| Till Azul! |

Demethra ansikte var hårt.

Som utan känslor, men ändå vidfyllda.

Hon slöt ögonen en sekund och tog ett djupt andetag.
Samlade tankarna.
När hon sen lät den klarblå blicken vandra över landskapet hade dom ny glans.
Sorg, hat och kärlek blandades i en sörja, smetades ut och lade sig osm ett täcke.
Det mörkbruna huvudet höjdes, svansen svepte till en ensam gång bakom henne.
Sen började hon gå, kyliga vindar drog i hennes hårrem. Löv följdde dansande emd vinden från trädtopaprna, snett på nergång
mot den redan färglagda marken.
Buskarna fanns i tusentals, många olika strlekar, vissa n'ästan som små tjocka träd utan stam.
Utan löv, utan täckning. Bara kala, blottade grenar.
För en tid sen blommade de.
Mörka starka blommar. Så inbjudande, lockande.
Men samtidigt så farliga, livsfarliga. Utan tvekan.
Det fanns ingen återvändo, inte för någon.
Inte för Afrodite.
Känslan rusade inom henne, kyla.
Ögonen smalnade när hon vände blicken mot en buske som skakade i höstvindarna.
Men inte på grund av vad de gjort.
På grund av vad hon gjort.
Demethra hade egentligen inte på närmare håll vetat vad som orsakat Dite's val.
Hennes hårda val att gå döden till mötes frivillig. Genom dessa.
Blicken hängde sig kvar vid en spetsig tagg, en av de tusentals som fanns på en buske.
Demethra fortsatte tomt gå vidare.
Hon hade varit djupt deprimerad, hon antog att det var orsaken. Men så.
Afrodite hade kommit hitt, som i en dimma och bara låtit allt flyta förbi.
Inte ens orkat försöka.
León hade blivit ursinnig när Demethra berättat åt henne om Afrodites självmord.
Hon förstod det, hon hade innerst inne kanske själv också blivit det, men hon hade inte släppt fram det. Grävt ner det så djupt att hon själv inte ens kännt av det.
Men nu fanns det där, det stilla avskyet för systerns val.
Att släppa allt, strunta i alla.
Strunta i dottern hon letat efter, bara dö frivilligt från henne, även om hon funnit henne.
Vad var den "kloka" ursäkten?
Fanns den nån jävla klok förklaring?
Från Demethra's synvinkel var svaret nej.
Hon had einte ägnat tankar åt Afrodite eller Leon på lång tid. Men nu kom de, ofrivilligt.
Hon ville inte gå här och tänka djupt nu heller, likadant som innan ville hon trycka undan hela skiten. Stoppa nin det i en garderob längst in någonstans
där ingenting hittas igen.
Hon visste att det var löjligt, men inte nu.
Det räckte.
Med något mer lugna steg gick hon nerför en backe, det hade hon gjort förra gången också, en lila hög hade mött hennes blick. Men det gjorde det inte denna gång.
Hon blinkade sakta, som i slowmotion, det dåliga var att det kändes som om hon själv gick i slowmotion, hela tiden.
Medans de andra liksom snabbspolade.

Långa steg frammåt, beslutsamma. Hon hade inte varit till denna rosenskog förut och den förundrade henne smått
då den gula gestalten gick över marken. Här var det en glänta mellan alla buskar och hennes blå ögon glittrade
till i solenssken. Hon hade en märkbar gul päls med en lång gräddvit pannlugg och man.
Hon ville öva sin kraft, men eftersom hon inte ville ge sig på oskyldig, så höll hon sig borta.
Hon var en skämmare som man sade. Här i numoori värkade ingen sett en skämmare förr. Men de
skulle nog få se ett och annat av henne innan hon hade planer på att stupa. Hon ville igentligen
inte vandra ensam. Men eftersom hon inte hade den kontroll hon ville ha över sig själv så hade
hon låtit bli att söka flock. Men hennes mor hade varit en stark, som kunde få andra att möta
hennes blick genom att bara tala till dem. Det var deras krafter, rösten och ögonen.
Det hade alltid varit svårt för dem att hitta nån som ville vitsas i deras sällskap, det hade Az
också fått bemöta, tyvärr. Häxor brukar de kallas.

