögon lös likt månens smekande sken, deras glada skratt fyllde luften med behag och liv. Tre små håriga valpar vars lek så småningom skulle övergå till skräck och panik.

Faderns kraftiga tassar dundrade kraftigt i marken då han kom springades emot dom och man kunde se paniken i det kraftiga skenet. Valparna stannade upp i sina lekfulla rörelser och sprang för att möta upp fadern, men redan som små hade dom ett mörkeseende som ingen annan individ och med klumpiga rörelser vände dom om för att söka skydd hos sin kära mor nere i lyan. Bakom den kraftiga fadern hade dom tydligt kunna se följeslagarna, mörka fruktansvärda följeslagare vars blickar skrek efter blod, död och plåga.

- Var gör du här?
En vag luddig röst ekade igenom mörkret och en av valparna stannade upp och såg sig om för att finna ägaren till rösten. Men han kunde inget finna och vände såg åter om och mötte faderns lika ljusa ögon för att sedan bli upplyft. En il av smärta ekade igenom kroppen men trotts det bet han ihop och kände hur vinden ven över dom båda innan den äldre hannen stannade upp och med en enkel rörelse släppte greppet om valpen och lät den fara igenom luften. Utan att vara beredd på den plötsliga rörelsen ven valpen igenom luften för att sedan landa hårt emot marken, slaget fick luften att gå ur dom små lungorna och valpen kved till. Han hade landat någon meter ifrån fadern och dom andra och reste sig upp på stela ben, såg bort emot fadern som hade blivit omringad av dom okända. Sakta men säkert blev cirkeln mindre och mindre.

- Var är det med dina ögon?
Likt en nål punkterar en bubbla vaknade Chargie ur sina drömmar och den ljusa blicken såg ner emot valpen. Han frågade efter ögonen, ja detta var nog första gången som denne såg en varg av hans sort. Själv hade han inte träffat på någon Nattvarg ännu och en känsla av att han är den ende kvar börjar krypa närmare för var dag som går.
"Mina ögon? Inget alls, jag är född med detta." han visste inte riktigt vad han skulle säga eller hur han skulle förklara det.
"Dom bär inte samma effekt dagtid som nattetid så det är därför dom ser ut såhär."

Fascinerad lyssnade den unge hanen till det den svarte gav som svar på hans fråga. Det var alltså inget fel på ögonen, det var bara så den andre såg ut och var. Verkade väldigt konstigt, enligt Tannin. Inte hade man suddiga ögon, det betydde väl att man inte kunde se? Men denne hane verkade kunna se, åtminstone som det verkade. Det var konstigt, väldigt konstigt...
Huvudet lades smått på sned vilket fick de stora öronen att vicka åt ena sidan samtidigt som det syntes klart och tydligt i det gråvita ansiktet att han funderade.
- Vadå inte samma effekt?
Huvudet rätades upp och det var med en stadig ton i rösten som han talade, nästan som om han försökte kräva svar på sin fråga. För han förstod inte riktigt hur den andre menade med det svar som hade getts.
- Menar du att de fungerar på olika sätt på dagen och natten?
Den unga vrenen kände sig smått förvirrad av den andre. Men samtidigt var han nyfiken, undrade så mycket. Detta var trots allt den första vargen han mötte som inte tillhörde Treontha. Så nog hade han rätt att ställa frågor, och nog hade han massvis av dem. Det fanns så mycket han undrade och ville veta, men just nu låg fokusen på de underliga ögonen.
- Har alla vargar som inte är med i Treontha såna där... dimmiga ögon som du har?

Med en tung suck slog han ner blicken i marken och skakade på huvudet.
Valpar var visserligen valpar men något som han inte förstod sig på var tröga valpar som denne. Nog var det så att han var mest nyfiken men frågvis, fruktansvärt frågvis och av vad den mörke kunde höra på rösten så visste valpen vad han ville. I alla fall så trodde han det, trodde att han skulle få vad han bad om. Frestelsen av att inte svara utan bara resa sig upp och gå därifrån var stark tills ett intressant ord nådde dom matta öronen.
Treontha. Så denne lille grå kom ifrån Treontha.

"Ja det stämmer lilla du, mina ögon är skapade för att vandra i nattens mystiska mörker." fortfarande talade han i ett lugn och såg med den mjölkiga blicken emot Tannin och ett leende på dom torra läpparna kunde skymtas.
"Nej Tannin, jag lär nog vara den enda som du kommer att stöta på med ett par ögon som dessa. Ser det som en bonus" nog skulle Chargie bli den enda Nattvargen som denne lille Treontha-valp under sin livstid. Det var få som ens förstod att dom sett en Nattvarg så dom bara vandrar om nätterna och smälter in på ett sätt som ingen annan individ. Dom var nätternas barn, nätternas härskare.
Kungar av natten.

[Åååh, ledsen för så segt svar, älskade Bubbah <3]

Fascinerad av den andre lyssnade valpen noggrant till vad som sades. Och med huvudet på sned satt han sedan tyst i några ögonblick efter att Chargie hade slutat tala. Sedan, då ett bekymmerslöst leende bröt fram i hans ansikte, så kom ett skratt från hans strupe. En bonus, så roligt! Även om det kanske inte var menat som ett skämt, så uppfattade Tannin det precis som det. Och han började tro att det fanns en humoristisk varg under den stela fasaden som den svarte uppvisade mot honom.
- Så... Du sa aldrig vad du gjorde här?
Svansen vaggade svagt bakom honom och han kunde inte hindra det valpiga leendet som gång på gång gled fram i hans ansikte, även om han ibland hade en allvarligare min då han lyssnade på den andre. Men detta verkade som en varg som hade mycket att berätta, och sådana var värda att lyssna på. Såna kunde man lära sig något av. Och Tannin hade ingenting emot att lära sig, sanningen var att han hade blivit uppfostrad till att ta till sig av andras visdom. Det var nästan som en regel i Treontha - Att ta till sig av det som andra var villiga att dela med sig av. För i slutändan kunde kunskapen vara det viktigaste vapnet.
Även om man egentligen inte skulle behöva vapen, eftersom att strider inte tjänade något till. Åtminstone enligt fadern. Och Tannin var nästan villig att hålla med honom, för vad kom det för gott ur skada och död?

[Avslutar nu, stått still så länge ^^]