Hennes svans rörde sig bakom henne, i lugna svängningar medan hon rörde sig frammåt.
De blå ögonen tittade sig runt med nyfikenhet i blick. Det var lenge sen hon hade träffat
på nån annan så sälskap skulle inte vara fel för tillfället.
Så kände hon den svaga doften av varg, en tik. Az spetsade öronen och bytte riktning.
Hon var ju trotsalt ännu ung och nyfiken, så lite sällskap skulle väl inte skada?
Så fortsatte hon frammåt i samma fart.

Lukten av tik fick Deme's tankar att ryckas upp.
Hennes huvud stack upp i luften och den tunna lugen kilade neråt för hennes högra öga.
Svansen var upphöjd bakom henne, hennes blick vänd mot ena sidan varifrån lukten kom.
Öronen låg lugnt bakåt, aningen ogillande, men tine hårt strukna.
Nosen vädrade efter mer nogranna dofter,
men det mesta skogen bjöd på var höstens välkände mjuka dofter.
Tiken som avr på ingång var ingen medlem till TBB, så mycket kände hon ännu.
Hon satte sig ner vid sitt träd hon stått bredvid,
dess bark var avskalad på hennes sida, antagligen av hungriga gnagare.
Hon brydde sig inte riktigt.
Vinden flöt runt i virvlar kring träderna, som om de åkte zick-zack
i annorlunda ordning.
Några torkade mörkröda och bruna rosblad virvlade upp föll sen till marken vid Deme's sida när vinden drog vidare.
hon såg snett mot dem, så som de kämpat under sommaren.
För att slå ut.
För att blomma så rött som möjligt.
För att orka hålla sig kvar.
För att kämpa mot den krypande kylan och nattfrosten.
Men ändå varje år för att besegras och få lämna sina rötter.
Den kristallblå blicken lämnade över de nu stilla vilande rosbladen som låg löst ovanpå högarna med andra färgglada lövverk.
En pust lämnade tiken och ett stilla flin låg över hennes läppar, hon höjde på huvudet och såg in mot fortsättningen av skogen.
Vargdoften var starkare nu...

Hennes tassar förde henne nu självmant frammåt utan att behöva tänka stilla och stilla som ett höstlöv gick hon frammåt. Hon hade lärt sig att färda sig ljudlöst. Fast dofter kunde hon inte precis gömma.
Höstlöv blandade med rosornas blad blandades i himmelens vind dans och förde dem runt inann de lät dem falla. Alla fick dansa på hösten.
Hon gillade det, hon minns att som valp hade hon dansat kring bland löven själv, fast nu kanske det inte precis skulle passa sig.
Hon hade höjt huvud i en värdig ställning. Hon var värdig men inte respektlös mot andra. Men hon visade inte precis respekt åt alla hon mötte. För hon var inte feg, nej då.

Så såg hon honan som satt bredvid ett av skogens träd. Az fällde ner den vita pannluggen över ögonen, dolde dem. Hon ville inte att folk skulle se dem om hon inte det var nån vits med det.
Hon la i stället huvudet lätt på sne och log vänligt mot honan.
"Goddag" sa hon stilla och svängde lätt med svansen och vinden tog tag i hennes päls och blåste friskt i den och Az gick några till steg frammåt.
"Har du något imot om jag slår mig ner ett tag?" sa hon stilla granskade honan smått. Men tittade sig sen runt för att se läget. Men nej inga andra var där och inte kände hon någon doft av andra vargar heller.
Hon var ofta artig mot andra och vänlig. Men om det blev bråk så kunde hon nog vara rapp i käft också. Men hon attackerade aldrig utan större anledning.

Demethra såg i ögonvrån den gula getsalten närma sig, förvandlas från en fläck bland träderna långt borta till en gul varg framför henne.
När hon tilltalades såg hon upp, blicken var tom, könslolös.
Hon hade inget att känna för den andr,e varför skulle hon ha det.
Tikens vänligt artiga sätt fick Demethraa att vilja spy.
Endel avr denne en flicka som aldrig skulle göra någon illa, någon som aldrig skulle bära en hård och kylig blick,
eller så var hon en manipulerare.
En falsk brud som körde på det sammetsmjuka men som dolde en hård stenvägg.
En man krockade in i.
Så som Dite gjort inann hon fick León och kom till Numoori.
Demethra fnös, släppte tanken.
Hon fattade itne varför hennes släktingar vadnrade runt hennes tankar ständigt nu, bara för att hon befann sig vid sin systers dödsplats.
Det var längesen, efter det hade hon itne ägnat dem en anke.
Men nu.
Ögonen hårdnade,
-Släpp tramset, vem är du? väste hon med mörk ton, ögonen stirrade mot den andre.
Hon hade dolt sina ögon med en vit tjock lugg, vilket påminde om Emons.
Inom sig morrade hon åt sig själv, hur fan kunde hon hålla på såhär.
Hennes humör var uruselt för stunden, tiken kunde lika gärna varit ett litet yngel som hoppade runt med irriterande ramsor och bitska ögon.
Hennes sätt att bara så lugnt stå där med sin lugg och sin artighet.
~No me gusta verlo así~

Hon drog bak öronen en kort stund, inte ogillande bara smått förvånad. Vad hade hon gjort denna gång? Hon rynkade pannan.
Så hon satte sig ändå ner utan den andres tillåtelse.
Kanske borde hon uppmuntras.. eller bara bli lämnade i fred.
Hård och kall som så många andra, hon skakade bistert på huvud.
Varför? Det var ju endå helt knäppt och ondödigt.
"Azul, mer än så är inte viktig information" sa hon och höjde uppmärksamnt huvudet mot honan och granskade de blå ögonen hon hade.
Hennes egna var ljusare, som tårar. Hon tittade på henne.
"Varför så bister, miss?" sa hon och la huvudet vagt på sne och placerade den gula svansen kring tassarna.

Ord från hennes vanliga språk dök ofta in, men hon var själv nöjd med att lärt sig språket på så kort tid hon vitsas här..
Men fast det så kom hon på nya ord hela tiden.
Molnen som hade skyddat solen vek nu undan och lät solen komma fram och visa sig. Hon tog till sig all energie hon kunde få från solen och hennes gula päls lös lätt i solens strålar.
Det som var bra med den långa pannluggen var att hon kunde se ut men inte andra in och nu var hon glad över att moderns oändliga tjat om att spara pannluggen. Hon log svagt för sigs jälv innan hennes tankar försvan och fokusen återvände till honan.
"Vem är du själv som vitsas i rosenskogen?" sa hon lugnt och svepte lite med den gula svansen innan den lades tillrätta igen.

Som om inte ett enda problem skymde vargens sikt.
Så betedde sig denne, som en helig ängel som tog hand om alla med sina
simkrande ord.
Demethra's ögon smalnade, men ett rått flin på hennes läppar uppstod.
-Mitt humör? Det är mitt jag, sån är jag.. Har du problem med det, hennes ord var nu inte lika hårda, istället med rå mjukhet.
Hånandet lös igenom som sol genom glas.
På samma gång Deme avslutade sina ord steg hon upp och tog några utmanade steg mot varginnan. Hennes huvud var höjt,
blicken smal och hård.
Svansen svepte till bakom henne på samma gång som en isande vind slog emot dem från sidan.
Oroligt vrivlade löv upp och försvann med vindens hårda drag,
bort från tikarna.
Bort från den hårda tystnaden mellan dem.
Inväntande, hånande.
Lekande.

| kort och klippt |

AVSLUTAT ROLL //GAGGA